Är jag en överdrivet nojig förstabarnsmorsa?

Sluta lämna henne till barnvakt. Hon är fortarande väldigt liten och om det inte handlar om läkarbesök eller liknande finns ingen anledning att lämna henne till barnvakt när både ni och hon tycker det är jobbigt.

Naturligtvis ska du se till att ditt barn äter och sover. Det är inte att vara överdrivet orolig.

Vårat barn sov också bara i vagn. Jag gick säkert fyra timmar per dag. Vagnen kunde inte stanna. Då vaknade hon. Det kan vara skitjobbigt och såklart tråkigt när omgovininhwn inte förstår.

Orolig för ditt barn kommer du alltid vara.

Gällande stressen så tänker jag att om du skapar en fungerande vardag där du väljer det som fungerar för er så kommer du heller inte behöva vara stressad.

Var borta hos andra så ofta du klarar det utan stress.

Skapa trygga miljöer när du är borta.

Gå undan och mata dottern och gå ut med henne i vagnen så att hon får sova även de gånger ni inte är hemma.

Mina kunde inte heller äta annat än hemma. Första sov varken i vagn eller bilen för hen tittade på allt istället för att sova (ett mörkt rum var enda alternativet). Tvåan sov i vagnen vid promenad fram till 6 månader (då var det igen enbart ett mörkt rum som fungerade). Första barnet accepterade pappa men andra vill inte ens att pappa tar hand om hen (absolut inte om barnet ska sova, då tvärvägrar hen). Nu när andra är 1 år så går maten bra att få av pappa men inte att bli lagt eller nattad av. Så fort hen är trött, sjuk, på lite dåligt humör så är det bara mamma som gäller. Det blir bättre och lättare med tiden!

Gud vad jag känner igen mig! Inte exakt samma "issues" men överlag och just min känsla kring det. Ständigt nojig, på hugget, beredd. Nu är min 1,5 och visst är det lugnare, jag har lugnat ner mig lite och vi har *peppar peppar* oftast bra rutiner. Men ändå fortfarande lite samma.

Kunde aldrig bara åka iväg, eller knappt planera det heller. Inte för att hon gallskrek men sömn och mat funkade inte och jag fick betala senare. Och just att ingen förstår. Andra med bebisar ville att vi skulle hänga med på det ena och det andra, jag bara orkade inte. Och fortfarande lite panik över att hitta på saker. Så många som har väckt henne, typ velat köra vagnen och STANNAR för att titta på något... har precis börjat förskolan och dom säger att hon är känslig/inkännande. Dom andra blir ledsna/otåliga mm när aktivitet ska bytas, min reagerar 10 minuter före det. Dom är imponerande av henne. Kontentan är väl att jag inser att det inte är konstigt att jag blir "stressad", jag känner in hennes känslor ständigt och hon är väldigt känslig. På ett bra sätt också. Luddig svar!

Alla måsten fick jag planera in då barnen ätit och sovit. De där små luckorna emellan. Det var mest handla och tvätta. Men det blev inga träffar med andra bebisar som sov var som helst eller kafébesök med andra mammor och barn. Ingen filmmatiné för barnvagnsfolk.

Endel barn bara är sånna. De blir också stora och börjar äta i andra miljöer (mina var 8-9 månader då, amma var dock ett undantag som enbart fungerade hemma) och slutar sova på dagtid (även om det tar tid, min äldsta var 2 år).

Börja med att sluta låta mormor/farmor vara barnvakt och bygg upp en stabil trygghet hemma istället. Hon plockar upp din nervositet och om hon ständigt känner hur stressad du är och att hon blir bortlämnad ofta så är det nog inte så konstigt att hon är konstant på sin vakt och därmed skippar sömn/mat.

Hon är väldigt liten, hon vill vara nära dig och behöver vara nära dig. 6 månader är ingenting. Min började krypa då men fick snabbt panik när han insåg att han kom längre ifrån mig och klängigheten/nervositeten var ett faktum. Fanns inte en chans att jag skulle kunna ha barnvakt i det läget.

