Läste tråden om vad fritidsaktiviteter som man hade som barn byter när man är vuxen.
Blev nyfiken på hur ni som har barn som inte är med i någon idrottsförening eller kultur aktivitet resonerar.
Tycker ni inte att det är viktigt eller är det för att barnen inte vill?
För många handlar det om ekonomin.
1. Finns inte möjlighet till den sortens idrott där jag bor som sonen vill hålla på med. Alla bor inte i storstad.
2. Fel tidpunkt på dagen och fel veckodagar för dom idrotter som går att välja på.
3. Ekonomin, det kostar för mycket
4. Det är barnet som ska engageras. Jag som förälder vill inte tvingas baka fika tre gånger i månaden och kränga lotter varje matchdag och skjutsa halva laget. Jag har egna åtaganden på mitt håll.
1. Finns inte möjlighet till den sortens idrott där jag bor som sonen vill hålla på med. Alla bor inte i storstad.
2. Fel tidpunkt på dagen och fel veckodagar för dom idrotter som går att välja på.
3. Ekonomin, det kostar för mycket
4. Det är barnet som ska engageras. Jag som förälder vill inte tvingas baka fika tre gånger i månaden och kränga lotter varje matchdag och skjutsa halva laget. Jag har egna åtaganden på mitt håll.
Tror mycket handlar om att man som förälder själv inte har varit aktiv i en förening och vet hur det fungerar.
De flesta idrotter för de yngsta är inte särskilt dyra. Att det skulle vara så mycket bakning och lottförsäljning är ju bara tramsigt att skriva.
För att han var ointresserad, att vi var ointresserade.
Ser ingen egenvärde med aktiviteter. Jodå han fick möjligheten. Men ville inte.
Alla är inte föreningsmänniskor och trivs inte med kollektiva verksamheter.
Som singel så var jag engerad några år i en ridklubb, där vi inte ställde några krav eller förväntningar på föräldrarna. De var självklart välkomna om de ville.
De som skötte hästarna var anställda och ägdes inte av klubben. Tävlingar sköttes av medlemmarna. Vuxna och ungdomar, yngre barn fick på sin höjd vara springpojkar.
Sambons barn slutade med alla aktiviteter när de började högstadiet. Ingen av dom har tagit upp det igen.
För att han var ointresserad, att vi var ointresserade.
Ser ingen egenvärde med aktiviteter. Jodå han fick möjligheten. Men ville inte.
Alla är inte föreningsmänniskor och trivs inte med kollektiva verksamheter.
Som singel så var jag engerad några år i en ridklubb, där vi inte ställde några krav eller förväntningar på föräldrarna. De var självklart välkomna om de ville.
De som skötte hästarna var anställda och ägdes inte av klubben. Tävlingar sköttes av medlemmarna. Vuxna och ungdomar, yngre barn fick på sin höjd vara springpojkar.
Sambons barn slutade med alla aktiviteter när de började högstadiet. Ingen av dom har tagit upp det igen.
Höll dom upp till högstadiet så var de ju med i ganska lång tid. Det är nog då det börjar droppa av på riktigt.
När de började högstadiet, dvs efter 6:an
Min yngsta hade ingen fritidsaktivitet alls. Hon fick pröva på några olika, men det slutade med att hon sade nej till allt. Det var inte kul.
Några år senare kunde hon sätta ord på problemet. Det var så ansträngande för henne att ha en massa folk omkring sig hela dagarna i skolan, så efter skolan ville hon få vara i fred och få lugn och ro. Ja, det visade sig förstås att hon hade Aspergers. Allt socialt var jobbigt för henne. Hon blev helt slut i huvudet.
Tror mycket handlar om att man som förälder själv inte har varit aktiv i en förening och vet hur det fungerar.
De flesta idrotter för de yngsta är inte särskilt dyra. Att det skulle vara så mycket bakning och lottförsäljning är ju bara tramsigt att skriva.