• Anonym (ds)
    Sun 18 Oct 2020 20:31
    3323 visningar
    103 svar
    -2 +1
    103
    3323

    Varför gör styvmammor till sitt livsinnehåll att kämpa mot styvbarnens mamma?

    Blir uppriktigt ledsen när jag ser hur vissa styvmödrar gör en kamp mot styvbarnens mamma till sitt livsinnehåll.
    Allt som styvbarnens mamma gör är fel och man gör till sin uppgift att kriga mot henne. Allt är hennes fel, pappan har inget ansvar i det som gick fel. Mannen är ett offer för denna ondsinta kvinna. Som i ett trollslag skulle alla problem med barnen lösas bara man lyckades knäcka deras mamma. Är det riktigt illa så skriker nya partnern , styvmamman, på enskild vårdnad.
    Om man är ihop med en kille med barn sedan tidigare ; Varför inte låta honom ta ansvar för sina barn , sina problem med exet och eventuella samarbetssvårigheter? Det är barnens pappa som ska samarbeta, ta ansvar för barnens rättigheter osv. 
    Nej tydligen klarar inte en vuxen man det. Pappan blir helt omyndigförklarad och den nya partnern , styvmamman,  tar upp kampen och strider så hon blir röd och svettig.
    Nej, säg åt mannen att det är deras ansvar att samarbeta med barnens förälder. Det är han som ska driva frågan.
    ,  

  • Svar på tråden Varför gör styvmammor till sitt livsinnehåll att kämpa mot styvbarnens mamma?
  • Anonym (J)
    Mon 19 Oct 2020 13:57
    #21
    Anonym (Mamman) skrev 2020-10-19 13:32:09 följande:

    Jag har en sorglig historia om min dotters styvmor som avskydde/avskyr oss båda.

    Jag hade jättebra samarbete med mitt barns pappa efter vår separation. Den hade varit odramatisk och vi var överens om att separera. Vi hjälptes åt för att underlätta för varann i vardagspusslet och ville bara göra allt så bra vi kunde för vårt barn. Dottern bodde hos pappan i en annan stad men fick förstås komma till mig så ofta hon ville och det gick för skola mm. När mitt ex träffade en ny tjej och ganska snabbt flyttade ihop med henne var jag genuint glad för hans skull. Jag hoppades hon och jag skulle bli vänner eller i alla fall få bra kontakt så hon skulle känna att hon kan prata med mig om det var något som angick min dotter - hon bodde ju tillsammans med mitt barn och träffade henne faktiskt mer än jag själv. Jag hoppades såklart att även hon och dottern skulle få en kärleksfull relation i deras nya familjekonstellation. Hon hade två barn sen innan i samma ålder som vår dotter, som då var åtta år.

    När jag träffade henne första gången hade jag alltså en positiv inställning, men jag märkte att hon var extremt obekväm med att träffa mig.. Jag anade att hon kanske var svartsjuk - inte för att det fanns anledning men för att jag och exet, hennes nya kille, hade en historia - och jag tänkte att jag får ge henne tid att förstå att jag inte är ett hot på något sätt. Jag och exet hördes bara när det var något som gällde vår dotter så det var inte som att vi ringde i onödan eller särskilt ofta, men jag backade respektfullt undan och vi höll vår kontakt till ett minimum.

    Långsamt märkte jag hur mitt ex började förändras, både gentemot mig och vår dotter. Vårt tidigare flexibla samarbete byttes mot stenhugget schema med umgänge varannan helg, inte en dag mer eller mindre. Min dotter fick inte ens komma till mig en extra helg för att gå på sin bästis kalas utan bästisen fick ha sin födelsedagsfest helgen därpå så att vår dotter skulle kunna vara med, sen var de ändå bara hemma och gjorde ingenting den helgen utan det var principen som var viktig, hon ville bestämma. Jag kunde höra direkt när exet ringde om hon var i närheten (han var mer formell och kortfattad då) eller om han var ensam, då var han sitt gamla vanliga glada trevliga jag. Jag började ana att dottern och hon inte riktigt kom överens, hon behandlade henne verkligen styvmoderligt jämfört med sina egna barn. Vår dotter fick inte gå på de aktiviteter hon ville (vilket hennes söner fick) eller gå hem till kompisar, hon fick inte ens vara med på deras fredagsmys utan fick sitta själv på sitt rum med egen film och chipsskål..! Hon fick mat och kläder men ingen närhet och kärlek, och pappan tog efter den nya kvinnans beteende och blev alltmer kall och avståndstagande - mot sitt eget barn! Jag vet ju att han är en konflikträdd toffel, det var han redan när vi var tillsammans och i kombination med denna hjärtlösa kvinna stod alltså vår dotter nu ensam mot resten av styvfamiljen (hon hade inte ens fyllt 10 år) inkl hennes egen far.

