33 år och abort

Jag är i vecka 13 nu då den jobbiga tiden med illamående är över men så brottas jag med den här ångesten och skuldkänslorna istället. Jag är inte emot abort men det blir jobbigare ju fler dagar det går..

Jag är i vecka 13 nu då den jobbiga tiden med illamående är över men så brottas jag med den här ångesten och skuldkänslorna istället. Jag är inte emot abort men det blir jobbigare ju fler dagar det går..

Vore det ett alternativ att ni båda flyttade till orten där du har din familj?

Ingen press, bara en tanke.

Jag har vart gravid 4 gånger (1mf).

Vid varje graviditet så är jag en oerhört hemsk människa de första 3-4 månaderna. Kort stubin, stör mig på allt, ja en riktig bitch så att säga. Det är dock pga hormonerna men ändå så vill jag inte bete mig på ett sätt för att sedan skylla på graviditeterna men ja, det är som det är.

Första graviditeten så kände jag bara ett hat mot min sambo. Han störde mig med sin bara existens. Fattade inte hur jag kunde vara med honom! (Då hade vi vart med varandra i 6 år..

Jag grät vissa dagar när vi var ifrån varandra för jag ville inte vara med honom. Vad hade jag ställt till med liksom? Sen, efter v.15 nångång så gick det över. Älskade honom som aldrig förr och grät av lycka.

Pratade inte med nån om hur jag kände först men sen när det gick över så tog jag upp det med min bm och hon skratta och sa att det var normalt. Tog sedan upp det med min sambo och han var mest ledsen över att jag hade mått så dåligt under stunden.

Har känts bättre under de andra graviditeterna för då visste man vad det berodde på, för jag har känt samma har mor honom alla gånger men då visste man vad det berodde på...

Vad jag vill komma fram till är att det kanske är så för dig med, om dessa känslor har kommit hux flux.

Men om det inte är det och du känner att du är klar med sambon så ska du göra vad som känns bäst för dig

Vore det ett alternativ att ni båda flyttade till orten där du har din familj?

Ingen press, bara en tanke.

Känner du ingen glädje över själva graviditeten? Flytta går ju alltid, men har man gjort en abort så är det oåterkalleligt och V 13 är ändå en bit in i graviditeten. Jag tänker som så, att om du inte hade de här tankarna innan ni planerade att bli gravida så låter det som om det är hormonerna som spökar, men visst skulle du prata med någon via MVC? Förhoppningsvis kan du få hjälp att bena ut alla känslor och tankar så att du kommer fram till rätt beslut. Har du talat om hur du känner för din sambo? Det kanske skulle vara befriande att bara få berätta hur du känner och han måste få vara delaktig i beslut om abort.

Det går upp och ner med glädjen just pga situationen men när jag enbart tänker på bebisen så blir jag varm i kroppen. Har aldrig haft barnlängtan tidigare men ju längre tiden går ju mer blir jag kär i det här fostret.

Ja, jag väntar på att få komma till en psykolog. Min bm skrev en remiss häromdagen så jag hoppas att dom hör av sig snart.

Min sambo vet hur mina tankar går. Jag får så dåligt samvete att jag har blivit såhär knasig nu. Kunde det inte ha kommit innan...men det är ju så mycket med hormoner som inte kan kontrolleras. Jag önskar bara att en läkare kunde se att det är hormoner och visa ett papper på att jag är sån här pga just det..

Du anar inte vilken lättnad det är att läsa det här. Jag hoppas ju att jag är sån här pga hormonerna. Sambon vet om allt om hur jag känner och han är nu orolig inför framtiden för att vi inte ska hålla ihop, och jag förstår honom så mycket. Vi båda ville ju skapa en fin familj men nu har jag helt plötsligt blivit en annan tjej? Jag känner det själv. Inte på alla plan såklart men många.

Jag ska fundera lite till men det tär så fruktansvärt på en. Men såhär är ju livet som vuxen, man ställs inför svåra beslut hela tiden och ibland blir allt inte precis som man tänkt sig.

Jag längtar ju efter vårt barn mer och mer och blir det att vi inte håller ihop längre fram får vi väl ha delad vårdnad :(

Tack för dina erfarenheter och fina ord