• Anonym (Ledse­n)
    Fri 20 Nov 2020 06:53
    3017 visningar
    67 svar
    67
    3017

    33 år och abort

    Som tråden säger är jag alltså inne på tankarna att göra en abort, men det är inget lätt beslut. Graviditeten var inte oplanerad men relationen jag lever i har visat sig vara mycket annat än vad jag tänkt mig och vad som visats innan. Det är första gången jag längtar efter barn och jag är 33 år. Jag bor långt ifrån min familj, helt ensam i en stad 50 mil ifrån. Jag har min sambo men trivs inte längre med honom eller med hans familj.

    Finns det någon som varit i samma situation?

    Jag går nu och funderar mycket på abort och på att lämna honom. Jag kommer troligtvis behöva söka psykolog efter den här perioden och efter aborten.

    Jag är rädd att jag inte kommer ha chansen att kunna bli gravid igen, men jag vill heller inte sätta ett barn till världen som direkt har två skilda föräldrar och en mamma som är olycklig. Hade jag vetat nu att jag kan bli gravid igen hade jag valt abort.

    Bespara mig gärna elaka kommentarer. Mår redan pissdåligt som det är.

  • Svar på tråden 33 år och abort
  • Sun 22 Nov 2020 20:18
    #51

    Har du möjlighet att åka till din hemstad ett tag? Du kanske har något syskon eller någon kusin du kan bo hos? Bara komma hemifrån och rensa tankarna lite.

  • Mon 23 Nov 2020 08:45
    #52

    idag har jag tid för abort eller första mötet. Och jag tvekar fortfarande. Fan vad detta är svårt.

  • Anonym (M)
    Mon 23 Nov 2020 10:04
    #53
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-21 11:55:55 följande:

    Jag känner mig inte alls redo. Han är förstående men han vill så gärna ha sin lilla familj nu.

    Jag tänker tillbaka nu och det är så att jag kände mig stressad på grund av åldern, vilket är så fel nu när jag väl är där jag är nu.


    Förstod nästan det, kände igen mig för jag har själv känt stress att skaffa barn pga min ålder.

    Hur känner du nu?
  • Anonym (Pia)
    Mon 23 Nov 2020 20:52
    #54
    viseversa skrev 2020-11-23 08:45:35 följande:

    idag har jag tid för abort eller första mötet. Och jag tvekar fortfarande. Fan vad detta är svårt.


    Hur gick det ?
  • Anonym (Lia)
    Mon 23 Nov 2020 21:38
    #55
    +1

    Det är ju väldigt vanligt att man som gravid börjar ifrågasätta allt, det kan säkert både din bm och psykologen intyga. Själv hade jag längtat och försökt få barn i flera år och var betydligt äldre än du när jag blev gravid. Ändå kom tankarna när jag väl var gravid om detta verkligen var vad jag ville, ifrågasatte allt från min sambo till val av bostad och ort, bodde också 40 mil från min familj och min sambo jobbade långa dagar. I efterhand fattade jag inte varifrån alla dessa tankar kom, jag fick ändå det jag önskade mig mest av allt. Men det är ju dels ett livsavgörande beslut samtidigt som man är fylld av hormoner. Det kan påverka en väldigt mycket. Så det gäller att bena ut vad som är vad. Vad kände du innan du blev gravid? Ni planerade ju detta barn, kände du glädje, förväntan?

    Om du jobbar hemifrån tror jag också det påverkar mycket, att du i dagsläget inte har så mycket sociala kontakter förutom sambon. Det är ju inte ett normaltillstånd och kan göra en knäpp bara det, ens sambo kan inte uppfylla alla ens behov. Sen är inte 50 mil hela världen, har ni bil, tågförbindelser så är det ju inte så att man inte kan träffas. Jag har i omgångar åkt hem till mina föräldrar och syskon med mitt barn, både med och utan sambo och stannat en vecka eller mer. Det har varit absolut nödvändigt för mig.

