VARFÖR skaffar så många ett 3e barn?!

Jag har inga svar, jag har bara gjort samma reflektion.

Särskilt nu när vi fick en sladdis ganska många år efter barn nummer ett. Då är det flera som frågat om vi inte ska "passa på" att skaffa en trea så att barn nummer två får en kompis, som man uttrycker det.
HELL NO!

Jag älskar bebisar. Hade jag haft massor av pengar på banken, så att jag kunde jobba deltid i tio år, kunnat köpa en större bil och ett större boende så hade jag säkert kunna ha 4-5 barn. Men just nu har vi precis vad vi klarar av och det tänker jag inte utmana.

Vi har ett hus anpassat för oss fyra i ett läge som är bra för hur vår familj funkar idag. Hade vi varit fler hade jag velat ha ett boende mer avskilt med större tomt som gjort att vi kunnat aktivera oss alla på fler sätt än vad vi kan idag. Jag kan gå iväg till en park, en skog eller en bollplan med 1-2 barn.. men inte med 4-5st. Samma med bilen, den täcker våra behov.

Det verkar ha blivit inne helt enkelt. Precis som alla barn ett tag döptes Idun och Nils, och alla skulle ha två barn, varken mer eller mindre, har det nu blivit inne att skaffa tre barn.

Varför det blivit inne kan man spekulera om. Alla inflencers som skaffar flera barn? Att barn blivit en statusmarkör typ "jag bakar mitt eget bröd", eller "jag lägger ner tid på att meditera", vill man visa att man minsann värnar om det viktiga i livet genom tre barn?

Exakt!! Skönt att höra att fler reflekterat kring detta och också resonerar i praktiska termer. Jag håller med! Hade jag haft mer pengar och större hus med möjlighet att jobba mindre. Absolut. Inga problem. Borde ju vara en självklarhet liksom

Intressant. Så kanske det är.

Två barn är dock logiskt. Man är (om man inte är ensamstående) två vuxna på två barn, barnen kan leka med varandra och mindre risk med att skämma bort ett barn.

Men att skaffa fler barn när man redan klättrar på väggarna och inte riktigt är redo att lägga ner tid, engagemang och uppoffringar för det.. märkligt

Svaren är att människan är ett trenddjur, samt att vi inte baserar våra livsbeslut på rationella skäl. Vi tror att vi gör det, men det gör vi inte.

Det handlar alltså om känslomässiga beslut.

Och nej - två barn är inte mer "logiskt" än vad tre barn är. Det "logiska" i en överbefolkad värld vore ju inget barn, eller möjligtvis ett. Det gör det ju också mycket enklare med ekonomi, bostad, transporter. Men igen - vi baserar inte våra livsbeslut på sånt. Och det finns heller inget rätt eller fel.

Folk skaffar helt enkelt tre barn för att de vill det.

Sen kan jag personligen hålla med om att det är väldigt tveksamt att skaffa flera barn när man i så hög grad prioriterar annat. Å andra sidan växte jag själv upp bland många tvåbarnsfamiljer, och det var väldigt många av de föräldrarna som inte orkade hänga med sina barn heller. Jag levde inte i en sån samhällsklass.

Jag skulle för övrigt personligen säga att de vänner jag har som hade "bäst" barndomar var ensambarn. De hade mycket bättre relation till sina föräldrar. Och det där med "bortskämdhet" ser jag inte alls som en naturlag. Har helt med föräldrarnas klokhet och tänk att göra. Och det var väl också därför dessa föräldrar hade just ett barn - för att de var de som tänkte efter, anpassade barnalstrandet till sina ekonomiska förutsättningar (jag växte upp bland folk med väldigt låg inkomst).

Men det är bara min egen upplevelse, finns ingen generell sanning i det.

Tror också det har blivit "inne" helt enkelt.

Jag ser också många föräldrar som bråkar, barnen bråkar, det är tufft ekonomiskt, de har noll tid över etc etc. Och många av dem har bara två barn. 

Då tänker jag bara - gud vad bra jag har det med mitt enda barn. Lugnt och skönt, inget tjafs och massor av tid att ägna åt både honom och mig själv och mina intressen. Tror många skulle må bättre av att fundera mer på vad de egentligen orkar än på vad alla andra gör...

Vi hade varsitt barn när VI träffades vi ville ha ett gemensamt också men det blev tvillingar.

Det sista där har du så rätt i. Jag minns stressen själv när vi nyss fått vårt första barn och folk i mammagrupper och så började prata om syskon. Fast vi bestämt oss då för att det inte var aktuellt med fler är det SÅ lätt att dras med. Och göra som alla andra. Slippa känna sig udda och behöva förklara sig. 
Nu blev det så för oss ändå till slut att vi fick ett barn till. Men det är 11 år mellan dem så vi hade vår äldsta för oss själva så att säga, under väldigt många år. Det har varit fint faktiskt, så jag förstår absolut du känsla om att stanna vid ett barn!

För att endel vill det, inget fel med det har man råd, viljan, för det är roligt och har tiden. Få ser jag inga problem med det. Min make ville ha barn så why not?

Den tiden när mina barn kunde jag jobba hemifrån så i stortsett så har jag jobbat och tagit hand om barn. Och det är inget fel med det. La ner mkt tid på öppna fsk hela dagarna sen kunde jag jobba resten utav dagen/ kvällen. Sen närmare helgen la jag tid på barnen hemma, sen jobba. Inga svårigheter. Barnen har tillgångar och kommer fortsätta så för jag vill ha en bra pension och barnens framtida tillgångar.

Vi är en hård arbetande familj, det är vi stolta över barnen är trygga och mår väldigt bra.

Man hinner lägga tid på barnen vi älskar familjspel tex, jag har tid för min make, vi hinner med barnens aktiviteter (nu inställda) man hinner om man vill.

Jag är uppvuxen med 10 plus syskon så det här är inget. Jämfört med 3