    Styvmodern - ja jag kallar henne det nu för hon var en elak styvmor - var som jag tolkar det svartsjuk både på mig och vår dotter antagligen för att vi var en påminnelse om exets tidigare liv som störde hennes kärnfamiljslycka hon ville ha med sina egna barn. Men samtidigt fick dottern inte flytta hem till mig fast hon själv ville det. De ville inte ha henne där men inte heller släppa henne till mig. Dottern hade nu börjat med självskadebeteende och fick ångestattacker och svimmade i skolan så de gjorde orosanmälan. Efteråt har dottern berättat att det var pga att hon kände sig utstött och icke önskvärd i familjen. Det eskalerade till att pappan ansökte om enskild vårdnad för att fasa ut mig totalt, han vägrade samtala i familjerätten utan ville absolut ha en vårdnadstvist och rättegång. Det dömdes att vi skulle ha fortsatt gemensam vårdnad (på min begäran, hade jag också begärt enskild vårdnad hade jag fått det) pappan blev formligen utskälld av domaren för att han dragit igång detta och det dömdes att dottern skulle få flytta hem till mig, enligt hennes egen vilja.

    Hon flyttade hem till mig och fick börja terapi och behandling på BUP. Nu är hon 20 år, har fått större delen av sin uppväxt förstörd av svår social fobi, ångest, självmordsförsök och djupt rotat självskadebeteende som hon ännu inte är helt fri ifrån. Allt pga denna hemska styvmoder som inte ens klarade av att dölja sin avsmak för min dotter. Hon försökte aldrig under alla dessa år skapa en relation till henne men skulle ändå manipulera pappan till att kräva enskild vårdnad. Varför, why??

    När dottern tog examen från gymnasiet kom pappan och kvinnan hem till oss för att fira. Detta var första gången någonsin, på 11 års tid, som jag växlade mer än fyra meningar med styvmodern vid ett och samma tillfälle (innan hade vi som mest pratat 30 sek i telefon när jag ringde och sökte dottern eller jag hämtade henne vid dörren hemma hos dem medan styvmodern stod och blockerade dörren utan att bjuda in mig) och nu var hon plötsligt sååå trevlig - nu var ju dottern myndig och pappan hade ingen försörjningsplikt mot henne längre så då gick det an att vara trevlig mot både henne och mig!


    Vad hemskt.

    Låter som min ? elaka styvmor? .
  • Anonym (Beata Styvma­mman)
    Mon 19 Oct 2020 14:27
    #22
    Anonym (X) skrev 2020-10-19 10:35:33 följande:

    Varför tar inte din man det föräldraansvaret?


    Det undrar jag med och har inget svar på.

    Den kan bara han svara på. Tro mig, jag har verkligen försökt ruska om honom.

    Så ironiskt nog förstår jag på ett plan varför hans tidigare sambo valde att lämna, även fast jag inte förstår hennes motiv att använda sin dotter för att motarbeta oss som hon gör.
  • Anonym (Mamma­n)
    Mon 19 Oct 2020 14:33
    #23
    Anonym (Suck....) skrev 2020-10-19 13:41:32 följande:

    Så ledsamt att läsa. Hon verkar vara elak. Samtidigt kan en sådan här människa vara fullt "fungerande" i övrigt och vara respekterad i olika sammanhang trots denna dysfunktionella sida.

    Pappan har lika stort ansvar som styvmodern.

    Hemskt. Hoppas din dotter finner en väg till ett normalt liv.


