Otrohet?

Min konfrontation kom efter två nätters sömnlöshet, och hon såg att något var fel på mig när vi vaknade!!! Då kunde jag inte hålla tillbaka, och det blev bråk. Men barnen skulle snart väckas för frukost, komma iväg till skola, jobb mm, så vi bottnade inte. Dagen efter var stort släktkalas inbokat 30min bilresa bort - jag mådde pyton hela dagen.

Ett annat problem var att jag inte visste vad jag ville - var nog egentligen iställd på att inte bryta upp familjen, men hade inte tänkt igenom detta så jag ställde aldrig någonting på sin spets. Därefter följde ett halvår av mindre återkommande konflikter och försök från min sida att få ärliga svar. Idag efter två år har vi landat rätt ok, men det finns fortfarande svar som jag saknar, och tilliten är inte alltid 110%.

30 mil skulle det vara, fram och tillbaka samma dag!

Ur ett annat perspektiv..

Bered dig även på möjligheten att du faktiskt inte får något svar. Överhuvudtaget. Att du blir bemött med iskyla och tystnad och möjligen himlande med ögonen och attityden att du inte fattar nånting.

Att hon är så kall just nu kan ju faktiskt vara att hon själv har planer och tankar om vad hon gör, inte nödvändigtvis en skilsmässa men nån form av försvar för sitt handlande, men det betyder inte att hon är villig att berätta för dig om det..

Med det sagt så kanske du får ställa in dig på att du inte får något erkännande eller svar överhuvudtaget utan du kommer kanske bli den kaninkokande mannen som gör det lättare för henne att fortsätta med sitt..

Väldigt bra poäng.... 

Tro inte att en konfrontation kommer leda till ett erkännande, med eller utan bevis. Det kan lika väl bli så att hon förnekar allt trotts bevis.

Om jag kunde gå tillbaka i tiden och ge mig själv råd då jag var i den situationen skulle det vara följande..

1) Konfrontera inte utan bevis

2) Förvänta dig inte att få ett erkännande, inte ens med bevis

3) Bestäm dig för vad du vill göra om det du tror är sant innan du konfronterar, ska du lämna eller inte? Om du inte vet så kommer din tvekan användas mot dig.

4) Fastna inte i detaljer. Sätt en gräns för hur länge du ska försöka få fram sanningen, det är inte alltid man får det men oftast vet man tillräckligt för att veta om man ska lämna eller vara kvar inte pga av sanningen i sig utan pga hur ens partner hanterar situationen... vill man leva med någon som inte kan ta ansvar för sina handlingar och stå för vad man gjort? Vill man leva med någon som ens kan unna dig sinnesro utan tänker enbart på att skydda sig själv? Vill man leva med någon som inte bryr sig om hur du känner?

Jag kom fram till att jag inte ville det.

Vissa råd och inlägg i tråden verkar mest vara för att läsaren i tråden önskar sig något smaskigt att läsa om men mindre viktig att försöka komma med förståelse och med bästa möjliga råd till TS i en extremt svår situation i livet.

TS: Jag tycker att du har gjort väldigt mycket rätt så här långt.
Jag känner igen mig i ditt tillvägagångssätt och ditt sätt att ta hand om denna extremt tråkiga situation i livet.
Jag skulle också skyndsamt välja att ägna mig åt det praktiska och att skaffa mig själv information och beslutsunderlag.

För mig handlar det inte så mycket om att skaffa bevis för att får partnern att erkänna utan för mig är det viktigaste att jag skaffar mig egen information för att få ett så bra underlag som möjligt för att jag ska kunna bilda mig en egen uppfattning om vilka beslut jag ska välja att ta.
Detta oavsett vilken respons jag får av min partner.

Vissa verkar tro att det är en trolltråd. Må så vara i så fall för jag tycker ändå tråden kan vara relevant och flera av svaren är intressanta.

När jag själv en gång för rätt länge sedan befann mig i en situation som bl a handlade om otrohet så googlade jag runt lite på nätet och hittade flera hänvisningar till FL.
Det var min första kontakt överhuvudtaget med FL och jag hittade snabbt och enkelt för mig intressant info i flera trådar och jag började direkt att skriva i en egen tråd och fick ett vettigt utbyte i flera fall. 
De som mest pratade strunt, ältade sina egna personliga problem, kvinnor som alltid skyllde på mannen eller sådana som gottade sig i min olycka var ändå ganska enkla sortera bort i ett ögonblick.