  • Tue 24 Nov 2020 16:02
    #56
    Anonym (Pia) skrev 2020-11-23 20:52:09 följande:
    Hur gick det ?
    sköt på det haha
  • Anonym (Pia)
    Tue 24 Nov 2020 16:47
    #57
    viseversa skrev 2020-11-24 16:02:34 följande:

    sköt på det haha


    Ibland behöver man fundera.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Thu 26 Nov 2020 14:39
    #58

    Jag bestämmde mig för att gå igenom en abort. Jag bröt ihop och grät hos läkaren men jag hade flera sömnlösa nätter och det kändes inte bra ihop med sambon. Jag valde att se det ur ett annat perspektiv, nämligen mitt eget. Kunde inte tänka på andras känslor i det här för det är jag som bar på det som skulle blivit ett barn och mitt ansvar livet ut. Alla som visste om det blev ledsna och bara det gjorde mig ännu mera ledsen. Det här har varit en dyr läxa för mig och jag hoppas inte att jag kommer sjunka ner djupare i en deppression. Jag kommer efter detta att se framåt och inte bakåt. Och jag flyttar tillbaka till min hemstad och startar ett nytt liv där nu.

    Jag har lyckats såra många på den här vägen och jag önskar ingen det här. Men en stor tyngd har lättat från mina axlar.

    För er som undrar kommer jag att vänta i ett år eller tills jag har läkt helt och sedan vill jag insemineras av en donator.

    Vill tacka er för alla uppmuntrande och peppande kommentarer <3 ni är värda guld

    Kram

  • Anonym (Juli)
    Thu 26 Nov 2020 14:53
    #59
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-26 14:39:32 följande:

    Jag bestämmde mig för att gå igenom en abort. Jag bröt ihop och grät hos läkaren men jag hade flera sömnlösa nätter och det kändes inte bra ihop med sambon. Jag valde att se det ur ett annat perspektiv, nämligen mitt eget. Kunde inte tänka på andras känslor i det här för det är jag som bar på det som skulle blivit ett barn och mitt ansvar livet ut. Alla som visste om det blev ledsna och bara det gjorde mig ännu mera ledsen. Det här har varit en dyr läxa för mig och jag hoppas inte att jag kommer sjunka ner djupare i en deppression. Jag kommer efter detta att se framåt och inte bakåt. Och jag flyttar tillbaka till min hemstad och startar ett nytt liv där nu.

    Jag har lyckats såra många på den här vägen och jag önskar ingen det här. Men en stor tyngd har lättat från mina axlar.

    För er som undrar kommer jag att vänta i ett år eller tills jag har läkt helt och sedan vill jag insemineras av en donator.

    Vill tacka er för alla uppmuntrande och peppande kommentarer <3 ni är värda guld

    Kram


    Kramar till dig! Skönt att du känner en lättnad, låter som att det var rätt beslut. Också bra att du har en plan framöver. Önskar dig all lycka!
  • Thu 26 Nov 2020 18:07
    #60

    vilken vecka var du i ts och hur gick aborten? Jag är också inne på abort. Vi har fullt upp med dom barn vi har så det lutar mer och mer åt abort men samtidigt känns det läskigt. Kommer det blöda mycket? Ha mycket ont? Såklart väldigt individuellt men ändå massa tankar. Har aldrig gjort en ebort innan trots att två av mina tidigare barn blivit till trots skydd men då såg livet annorlunda ut och just nu passar det verkligen itne i vårt liv med en till- Även fast det skär i hjärtat också såklart. 

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Thu 26 Nov 2020 18:13
    #61
    viseversa skrev 2020-11-26 18:07:24 följande:

    vilken vecka var du i ts och hur gick aborten? Jag är också inne på abort. Vi har fullt upp med dom barn vi har så det lutar mer och mer åt abort men samtidigt känns det läskigt. Kommer det blöda mycket? Ha mycket ont? Såklart väldigt individuellt men ändå massa tankar. Har aldrig gjort en ebort innan trots att två av mina tidigare barn blivit till trots skydd men då såg livet annorlunda ut och just nu passar det verkligen itne i vårt liv med en till- Även fast det skär i hjärtat också såklart. 


    Jag fick en chock när jag kom in till läkaren. Hon sa att jag var i vecka 17 men vad bm sa till mig så var jag i vecka 14. Det var hemskt och jag bröt ihop och hyperventilerade.

    Det började med att jag fick åka in och ta ett piller för att två dagar senare åka in och ligga på sjukhuset i två dagar. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv men det värsta var faktiskt den psykiska smärtan. Det blödde mycket och det var som en förlossning. Jag kunde inte titta på fostret. Jag vill aldrig gå igenom det här igen. Brottas med skuldkänslor nu och ska börja gå i terapi för att kunna gå vidare.

