Oplanerad graviditet

Det är fortfarande väldigt tidigt allting så du kan ta tiden till att

Känna efter vad du vill. Var i samma sits för ca 4 år sedan, pappan lämnade och

Jag valde att behålla, allting har gått superbra och idag har jag en liten flicka.

Tycker inte du ska göra något förhastat utan tänk igenom och känn efter vad

Som passar dig bäst.

Lycka till!

Hadde ni incet skydd när blev gravid

Även om han hade velat ha graviditeten så är chanserna mycket små att ni skulle hålla ihop. Väldigt få unga föräldrar håller ihop. Så om du behåller så får du utgå från att det blir som en ensamstående mamma. Det blir också mycket svårare att få långvariga relationer med nya när man redan har barn. Så du får verkligen utgå från att det blir du och bara du som får ta hand om det eventuella barnet och gå genom graviditet och förlossning.

Vilket liv vill du ha när du har barn? Vilken uppväxt vill du att ditt barn ska få? Vilka människor ska ditt barn ha i sin familj?

En abort är inte lätt men att få barn själv är inte heller lätt. Jag kan gissa att det exempelvis är mer smärtsamt att se sitt barn bli avvisat av sin pappa än att göra abort tidigt .

För mig hade valet varit enkelt. Men jag hade inte heller någon barnlängtan och har inte heller blivit gravid trots skydd.

Jag ville bara ha barn om jag kunde erbjuda allt. Ekonomiskt trygghet, väldens bästa pappa och den mest stabila kärnfamiljen. Därför väntade jag till efter jag fyllt 30 innan barn ett kom.

Kan du nu erbjuda ett barn den uppväxt som du vill ge ett barn?

Kommer du leva i den typ av familj dom du vill ha? Är kärnfamiljen viktig gör dig eller är det okey med att vara själv? Klarar du av att delat ett barn med en styvmamma? Bara delta i barnets liv halva tiden? Osv. Många frågor att ta ställning till. Men det är viktigt att tänka långsiktigt och realistiskt. Det beslut du tar nu påverkar ditt liv långsiktigt.

Du måste utgå från vad du vill ha. Att få barn i din sits hade varit min mardröm och hade resulterat i ett liv som jag verkligen inte drömt om. MEN det hade nog blivit bra iallafall. Jag hade inte vetat vad jag missat och vara glatt mig över det jag hade :) Idag tror jag att jag inte hade överlevt mina jobbiga förlossningar utan min make. Jag tror att jag hade dött utan att dela de sömnlösa nätterna då dottern skrek oavbrutet i kolik .. verkligen oavbrutet med min man. Jag kan inte ens föreställa mig att inte se barnen leka med sin fina pappa varje dag eller att behöva dela barnen halva tiden med en styvmamma., Såna tankar ger mig akut ångest. Men för någon annan så är det en normal vardag och inget konstigt eller smärtsamt.

Om du tänker bort allt känslomässigt, räkna på det:

- Har du råd med ett stabilt boende för dig och barnet på egen hand? Alltså en hyresrätt första hand, en bostadsrätt eller en äganderätt? Att du har ett boende som du kan betala för är såklart prio 1.

- Har du en SGI (sjukpenninggrunande inkomst) så att du får en föräldrapenning som går att leva på - på egen hand? Och räkna också med att du behöver spara ett visst antal dagar, för förskolan har stängt 4-5 dagar per kalenderår (samt två-tre veckor på sommaren, röda dagar m.m.). En arbetsgivare måste inte bevilja dig semester, du får inte ta ut VAB, men däremot kan arbetsgivaren inte neka dig att ta ut (upp till tre) föräldraledighetsperioder/år).

- Du säger att din familj är emot detta, tänk ut hur du ska lösa ditt liv helt på egen hand med barnet. Kan ju säga att exempelvis en hårklippning eller ett tandläkarbesök ofta fungerar hyfsat om man har en lugn bebis (vilket INTE är någon garanti), men är ofta omöjligt när barnet är ca 1-3(4) år och skiter högaktingsfullt i att sitta och vänta...

- Är du färdigutbildad? Annars går det absolut jättebra att läsa på högskolan fast man har barn. Klart det blir trist för dig att inte kunna delta på fester, nollningar o.s.v. som alla andra, men det är absolut fullt möjligt att utbilda sig fast man har barn. Det som kan vara struligt är att du som inte kan ta "VAB" som student. Obligatoriska moment ställs liksom inte på paus för att du har ett sjukt barn...

- Du förlorar chansen till en kärnfamilj. Det är såklart inte nödvändigtvis någon tragedi, men vad trist att redan vid 19 år sabba möjligheten...

Sedan ska du såklart inte göra abort om du inte vill, men det är inte alltid lätt att rodda saker när man får barn i ett stabilt, vuxet förhållande. Blir knappast lättare för dig...

Så han är inställd att göra abort?Lätt för honom att säga det,han behöver inte gå igenom nåt i sin kropp.Ditt beslut.Han ska inte skylla på dig,han är minst lika mycket ansvarig för graviditeten.

Jag fick barn när jag va 20 år. Jag har alltid varit själv och de har gått hur bra som helst egentligen. Pappan finns i bilden och min son träffar honom lite då och då men vi har inga bestämda dagar.

Min mamma har ställt upp i alla lägen, om jag har jobbat, velat gå ut, osv så utan henne hade allt varit tufft. Men jag hade jobb, körkort och egen lägenhet innan jag blev gravid så jag hade dom ?grundläggande förutsättningarna? för att allt skulle funka.

Ångrar mig inte en sekund att min son kom till världen men ja kan säga att de har vart tufft och hade jag fått göra om allt hade jag velat ha min son fast ett par år senare. Jag hade behövt leva lite innan.

Fick också mitt första barn runt 20 och även om det har gått bra och jag såklart inte ångrat honom önskar jag att jag hade hunnit utbilda mig och ha en mer stabil tillvaro och levt mer innan. Nu när jag är 30 hade det varit lagom att få första barnet. Jag hade antagligen också valt en annan pappa till mina barn hur hemskt det än låter men jag vet bättre nu. Men då hade det ju inte varit dessa barnen heller vilka jag såklart älskar och inte ångrar.

Om du ska göra abort eller inte vet bara du, men om du vill HA barn eller SLIPPA göra abort är frågan, tänker jag. Det är säkert jättesvårt och jobbigt att göra abort, men det är inte helt enkelt att vara förälder ens i den mest stabila relationen med de bästa förutsättningarna, och du blir kanske helt själv i det här. Utan familjens stöd.

Hur ser ditt liv ut annars? Har du ett stabilt boende? Tillsvidareanställning? En del sparat? En SGi - eller tid att få en INNAN barnet kommer? Alla dessa bitar blir ännu viktigare att ha ordnat för sig om man ska göra denna resa själv.