Vid en tidigare relation fattade jag misstankar.
Gjorde felet och frågade omgående och misstänkte att jag självfallet inte fick ett ärligt svar.
Tog ett steg tillbaka, invaggade i falsk trygghet och "spionerade". Fick tillräckligt tydliga indikationer men inga 100% bevis. Väntade och avstod från att konfrontera. Ordnade sedan aktivt så att hon fick flera enkla möjligheter att träffa den andre när jag officiellt var bortrest.
Jag hade då ganska god kontroll och bra möjligheter när jag själv s a s hade ordnat träffarna. Lyckades bl a skaffa portkod till hans bostadsrättsförening. Lyssnade och lyckades spela in deras möte och nästa gång hade jag bättre mikrofon och lyckades spela in deras samlagsljud. Valde ändå att inte konfrontera i ögonblicket men ägnade mig åt förberedelser och började med det praktiska.
Bl a spionerade jag flera gånger vid hennes kvällskurs utan att få fler bevis men så en dag kom hon ut redan efter en kvart, trots att kurskvällen brukade vara 2,5 tim. Strax dök han upp och de gick mot hans bil men stannade på en avskild plats där jag osedd kunde ta mig mycket nära dem och efter en stunds allt hetare hångel så kunde jag smyga fram mycket nära dem för att stående alldeles intill dem sakligt och lugnt presentera mig.
Detta avslöjande på bar gärning gjorde att hon verkligen blev djupt chockad och jag inte behövde diskutera särskilt mycket.

Dock var det starten på långa rader av lögner och bortförklaringar. Bl a att allt egentligen var mitt fel, vårt dåliga förhållande var mitt fel och dessutom att inget hade egentligen hänt, de hade ju bara vid ett tillfälle kysst varandra.
Senare ångrade hon sig mycket djupt, påstod sig vara beredd göra precis allt för att bli förlåten och ville lappa ihop allt, bl a för barnens skull. Det var massor av gråt och tandagnisslan, djup och ärlig ånger. Hon engagerade bl a sina föräldrar för att övertyga mig att hon ångrade sig och att allt skulle bli bra. Hennes mamma var absolut 100% säker att dottern i vart fall inte hade legat med den andre.
Jag bad henne sedan att som ett första steg till slut berätta allt på ett 100% ärligt sätt. Hon fick förbereda sig och vid egen vald tidpunkt bjuda in mig till samtalet och lägga alla korten på bordet. Hon bedyrade att det var mig hon älskade. Sedan fick jag höra fler omfattande förklaringar till vad som varit dåligt i vårt förhållande, hon erkände att hon måste ändra på sig, erkände att hon befann sig i en ålderskris, hon föreslog egen terapi och parterapi och avgav många seriösa och väldigt goda löften, som jag faktiskt tror att hon då menade. Återigen massor av äkta hjärtskärande gråt och att hon upprepat bad om förlåtelse.
Hon erkände att hon gått alldeles får långt med den andra mannen. Men hon vidhöll att de bara hade pratat, varit bra stöd för varandra, erkände att vissa känslor hade blivit väckta, att saker kanske skulle ha kunnat hända och det hade kunnat gå längre om jag inte så påpassligt hade råkat avslöjat dem just den där första kvällen när något kunde ha varit på väg att hända mellan dem. Nu efteråt var hon så glad och tacksam att jag hade kommit vid precis rätt tillfälle för att sätta stopp innan det hade hänt något allvarligare mellan dem. Hon hade varit förblindad. Avslöjandet hade varit en chock för henne men nu var hon så tacksam att hon fått upp ögonen, att jag hade avslöjat dem i tid och att allt fick ett slut innan det gått för långt.
Jag gav henne ännu en chans att vara helt ärlig och att jag verkligen behövde att hon berättade precis allt, även jobbiga saker måste hon berätta om hon ville börja återuppbygga förtroendet. Oavsett hur sårande det kunde vara så måste jag få veta hela sanningen. Hon intygade återigen, och faktiskt mycket trovärdigt, att hon nu äntligen berättat precis allt och hon upprepade ungefär samma historia och ännu mera hjärtskärande gråt, bedyrade sin kärlek och bad om förlåtelse.
Jag bad att få fundera en minut i tystnad.
Jag kände ganska snabbt att jag faktiskt hade bestämt mig. Valde då att lägga de viktigaste av mina fakta på bordet, hon blev chockad igen och försökte återigen neka till att ha legat med honom. Då kände jag att alla anständiga gränser sedan länge var passerade, det sista förnekandet var droppen, och jag valde då att spela upp några mycket talande avsnitt av mina ljudinspelningar och sade att sista ordet var sagt och jag ville inte säga eller höra ett enda ord till. Så blev det.
Hon gjorde vissa försök att manipulera vårt uppbrott och blandade in sina föräldrar och tillsammans med dem fortsatte hon skylla på mig. Då sade jag att ett enda ord till så tvingade hon mig att spela upp mina ljudinspelningar för hennes föräldrar. Men då ordnade sig allt till det bästa och så har det sedan fortsatt. Senare hade vi ett ok förhållande och vi tog hand om våra gemensamma barn på ett mycket bra sätt. Även hennes föräldrar började "gilla" mig igen.