    Ja definitivt har han det om inte mer. Jag är mest besviken på honom som inte stod upp för vår dotter och försvarade henne fast han visste att hon var så tyst och innesluten, hon klagade inte utan höll allt inom sig.

    Hon mår bra idag, kommer nog alltid att ha problem med ångest och hon har massvis med fula ärr på armar, mage och ben som aldrig kommer att försvinna. Hon är vacker ändå men när jag ser henne utan kläder vill jag bara gråta varje gång.

    Jag anklagar mig själv också att jag inte såg signalerna i tid, att jag gav mig när hon var lojal och inte berättade hur hon hade det. Jag borde ha kämpat mer och inte tänkt att gemensam vårdnad ändå är bäst, jag borde ha krävt enskild vårdnad själv så jag hade kontrollen och slapp kompromissa med dem. Jag borde aldrig ha gått med på att hon flyttade till honom från första början, det var mitt första stora misstag... men vi hade ju så bra relation då och vem kunde ha anat att det skulle bli så här.
  • Mon 19 Oct 2020 14:40
    #24
    Anonym (Emma) skrev 2020-10-19 13:35:52 följande:

    Då är det ju så, varför skall då bonusmamma ta strid och bråka?


    Vet inte, men kanske för hon anser att hon gör det istället för pappan?
  • Anonym (Suck.­...)
    Mon 19 Oct 2020 14:43
    #25

    Du kunde inte veta att det skulle bli så.

    Ditt ex framstår som som väldigt undergiven och mesig.

    Någon styvmodern kunde styra och ställa med precis som hon ville.

    Vore bra om han exakt fick veta hur hans beteende påverkat sin dotter.

  • Anonym (eee)
    Mon 19 Oct 2020 14:49
    #26
    Anonym (ds) skrev 2020-10-18 20:31:15 följande:

    Blir uppriktigt ledsen när jag ser hur vissa styvmödrar gör en kamp mot styvbarnens mamma till sitt livsinnehåll.
    Allt som styvbarnens mamma gör är fel och man gör till sin uppgift att kriga mot henne. Allt är hennes fel, pappan har inget ansvar i det som gick fel. Mannen är ett offer för denna ondsinta kvinna. Som i ett trollslag skulle alla problem med barnen lösas bara man lyckades knäcka deras mamma. Är det riktigt illa så skriker nya partnern , styvmamman, på enskild vårdnad.
    Om man är ihop med en kille med barn sedan tidigare ; Varför inte låta honom ta ansvar för sina barn , sina problem med exet och eventuella samarbetssvårigheter? Det är barnens pappa som ska samarbeta, ta ansvar för barnens rättigheter osv. 
    Nej tydligen klarar inte en vuxen man det. Pappan blir helt omyndigförklarad och den nya partnern , styvmamman,  tar upp kampen och strider så hon blir röd och svettig.
    Nej, säg åt mannen att det är deras ansvar att samarbeta med barnens förälder. Det är han som ska driva frågan.
    ,  


    För det första hoppas jag verkligen det inte är så många egentligen. De som skriver om det här skriver ju för att det är en tuff situation. 

    Sedan verkar det finnas en hel del biopappor som skaffar ny kvinna och bara förväntar sig att denne ska se till att vardagslivet rullar på. Dessa pappor skriver inte här - de tycker väl allt är toppen! 

    Men visst är det absolut mannens ansvar i första hand om det är hans barn. Jag är omgift och här finns det en psykiskt sjuk biomamma (alltså på riktigt sjuk med en diagnos, inte bara något jag "tycker") , där vi varit igenom hela baletten med mängder av orosanmälningar, socutredningar och till slut, tinsgrätten där min man fick enskild vårdnad, boendet och mamman begränsat umgänge. Min man är dock av den kalibern att han är en fantastisk pappa och skött allt själv. Jag har enbart funnits som stöd till honom och barnen. Jag önskar verkligen att fler har en sådan fin man som jag har. 
  • Mon 19 Oct 2020 14:57
    #27
    Anonym (Mamman) skrev 2020-10-19 13:32:09 följande:

    Jag har en sorglig historia om min dotters styvmor som avskydde/avskyr oss båda.