    Vilket håll lutar det åt för er? :/
  • Thu 26 Nov 2020 18:28
    #62
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-26 18:13:19 följande:
    Jag fick en chock när jag kom in till läkaren. Hon sa att jag var i vecka 17 men vad bm sa till mig så var jag i vecka 14. Det var hemskt och jag bröt ihop och hyperventilerade.
    Det började med att jag fick åka in och ta ett piller för att två dagar senare åka in och ligga på sjukhuset i två dagar. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv men det värsta var faktiskt den psykiska smärtan. Det blödde mycket och det var som en förlossning. Jag kunde inte titta på fostret. Jag vill aldrig gå igenom det här igen. Brottas med skuldkänslor nu och ska börja gå i terapi för att kunna gå vidare.
    Vilket håll lutar det åt för er? :/
    Haha jag förstår. Men försök tänk att det var för ditt bästa. Du måste tänka på dig själv här. Bara gör som du sa och blicka framåt. Det lutar mot abort här med men jag är bara i v 6 ännu så det är tidigt och blir kanske som en rikligare mens. 
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Thu 26 Nov 2020 18:34
    #63
    viseversa skrev 2020-11-26 18:28:45 följande:

    Haha jag förstår. Men försök tänk att det var för ditt bästa. Du måste tänka på dig själv här. Bara gör som du sa och blicka framåt. Det lutar mot abort här med men jag är bara i v 6 ännu så det är tidigt och blir kanske som en rikligare mens. 


    Hoppas att det går bra för dig. Passa på att göra det så tidigt du kan. Även fast det är många saker som kanske talar emot ibland så vet man ändå vad som blir bäst. Jag fick rådet att tänka enbart på mig själv i detta läget och ingen annans känslor. Det är det jag fokuserar på nu varje dag. En dag i taget.
  • Thu 26 Nov 2020 18:44
    #64
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-26 18:34:26 följande:
    Hoppas att det går bra för dig. Passa på att göra det så tidigt du kan. Även fast det är många saker som kanske talar emot ibland så vet man ändå vad som blir bäst. Jag fick rådet att tänka enbart på mig själv i detta läget och ingen annans känslor. Det är det jag fokuserar på nu varje dag. En dag i taget.
    Exakt. Du är viktigast i detta. Hoppas du kommer över skuldkänslorna och förstår att detta var det rätta för dig. Du kommer få barn när det känns rätt i livet. Ja jag ska ringa och beställa tid i morgon för en abort. Känns bra nu och har verkligen funderat fram och tillbaka men kommit fram till att abort är det bästa just nu som vårt liv är.
  • Thu 26 Nov 2020 18:46
    #65
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-26 18:34:26 följande:
    Hoppas att det går bra för dig. Passa på att göra det så tidigt du kan. Även fast det är många saker som kanske talar emot ibland så vet man ändå vad som blir bäst. Jag fick rådet att tänka enbart på mig själv i detta läget och ingen annans känslor. Det är det jag fokuserar på nu varje dag. En dag i taget.
    skulle inte stå haha jag förstår utan jaha jag förstår. Sorry att det lät som jag skrattade.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Thu 26 Nov 2020 19:22
    #66
    viseversa skrev 2020-11-26 18:46:21 följande:

    skulle inte stå haha jag förstår utan jaha jag förstår. Sorry att det lät som jag skrattade.


    Jag förstod nästan det <3 tack för allt! Det har varit stöttande att vara här inne. Lycka till för din del nu och hoppas att du inte får för ont. Vissa får inte ont alls sägs det.kram
  • Anonym (Känne­r igen)
    Sat 28 Nov 2020 10:30
    #67

    Hej TS,

    vill bara säga att jag tycker du är mycket modig och stark, och jag tror helt säkert att du kommer klara dig bra ur det här. Håll fokus framåt och träffa psykolog / kurator och vänner / familj så du får släppa fram och bearbeta känslorna. Ha inte dåligt samvete för att din fd sambo blivit sårad tex, det går inte att gå genom livet utan att såra andra djupt åtminstone någon gång. Det är livet, det är helt okej. Man får välja sin egen väg, och jag hoppas innerligt att du kommer fram till en glädje och stolthet över dig själv snart. Förstår att detta måste varit enormt utmattande att gå igenom, önskar dig vila och återhämtning med din familj! Stor kram

Svar på tråden 33 år och abort