Varför gör styvmammor till sitt livsinnehåll att kämpa mot styvbarnens mamma?

Grejen är ju att det oftast tycks vara bonusmammorna som grottar ner sig i konflikten. Inte biopappan

Vi (jag) ligger i konflikt med bio mamman.

Anledningen till att jag är med i detta drama är för att jag tagit ett föräldraansvar över min bonusdotter. Jag läser läxor med henne, nattar och hittar på roliga saker.

Troligtvis samma personlighetstyper det rör sig om som inte klarar av ex utan barn särskilt bra heller, kontakt skall sägas upp, bilder skall slängas, möbler som införskaffats i tidigare förhållanden skall bort etc.

Allt som kan påminna om den tidigare partnern.

En djup osäkerhet kring sitt eget värde och säkerhet i relationen således.

Troligtvis samma personlighetstyper det rör sig om som inte klarar av ex utan barn särskilt bra heller, kontakt skall sägas upp, bilder skall slängas, möbler som införskaffats i tidigare förhållanden skall bort etc.

Allt som kan påminna om den tidigare partnern.

En djup osäkerhet kring sitt eget värde och säkerhet i relationen således.

varför steppar biopappan inte upp?

Kanske anser han inte att problemet ska lösa med ett krig / kanske inte tycker att det är så stort problem som styvmamman som letar fel

Eller så är problemet jättestort och om pappan skiter i det bör man nog inte välja honom som pappa till sina barn

Så är det kanske ibland men allt för ofta finns det en väldigt oengagerad biopappa i kulisserna.

Jag har en sorglig historia om min dotters styvmor som avskydde/avskyr oss båda.

Jag hade jättebra samarbete med mitt barns pappa efter vår separation. Den hade varit odramatisk och vi var överens om att separera. Vi hjälptes åt för att underlätta för varann i vardagspusslet och ville bara göra allt så bra vi kunde för vårt barn. Dottern bodde hos pappan i en annan stad men fick förstås komma till mig så ofta hon ville och det gick för skola mm. När mitt ex träffade en ny tjej och ganska snabbt flyttade ihop med henne var jag genuint glad för hans skull. Jag hoppades hon och jag skulle bli vänner eller i alla fall få bra kontakt så hon skulle känna att hon kan prata med mig om det var något som angick min dotter - hon bodde ju tillsammans med mitt barn och träffade henne faktiskt mer än jag själv. Jag hoppades såklart att även hon och dottern skulle få en kärleksfull relation i deras nya familjekonstellation. Hon hade två barn sen innan i samma ålder som vår dotter, som då var åtta år.

När jag träffade henne första gången hade jag alltså en positiv inställning, men jag märkte att hon var extremt obekväm med att träffa mig.. Jag anade att hon kanske var svartsjuk - inte för att det fanns anledning men för att jag och exet, hennes nya kille, hade en historia - och jag tänkte att jag får ge henne tid att förstå att jag inte är ett hot på något sätt. Jag och exet hördes bara när det var något som gällde vår dotter så det var inte som att vi ringde i onödan eller särskilt ofta, men jag backade respektfullt undan och vi höll vår kontakt till ett minimum.

Långsamt märkte jag hur mitt ex började förändras, både gentemot mig och vår dotter. Vårt tidigare flexibla samarbete byttes mot stenhugget schema med umgänge varannan helg, inte en dag mer eller mindre. Min dotter fick inte ens komma till mig en extra helg för att gå på sin bästis kalas utan bästisen fick ha sin födelsedagsfest helgen därpå så att vår dotter skulle kunna vara med, sen var de ändå bara hemma och gjorde ingenting den helgen utan det var principen som var viktig, hon ville bestämma. Jag kunde höra direkt när exet ringde om hon var i närheten (han var mer formell och kortfattad då) eller om han var ensam, då var han sitt gamla vanliga glada trevliga jag. Jag började ana att dottern och hon inte riktigt kom överens, hon behandlade henne verkligen styvmoderligt jämfört med sina egna barn. Vår dotter fick inte gå på de aktiviteter hon ville (vilket hennes söner fick) eller gå hem till kompisar, hon fick inte ens vara med på deras fredagsmys utan fick sitta själv på sitt rum med egen film och chipsskål..! Hon fick mat och kläder men ingen närhet och kärlek, och pappan tog efter den nya kvinnans beteende och blev alltmer kall och avståndstagande - mot sitt eget barn! Jag vet ju att han är en konflikträdd toffel, det var han redan när vi var tillsammans och i kombination med denna hjärtlösa kvinna stod alltså vår dotter nu ensam mot resten av styvfamiljen (hon hade inte ens fyllt 10 år) inkl hennes egen far.

Styvmodern - ja jag kallar henne det nu för hon var en elak styvmor - var som jag tolkar det svartsjuk både på mig och vår dotter antagligen för att vi var en påminnelse om exets tidigare liv som störde hennes kärnfamiljslycka hon ville ha med sina egna barn. Men samtidigt fick dottern inte flytta hem till mig fast hon själv ville det. De ville inte ha henne där men inte heller släppa henne till mig. Dottern hade nu börjat med självskadebeteende och fick ångestattacker och svimmade i skolan så de gjorde orosanmälan. Efteråt har dottern berättat att det var pga att hon kände sig utstött och icke önskvärd i familjen. Det eskalerade till att pappan ansökte om enskild vårdnad för att fasa ut mig totalt, han vägrade samtala i familjerätten utan ville absolut ha en vårdnadstvist och rättegång. Det dömdes att vi skulle ha fortsatt gemensam vårdnad (på min begäran, hade jag också begärt enskild vårdnad hade jag fått det) pappan blev formligen utskälld av domaren för att han dragit igång detta och det dömdes att dottern skulle få flytta hem till mig, enligt hennes egen vilja.

Hon flyttade hem till mig och fick börja terapi och behandling på BUP. Nu är hon 20 år, har fått större delen av sin uppväxt förstörd av svår social fobi, ångest, självmordsförsök och djupt rotat självskadebeteende som hon ännu inte är helt fri ifrån. Allt pga denna hemska styvmoder som inte ens klarade av att dölja sin avsmak för min dotter. Hon försökte aldrig under alla dessa år skapa en relation till henne men skulle ändå manipulera pappan till att kräva enskild vårdnad. Varför, why??

När dottern tog examen från gymnasiet kom pappan och kvinnan hem till oss för att fira. Detta var första gången någonsin, på 11 års tid, som jag växlade mer än fyra meningar med styvmodern vid ett och samma tillfälle (innan hade vi som mest pratat 30 sek i telefon när jag ringde och sökte dottern eller jag hämtade henne vid dörren hemma hos dem medan styvmodern stod och blockerade dörren utan att bjuda in mig) och nu var hon plötsligt sååå trevlig - nu var ju dottern myndig och pappan hade ingen försörjningsplikt mot henne längre så då gick det an att vara trevlig mot både henne och mig!