Jag skäms för att jag sörjer mina foster...
Ska försöka göra min historia kortfattad.
Jag är en tjej på 29 år, lyckligt gift sedan 6 år. Har två barn som är 10 och 6 år. För 2 år sedan i februari vart vi gravida igen. Överraskade men lyckliga. Det visade sig vara ett X i bukhålan som satt sig i en ficka efter mitt kejsarsnitt. Jag blödde dock ut graviditeten av mig själv, fick en Methatroxat spruta. Sorg! Vi vart gravida återigen i september. Detta var med tvillingar! Oj vad vi planerade, längtade och var nog lite smått chockade trots att vi har tvillingar båda två i släkten. Slutade i ett MA som upptäcktes på ett ultraljud som skulle varit i vecka 9, men som stannat av i 6+0. Blev skrapad efter misslyckad Cytotec behandling. Sorg återigen!
Vi blir gravida än en gång i juni 2020. Allt såg ut att utvecklas normalt tills ett uppföljnings ultraljud i vad jag trodde var vecka 9. Fostret dött sedan 6+6! Den här gången ligger jag helt tyst på britsen hos BM. Inte ett ljud. Kan inte gråta, kan intr vara arg... vi åker hem utan att orka ta oss ner till gynakuten för ett andra utlåtande. Väl hemma rasar allt! Jag är tröstlös och känner att jag vill intr leva ärligt talat.
Vi kämpar för ett försök till nu, inget händer än. Men det känns som om jag inte får sörja mina förlorade foster alls just för att jag redan har barn.. jag skäms för att jag känner sorg, skäms sån in i helvete faktiskt! Så jag håller hellre inne sorgen ovh tårarna, kämpar näst intill varje dag. Varje gång jag hör bebisskrik, ser en nyfödd eller gravida kvinnor. Håller ihop för mina barn och min man trots att han ser igenom mig varje gång så säger jag att jag mår bra, för att inte visa att jag sörjer just för att jag skäms... det var ju bara små cellklumpar trots allt, dom kände inget, dom tänkte inget.
Fast jag, jag känner och tänker så in i helvete mycket! Vad hade det blivit av dom? Vad hade dom för kön? Varför dog dom?
Förlåt, ville bara skriva av mig! :(