    Jag hade jättebra samarbete med mitt barns pappa efter vår separation. Den hade varit odramatisk och vi var överens om att separera. Vi hjälptes åt för att underlätta för varann i vardagspusslet och ville bara göra allt så bra vi kunde för vårt barn. Dottern bodde hos pappan i en annan stad men fick förstås komma till mig så ofta hon ville och det gick för skola mm. När mitt ex träffade en ny tjej och ganska snabbt flyttade ihop med henne var jag genuint glad för hans skull. Jag hoppades hon och jag skulle bli vänner eller i alla fall få bra kontakt så hon skulle känna att hon kan prata med mig om det var något som angick min dotter - hon bodde ju tillsammans med mitt barn och träffade henne faktiskt mer än jag själv. Jag hoppades såklart att även hon och dottern skulle få en kärleksfull relation i deras nya familjekonstellation. Hon hade två barn sen innan i samma ålder som vår dotter, som då var åtta år.

    När jag träffade henne första gången hade jag alltså en positiv inställning, men jag märkte att hon var extremt obekväm med att träffa mig.. Jag anade att hon kanske var svartsjuk - inte för att det fanns anledning men för att jag och exet, hennes nya kille, hade en historia - och jag tänkte att jag får ge henne tid att förstå att jag inte är ett hot på något sätt. Jag och exet hördes bara när det var något som gällde vår dotter så det var inte som att vi ringde i onödan eller särskilt ofta, men jag backade respektfullt undan och vi höll vår kontakt till ett minimum.

    Långsamt märkte jag hur mitt ex började förändras, både gentemot mig och vår dotter. Vårt tidigare flexibla samarbete byttes mot stenhugget schema med umgänge varannan helg, inte en dag mer eller mindre. Min dotter fick inte ens komma till mig en extra helg för att gå på sin bästis kalas utan bästisen fick ha sin födelsedagsfest helgen därpå så att vår dotter skulle kunna vara med, sen var de ändå bara hemma och gjorde ingenting den helgen utan det var principen som var viktig, hon ville bestämma. Jag kunde höra direkt när exet ringde om hon var i närheten (han var mer formell och kortfattad då) eller om han var ensam, då var han sitt gamla vanliga glada trevliga jag. Jag började ana att dottern och hon inte riktigt kom överens, hon behandlade henne verkligen styvmoderligt jämfört med sina egna barn. Vår dotter fick inte gå på de aktiviteter hon ville (vilket hennes söner fick) eller gå hem till kompisar, hon fick inte ens vara med på deras fredagsmys utan fick sitta själv på sitt rum med egen film och chipsskål..! Hon fick mat och kläder men ingen närhet och kärlek, och pappan tog efter den nya kvinnans beteende och blev alltmer kall och avståndstagande - mot sitt eget barn! Jag vet ju att han är en konflikträdd toffel, det var han redan när vi var tillsammans och i kombination med denna hjärtlösa kvinna stod alltså vår dotter nu ensam mot resten av styvfamiljen (hon hade inte ens fyllt 10 år) inkl hennes egen far.

    Styvmodern - ja jag kallar henne det nu för hon var en elak styvmor - var som jag tolkar det svartsjuk både på mig och vår dotter antagligen för att vi var en påminnelse om exets tidigare liv som störde hennes kärnfamiljslycka hon ville ha med sina egna barn. Men samtidigt fick dottern inte flytta hem till mig fast hon själv ville det. De ville inte ha henne där men inte heller släppa henne till mig. Dottern hade nu börjat med självskadebeteende och fick ångestattacker och svimmade i skolan så de gjorde orosanmälan. Efteråt har dottern berättat att det var pga att hon kände sig utstött och icke önskvärd i familjen. Det eskalerade till att pappan ansökte om enskild vårdnad för att fasa ut mig totalt, han vägrade samtala i familjerätten utan ville absolut ha en vårdnadstvist och rättegång. Det dömdes att vi skulle ha fortsatt gemensam vårdnad (på min begäran, hade jag också begärt enskild vårdnad hade jag fått det) pappan blev formligen utskälld av domaren för att han dragit igång detta och det dömdes att dottern skulle få flytta hem till mig, enligt hennes egen vilja.

