Existentiella frågor
Varför lever vi? Varför finns vi ens? Att tänka på döden får mig bara att längta ännu mer, samtidigt ger det mig separationsångest från mina nära och kära. Känns som jag har tappat min mening varför jag existerar. Jag har själv sagt hela tiden att jag lever för att lära. Men när lärandet blir till ett lidande då omgivningen utnyttjar det på ett sätt som blir negativt för min egen del, då blir det ju bara fel. Men vart ska man sätta gränsen. En familjemedlem håller på att stressa ihjäl sig för att det finns massor att göra med huset. Men inga absolut akuta saker. Nu har denne gått in i väggen och blivit långtidssjukskriven men tar ut det på oss andra som bor där. Vi försöker säga till denne att du behöver inte göra 1 miljon saker på en dag och bli klar imorgon. Att äga ett hus är en livstids investering. Du har hela livet på dig att göra klart det. Men nej, denne lyssnar inte utan fortsätter maler på, är rädd att denne kommer dö i förtid om denne fortsätter som denne gör.
Kanske jag ifrågasätter min egen existens för att denne andra stressar sig själv in i döden?