Bör jag lämna? Hjälp mig!
Detta kommer bli en lång och tung text men jag ber er verkligen att läsa när ni har tid och dela med er av era tankar, känslor och tips ????
Jag är så fruktansvärt ledsen över det faktum att jag nog måste lämna min sambo, pappan till våra barn. Det gör mig förkrossad. Det var inte alls såhär jag såg att mitt liv skulle bli. Men vi mår så dåligt tillsammans. Jag har försökt att nå honom, prata med honom om vad vi kan göra annorlunda. Vad jag behöver. Men han vill inte prata. Han blir bara väldigt arg. Respekten är borta. Det är elaka kommentarer om att jag är sjuk, saknar självinsikt och borde söka hjälp och massa annat. Han säger åt mig att hålla käften.
Jag har sett hur han har skrivit om mig till andra (familj och nån vän) och det fick mig nästan att kräkas. Man utläser nästan nån form av avsky mot mig. Men sex vill han ha med mig. Det tjatas och gnälls det om flera gånger i veckan. Förstår inte alls den biten. Varför vill han vara intim med någon som är så vidrig och allmänt värdelös.?!
Hade vi inte haft hus och barn tillsammans så hade jag lämnat för kanske 2 år sedan. Men jag vill ju så gärna att det ska bli bra igen. Jag vill att mina barn ska bo med både mamma och pappa. Jag vill!! Samtidigt är det inte en bra miljö att växa upp i som det är nu.
Tanken på allt jobb det skulle innebära att separera gör det nästan övermäktigt.
Ni som gått igenom detta, dela gärna er erfarenhet med mig. Plus och minus.
Edit 1: båda barnen är under 7 år.
Edit 2: Jag är övertygad om att han har en (eller flera) diagnos(er). Han har så gott som noll självinsikt.
Oempatisk. Alltså, han har otroligt svårt för att sätta sig in i andras känslor. På ett sätt jag aldrig stött på tidigare. Han kan heller inte förstå varför jag ibland behöver att han känner med mig, men han kan helt enkelt inte. Och han förstår absolut inte mitt behov av det för "vad gör det för skillnad om jag förstår och känner med dig, det löser ju inget"
Han har massa olika tvångstankar/handlingar.
Han har svårt för att tänka på någon annan än sig själv. Barnens mående och viljor är väl det enda utöver sig själv.
Han har på fullaste allvar svårt att förstå att han inte får klämma och smeka på mig hur/när han vill. Vi är ju ihop och då är min kropp lika mycket hans som min. Han anser också att jag borde ställa upp på sex när han vill det eftersom det är nåt som får honom att må bra. Han drar på allvar liknelsen typ att jag städade din bil för det mår DU bra av, då borde du ha sex med mig för det mår JAG bra av. Har försökt förklara att det är en enorm skillnad mellan at städa och ställa sin kropp till förfogande. Men han håller inte med. Det är samma sak eftersom vi båda gör nånting för den andras skull
Han har olika specialintressen som han snöar in på totalt i perioder. Kan vara precis vad som helst. Typ servetter. Då köper han mängder av olika servetter. Studerar dem. Ser och läser på en massa om tillverkning, material o.s.v.
Listan kan göras hur lång som helst.
Har ni orkat läsa allt och kan tänka er att dela med er av era tankar så skulle jag vara SÅÅÅ tacksam.