Fruns älskare

...och vad är felet med hämnd i just fallet otrohet anser du?
Många otrogna brukar försvara sig med att "känslorna blev för starka" och "blev tvungen att agera på känslorna".

Förälskelse är en grundläggande stark känsla, men så är även hämnd.
Båda ligger naturligt i varje människas inre.
Om man som TS blir lurad, bedragen, förminskad och förödmjukad så är det väl tämligen självklart att den basala känslan hämnd är ett givet alternativ.

Om det sedan var en kombination av hämnd, och viljan att göra rätt, i just detta fallet och informera motpartens fru låter jag vara osagt, i vilket fall....   

Till TS: Gott jobbat och helt rätt gjort!    

Ja, varför förväntar man sig av den bedragne att den ska agera moget och storsint? Om otrohet är förståeligt och förlåtligt, så är hämnd det också.

Frågan är om det är positivt för den andra bedragna parten. I detta fall var det så. När skulle det vara negativt? Om frun varit väldigt labil och skulle blivit så förtvivlad att hon tog livet av sig. Men det känns rätt långsökt.

Våldtäkt på barn eller vilken annan handling som helst är absolut relevant om liknelsen används i syfte att belysa vikten av att avslöja sanningen.

Att du sen slugt hela tiden snackar bort liknelser och genom att tolka dem bokstavligen är snarare ett argumentationsfel du gör. För liknelser är liknelser inte och bör absolut inte tolkas bokstavligen. När man säger att man fick äta en bajsmacka så menar man givetvis inte att man bokstavligen åt en skitkorv mellan två bröd.

Så varken frågan eller liknelserna är larviga, det som onekligen är enormt larvigt är ditt cyniska och väldigt falska sätt att argumentera.

Så du menar att ha blivit bedragen i 5 år av sin partner inte är viktigt?

Dessutom avgörs viktighetsgraden inte av den som berättar eller den som undanhåller utan av den som är drabbad. Och enda sättet för personen att öht kunna avgöra hur viktigt eller oviktigt det är, är genom att personen får reda på sanningen