Många bebisar är nog lika. Min äter/sover dåligt när han känner att något är på gång eller om vi gör en utflykt någonstans. Allt annat är ju så spännande. Är det bara en enstaka dag så låter jag honom hållas. Han kommer ta igen mat/sömn senare.

Att hon inte kan äta med en tv igång skulle jag snarare se som positivt. Har läst skräckhistorier där föräldrar enbart får mata ungen med en platta i näven.. Känns inte heller direkt hälsosamt.

Man får göra det som funkar. Är det vagn som får henne att somna så får ni köra på det. Har du prövat en sele eller sjal? Om inte, testa. Det räddade mig väldigt mycket i början pga extremt klängig bebis.

Du verkar normal. Du kommer så småningom att förstå att den oron du känner fortplantar sig till barnet som svarar med att bli orolig och inte äta eller sova och sådär som du beskriver. Jag minns själv hur det var, och kom ihåg att hur det än är i detta nu så kommer det att bli bättre.

Håller med övriga, lämna inte bort till barnvakt om du inte måste, men låt farmor och mormor delta i barnets liv tillsammans med dig. Då kommer det sedan ganska naturligt att du med tiden kanske går iväg en sväng, lägger sig och sover ikapp lite, går till frissan osv utan en klump i magen. När oron kommer, när barnet till exempel inte äter om ni inte är hemma, ta ett par andetag, öva dig på att rycka på axlarna åt oron och träna upp ditt inre lugn och känslan av att det ordnar sig. Du har ditt livs största kärlek med dig och ni har bara känt varann i ett halvår ännu. Låt det ta den tid som krävs.

Kan inte säga så mycket egentligen mer än att alla bebisar är olika. 

Men tänkte lite tröstande säga att min brors äldsta var precis likadan med mat. Han vägrade äta någon annanstans än hemma hos sig eller om någon av föräldrarna var med. Inte ens av favoritklämmisen gick det ner en endaste liten sked. 

Idag är det matglad treåring som äter allt och överallt både med och utan föräldrar ! Så, det kommer bli bättre även om det är kämpigt och jobbigt just nu. Det känns som en evighet som aldrig tar slut, men det kommer bli bättre. 

Så se till att du hellre kanske ger lite extra mat innan barnvakten så att det är påfyllt. Då blir det inte stress och panik när du kommer hem på den punkten. 

Stor kram!

Jag tycker inte att du låter speciellt nojig! Låter som att du är en lyhörd mamma som känner sitt barn och vet vad hon behöver. Gå på din magkänsla och lita på att den är rätt! Lämna inte till barnvakt om hon inte äter/sover. Ta inte med henne överallt om hon är känslig för intryck. Så små barn mår oftast bäst i sin egen hemmiljö tillsammans med sina föräldrar där det är lugn och ro.

Tack för alla svar, de har på allvar fått mig att känna mig mindre knäpp i kolan.

Jag har i princip aldrig barnvakt. Detta var första gången utan att jag var med, el pappan. Och vi var verkligen tvungna denna gång. Tre timmar typ. Min mamma har oxå haft henne ca två timmar, men hon är mycket mer van och har hängt myyyyycket mer med vår dotter <3 men thats it i princip.

Jag får försöka tänka att detta är en period och då får jag helt enkelt se till att hon känner sig så trygg som möjligt. Jag tycker verkligen inte att jag projicerar nån oro på henne (det är ju så sällan jag "utsätter" mig för stressiga situationer haha) så det är jag inte nojig över.

Vill bara att hon ska må bra. Och känna sig trygg. Samtidigt vill jag ju att hon ska ha en fin relation med närmaste familjen. Så ja, puh.

Var glad över att du är en sån omtänksam mamma, det kommer gå bra för din dotter just därför : ) Det är normala föräldrakänslor, att du vill att ska kännas bra för henne och att hon ska vara trygg. A & O för vad ditt barn behöver mest, har du redan.