När vi fick vårt första barn hade vi barnvakt någon timme här och där rätt så tidigt. Kanske från 6 mån? Då menar jag korta stunder, för att hinna gå och äta lunch tillsammans eller bara åka och handla.
När han var drygt ett år sov han över hos sin farmor och farfar första gången, då vi skulle på bröllop. Dem var han 100% trygg med då vi träffats nästan dagligen.
Efter att han blev äldre kanske han sov över hos mormor/farmor 3-4ggr per år totalt. Ibland på eget initiativ för att han själv tyckte det kunde vara mysigt, ibland för att vi var bjudna på något.
Med vårt andra barn så har vi hittills aldrig haft barnvakt över natten och han är snart 3,5 år. Vi känner verkligen behovet nu, av att bara få vara själva en kväll och sova ostört hela natten. Det skulle vara LJUVLIGT! Men den lilla är inte alls lika trygg med mor-och farföräldrarna som den äldre var. Vi har inte alls umgåtts lika nära. Han är knepig med mat och har alltid sovit dåligt så det har inte känts schysst vare sig mot honom eller de som ska ta hand om honom att lämna honom innan han har fungerande rutiner. Alla är också över 10 år äldre så farföräldrarna har inte samma ork att vara barnvakt. Och nu med covid-situationen så träffas vi bara korta stunder utomhus ett par ggr per månad så kontakten blir inte lika tät. Tyvärr.
