Löjlig grej att begära om möte eller överhuvudtaget klaga om?
I hela mitt liv, alltså tjugofyra år har jag levt ett kontrollerad, isolerat liv. Jag har även upplevt fysisk & psykiskt våld.
Efter 24 års tid av olika sorters våld kom jag slutligen till ett skyddad boende.
Det har varit en okej tid egentligen.. Men jag vill prata direkt om när jag skulle flytta ut. Jag fick lov att välja en personal att följa med. Jag kunde förstås åka själv eller shoppa tillsammans med en kompis, ifrån den sortens kontaktnät jag har lyckats skapa utanför boendets ''liv''.
Låter kanske konstigt, men jag var noga med att vilja ha denna upplevelse så bra det bara kunde gå. Jag valde en personal just för att det är ändå min sista tid och vänner kommer jag ju fortsätta träffa.
Så jag var noga med vilken av personalen som skulle få följa med. Mina tankar flög förstås runt mig om jag har möjlighet att välja en säkerhetssamordnare eller med kuratorn som jag har fått prata med. Jag tänkte för mig själv att jag inte ens skall fråga, för det kommer säkert bli nej i alla fall. Så jag tänkte på vissa i kontaktperson-personalen.
Så det vart en kontaktperson som vi bara kan kalla för ''IDA''.
Allt börjande egentligen fint på IKEA. Jag hade förberett mig med inköpslista. Vi kollade på soffor och olika saker och jag tyckte mycket var spännande. Det kommer ju helt enkelt vara som så att alla möbler jag väljer, kommer vara mitt. Jag hade sparade pengar, så inga pengar kom ifrån staten.
Det var bra tills vi kom till sängavdelningen.
Plötsligt förändrades ''IDA''. Det var en försäljare som jag misstänker att ''IDA'' tyckte var attraktiv och det märktes väldigt tydligt. Så ''IDA'' tillsammans med försäljaren tjatade på mig att köpa en sänggavel. Jag var bestämd på att inte köpa någon sådan för jag fann ingen poäng med den. Jag hade dessutom min inköpslista + mina pengar att tänka på så jag faktiskt har råd med det jag ville köpa. Jag var framförallt insatt i att köpa en tempur-liten madrass, som jag förstått är dyr (Jag visste inte hur mycket sådant kostade exakt). Så jag ville vara försiktig med det jag har.
Jag blev aldrig övertalat med att köpa sänggaveln. Jag blev in-tjatat.
Jag mådde allvarligt dåligt efter detta och blev inåtvänd. Idag fortsätter jag prata med en kurator som har hand om människor som blivit våldsutsatta i nära relationer (Inte samma kurator från boendet). Och jag misstänker att jag har PTSD och det gör kuratorn också. Jag tyckte inte om att hon faktiskt kontrollerade och tjatade på mig att köpa sänggaveln som jag egentligen inte ens ville eller behövde överhuvudtaget.
Efter att jag vart inåtvänd så brydde hon sig ännu mer vad jag skulle ha. T.ex när vi tittade på lampor så sa hon någonting, som fick mig att gå vidare till nästa avdelning.
När vi kom till själva ''lagret'' efter våran tittade på möbler. Så ville hon att vi skulle hem. Vi skulle alltså inte köpa någonting. Just i det ögonblicken var jag förvirrad. Jag kan tänka mig att en ''normal'' person hade kunnat säga: ''Men vadå? Nu när vi kommit till lagret kan vi ju bara plocka på med möblerna och köpa. Varför skall vi dra?''. Och det är något jag skulle kunnat säga om det var idag, känner jag. Men just där vart jag så förbannad inåtvänd.
Jag mådde dåligt över hennes sätt att kontrollera att jag skulle köpa en sänggavel för att försäljaren stod där. För efter att jag gått med på att köpa sänggaveln så kunde mannen knappa in saker och ting i sin dator = Vi kunde vara där och ''prata'' och ha kontakt med honom.
Anledningen till varför jag tror hon fann mannen attraktiv är hennes plötsliga sätt att agera när försäljaren dök upp. Även det där med att hon ville ta allt nästa dag; var för att hon helt plötsligt kom nästa dag med mascara, ögonskugga och röda läppstift + röd blus & strumpbyxor.
Dessutom gick vi direkt till sängavdelningen när vi kom till IKEA igen.
Dessutom ''försvann'' hon när jag skulle betala för grejerna. Det såg ut som om hon tog sin väg återigen till sängavdelningen, men jag är inte säker. Jag har dessutom den uppfattningen om ''IDA'' sedan tidigare att hon inte har bekymmer med att ''ta det hon vill ha'' när det kommer till män. ALLTSÅ hon kan flörta/fråga nummer ifrån okända män. Och det är helt okej, jag vart bara väldigt ledsen att det skedde på min dag.
Jag såg nämligen IKEA som något väldigt viktigt för mig.
Jag tror själv till IKEA för mig själv och köpte bl.a lampor och spegel som jag hade i min inköpslista + så lämnade jag tillbaka sänggaveln. Jag köpte även dammsugare, strykjärn och strykbord någon annanstans. Allt detta har fått mig att må vansinnigt dåligt.
Jag har försökt prata med ''IDAS'' chef och svaret vart: ''Jag kan inte ta ansvar för mina anställda''. Under samtalet så sa även chefen: ''Du är en vuxen människa''.
Vilket fått mig att försöka dra till högsta hönsen. Den som har mer koll på samtliga boenden i den orten jag bor i och/eller till kommunen. Men jag har inte riktigt vågat. Även om jag har fått bekräftelse att detta är något som jag visst kan dra upp med. Jag vet dock inte om jag skall nämna om försäljaren/attraktionen. Men att tjata på mig att köpa något jag inte ville ha och andra grejer kan jag kanske nämna?
Jag har seriöst mått fruktansvärt.
Innan jag liksom, samlar på mig mod, så ville jag skriva ner detta. Höra kommentarer. Hur kan jag formulera mig på bästa sätt och så. Jag är lite rädd att ta kontakt. Det bästa hade varit om jag fick prata med ''IDA'' vilket hon har i början pratat i munnen på mig och samtalet avslutades odramatisk. Men knappt något som jag fått chansen att säga i mitt tycke + hennes chef som verkar stå vid hennes sida. Men jag har en känsla av att den ''stora'' chefen inte skulle göra så. Jag pratade med min f.d säkerhetssamordnare och hon stöttade mig och var lyhörd. Så jag fått bekräftelse att detta är liksom något helt okej att ta upp.
Det är egentligen andra saker på boendet, men framförallt på IKEA som hänt ''små'' saker, som jag inte just nu kan skriva ner.
Tack för att ni har läst!
Vad tycker ni?