Jag är övertygad att hon verkligen ångrade sig djupt och att hon inom sig själv dömde sig själv extremt hårt. Hon var säkerligen helt övertygad att hon gjorde oss alla en god gärning när hon medvetet valde att förtiga de värsta detaljerna. Kanske ångrade hon sig och förteg dem så hårt och starkt, kanske hade hon så stort behov av att skydda sig själv från den bittra sanningen, så hon inom sig själv sorterade bort de värsta detaljerna som att de inte ens hade hänt?

I en svår situation i livet var jag ändå glad över att kunna vara helt säker i mitt eget beslut. Utan bra egen info finns chans att hon hade lyckats övertyga mig att egentligen hade nog ingenting allvarligt hänt.

Jo det vore ju ett mardröm scenario att hon inte erkänner någonting och får mig att framstå som den som bryter upp en familj för "ingenting". Jag tror ju att jag mentalt har och håller på att förbereda mig för det men hur man väl agerar och reagerar när man väl står där går ju inte att veta i förhand. Hon har inte varit ute på fler "uppigande" promenader eller varit iväg oförklarligt men igår var hon hemma före mig och det händer ju nästan aldrig annars. Gps trackern ger ingenting konstigt så här långt.

Nu fattar jag inte hur du tänker. En relation bygger på vad man känner för för varandra. Vad finns det överhuvudtaget för nytta med att lägga energi på att hitta bevis, du har redan din känsla och uppfattning klar. Känns det fel så vandra vidare i livet med eller utan bevis för det enda du åstadkommer med detta sökande efter sanningen är du gör dina egna sår djupare och svårare att läka. Hon kan aldrig kunna bevisa sin oskuld och din känsla av att hon inte är att lita på kommer alltid att finnas där oavsett vad du hittar eller inte hittar. Förstår att det är kul att leka Mission Imposible med GPS-tracker och att snoka runt men fundera gärna en stund på vad du förväntar dig för resultat av detta. Bevis på otrohet påverkar inte det minsta den ekonomiska uppdelningen vid en separation så gör dig själv en tjänst sluta och vara barnslig och lyssna till känslan i hjärtat och magen och fatta ett beslut om vad du vill göra med ditt liv.

Det är alltid lätt att se på saken utifrån men när man står mitt uppe i det så är det något helt annat det är ju en lektion livet har lärt dem flesta. Läs svaret från (enkelt) så tror jag du förstår att saker och ting är svåra när man står mitt i det.

Då kan ju hon gärna förklara varför hon ljuger för dig om att hon går på en "uppfriskande" promenad när hon sitter i en varm S90..... Eller telefonsamtalet, fast det kommer hon påstå är felringning, men då undrar man ju varför det var så viktigt att stänga av mobilerna när ni råkade byta, hon verkade väldigt nervös för det, just säkert för att det kunde komma samtal eller meddelanden.