    Hon flyttade hem till mig och fick börja terapi och behandling på BUP. Nu är hon 20 år, har fått större delen av sin uppväxt förstörd av svår social fobi, ångest, självmordsförsök och djupt rotat självskadebeteende som hon ännu inte är helt fri ifrån. Allt pga denna hemska styvmoder som inte ens klarade av att dölja sin avsmak för min dotter. Hon försökte aldrig under alla dessa år skapa en relation till henne men skulle ändå manipulera pappan till att kräva enskild vårdnad. Varför, why??

    När dottern tog examen från gymnasiet kom pappan och kvinnan hem till oss för att fira. Detta var första gången någonsin, på 11 års tid, som jag växlade mer än fyra meningar med styvmodern vid ett och samma tillfälle (innan hade vi som mest pratat 30 sek i telefon när jag ringde och sökte dottern eller jag hämtade henne vid dörren hemma hos dem medan styvmodern stod och blockerade dörren utan att bjuda in mig) och nu var hon plötsligt sååå trevlig - nu var ju dottern myndig och pappan hade ingen försörjningsplikt mot henne längre så då gick det an att vara trevlig mot både henne och mig!


    Fy fan vilka jäkla svin.
  • Anonym (Em)
    Mon 19 Oct 2020 15:51
    #28
    +3

    Jag upplever snarare det omvända: en massa biomammor som tror att allting ska vara som innan med daglig kontakt med mannen och full kontroll över allt, trots att deras ex-man och barn nu ingår i en ny familjekonstellation utan henne.

    Jag tror ytterst få bonusmammor bryr sig om vad biomammorna har för sig så länge bio respekterar att de inte ingår i den konstellation deras ex och barn nu ingår i och håller sig till det som har med barnen att göra istället för att försöka bibehålla kontrollen. Då har man som bonusmamma och nuvarande kvinna rätt att markera att biomamman går över gränsen och stör den nya familjen.

    Biomamman har haft sin chans, helt enkelt.

  • Anonym (lea)
    Mon 19 Oct 2020 19:59
    #29
    Anonym (Em) skrev 2020-10-19 15:51:26 följande:

    Jag upplever snarare det omvända: en massa biomammor som tror att allting ska vara som innan med daglig kontakt med mannen och full kontroll över allt, trots att deras ex-man och barn nu ingår i en ny familjekonstellation utan henne.

    Jag tror ytterst få bonusmammor bryr sig om vad biomammorna har för sig så länge bio respekterar att de inte ingår i den konstellation deras ex och barn nu ingår i och håller sig till det som har med barnen att göra istället för att försöka bibehålla kontrollen. Då har man som bonusmamma och nuvarande kvinna rätt att markera att biomamman går över gränsen och stör den nya familjen.

    Biomamman har haft sin chans, helt enkelt.


    Det är mannen som får bestämma hur ofta och om vad exet får höra av sig till honom. Inte den nya kvinnan!
  • Anonym (ds) Trådstartaren
    Mon 19 Oct 2020 20:09
    #30
    Anonym (Em) skrev 2020-10-19 15:51:26 följande:

    Jag upplever snarare det omvända: en massa biomammor som tror att allting ska vara som innan med daglig kontakt med mannen och full kontroll över allt, trots att deras ex-man och barn nu ingår i en ny familjekonstellation utan henne.

    Jag tror ytterst få bonusmammor bryr sig om vad biomammorna har för sig så länge bio respekterar att de inte ingår i den konstellation deras ex och barn nu ingår i och håller sig till det som har med barnen att göra istället för att försöka bibehålla kontrollen. Då har man som bonusmamma och nuvarande kvinna rätt att markera att biomamman går över gränsen och stör den nya familjen.

    Biomamman har haft sin chans, helt enkelt.


    Stör? Mannen har redan barn som är lika viktiga som hans nya barn.
    Tål man inte det, så ska man inte skaffa barn med en man som redan har barn.
Svar på tråden Varför gör styvmammor till sitt livsinnehåll att kämpa mot styvbarnens mamma?