Vill dra mig tillbaka

Det är ju inte säkert du har en depression, men du kanske inte lever det liv du vill leva. Jag är lite över 40 och har insett att livet handlar om mer än jobb och yta. Jag sparar och planerar för att kunna hoppa av tåget, i alla fall delvis, när jag är lite över 50. Vill gärna bo lantligt, odla och leva sparsamt. Ibland kommer jag vilja träffa folk och umgås men på mina villkor. Jag är inte ett dugg intresserad av att låna pengar eller konsumera i överflöd. Jag vill ha ett enkelt liv och helst vara så fri från lönearbete som det går. Det är fler än du tror som känner så här.

Du har helt rätt.

Jag bor dock precis som jag önskar, på landet med ljuvlig utsikt. Men jag skulle vilja vara fri att t ex jobba hemifrån. Vill helst gå runt i myskläder om dagarna. Jag är trött på hetsen runtomkring. Dessvärre bor vi i Mälardalen och här kostar ju husen en del så jag måste jobba för att dra mitt strå till stacken. Finns inga hemmajobb som matchar min lön, vilken inte är superhög, men helt ok.

Jag är 47, men känner mig som 60. Längtar redan till pensionen.

Det låter onekligen som att du är nedstämd och/eller utmattad. Det finns i så fall hjälp att få och det är inget fel med att äta mediciner under en övergångsperiod.

Hej.

Jag börjar tröttna på den här eran som vi lever i nu.

Fyllde 47 i år och jag känner hur ointresserad jag börjar bli av omvärlden. Helst vill jag bara vara ifred från alla människor. Inte jobba (fast det måste jag ju) och längtar redan till pensionen.

Jag orkar inte hänga med i all utveckling längre och börjar känna att denna era inte är för mig.

Finns det fler?

Jag bor på landet med min familj så lugnet och en fantastisk utsikt har jag redan. Vill helst inte åka in till stan annat för att handla mat.

Skulle helst vilja gå runt i mina myskläder. Tycker det är jobbigt att handla kläder för jobbets skull. Sneakers och sköna kläder är min melodi.

Idag lämnade jag ett av barnen på ett födelsedagsfirande och alla föräldrar är så tjenis och hej och glada. Jag med. Utåt. Men jag åker därifrån snarats jag kan.

Har också ledsnat på att ha varit den som bjudit folk på grillfester och middagar, men ingen bjuder tillbaka. Alla är upptagna med sitt, så även jag, men till skillnad från många andra har jag alltid tagit mig tid till att umgås när man frågar. Även fast jag själv kanske inte heller orkat.

Jag inser att jag nog har en underliggande depression men det känns knäppt att äta piller för att världen utanför är den som kanske inte passar mig, om ni förstår mig rätt. Om jag börjar knapra SSRI så kommer det ju att hjälpa, men det löser ju inte problemet med att det runtomkring ändras.

Imorgon skulle jag vilja sjukskriva mig ett par dagar bara för att andas, men i dessa tider jobbar maken hemifrån och jag vill helst vara själv.

Finns det andra som accepterat att livet har en skuggridå hängandes över sig och därmed äter SSRI för att helt enkelt stå ut med tillvaron?

Samtal känns inte heller produktivt utan mest som slöseri med tid då jag ändå inte kan ändra det som sker runtomkring.

Äsch du låter som jag och jag är inte deprimerad utan helt vanligt introvert!

Vill bara göra saker jag gillar... vilket innebär för mig att vara hemma...

Jag behöver ingen stimulans utifrån eller från andra människor för jag njuter av att vara själv med min familj.

Tidigare har jag försökt gilla sånt som andra gillar men det dränerar mig bara på energi.

Om du känner så så läs på om introvert, ambivert och extrovert!