• Anonym (Milori)

    Mycket Tabubelagt ämne varning

    Hej... vet att detta kan skapa starka reaktioner och vill inte stöta någon i sidan... men har alltid undrat över hur folk som genomgår massa ivf-behandlingar orkar/tänker.

    Som jag ser det är man generellt sett ganska gammal i Sverige när man börjar försöka skaffa barn. Rent biologiskt är ju det i många fall en omöjlighet och i många fall förknippat med ökade risker för missbildningar och svåra förlossningar. Faktum är att man inte är speciellt ung vid 30 men många tänker att de ska vänta till 35-40 typ.

    Många tänker på att de vill festa, resa, utbilda sig, köpa och renovera hus först osv osv och känner sig inte redo och väntar och väntar och väntar.

    Förutom de risker som finns, kostar detta samhället enormt mycket pengar, plus att barnen får växa upp med onödigt gamla föräldrar. Är själv sladdbarn och tycker det är sjukt jobbigt att mina föräldrar är så otroligt gamla och orkeslösa.

    Nu pratar jag inte om folk som börjar i god tid typ 25-årsåldern och inte kan få barn. De ska få hjälp tycker jag personligen. Är inte emot ivf så men känns som att många 40-åriga gamla par försöker och försöker med ivf utan att lyckas hur många gånger som helst liksom.

    Så min fråga är egentligen

    1) varför skaffar ni inte barn tidigare?

    2) har ni någon idé att måste vara med en rätt partner som är omöjlig att träffa i yngre år?

    3) hur tänker ni kring hälsoriskerna det innebär att skaffa barn så sent?

    4) anser ni att det är etiskt mot barnet att skaffa barn så sent i livet?

    5) anser ni att barn är en mänsklig rättighet?

    6) om ni ser till antalet barn som far illa idag och är föräldralösa - och är beredda att lägga hiskeliga belopp på ivf, varför kan ni inte lägga de pengarna på att omhänderta barn som faktiskt behöver det genom adoptioner istället för att försöka skapa någonting som är lönlöst och inte menat att bli?

    Har personligen själv 4 barn, skaffade första när jag fyllt 20. Jag är klar med barnafödande nu innan 30 års ålder. Har hög utbildning och körkort bil och ett fungerande äktenskap. Jag skaffade barn tidigt för att det var viktigt för mig med barn. Annars hade jag skitit i det. Hade definitivt inte försökt mig på massa svåra behandlingar i 40-årsåldern pga alla de anledningar som jag ställt i frågorna. Jag menar känns som att många i Sverige har svårt att acceptera sin biologiska ålders gång, att det ibland inte är meningen osv. Hur ser ni på detta? Hur tänker ni som håller på med ivf i sen ålder?

  • Svar på tråden Mycket Tabubelagt ämne varning
  • Anonym (I)

    Suck
    varför vill du lägga dig i folks liv.
    Många är inte redo för denna Stora livsförändring direkt efter gymnasiet..
    Att få barn efter 30 är mkt vanligt och inget problem!! Du är ingen läkare, min man är läkare och säger att riskerna ökar först när man närmar sig 40. 

  • Anonym (Milori)
    Anonym (I) skrev 2021-02-23 11:48:39 följande:

    Suck

    varför vill du lägga dig i folks liv.

    Många är inte redo för denna Stora livsförändring direkt efter gymnasiet..

    Att få barn efter 30 är mkt vanligt och inget problem!! Du är ingen läkare, min man är läkare och säger att riskerna ökar först när man närmar sig 40. 


    Vad vet du om vad jag jobbar med? Som alla trådar här på FL får man lägga sig i, fråga, ventilera utan att trycka ner någon.

    Med all respekt för din man verkar han inte alltför påläst i ämnet.
  • Anonym (I)

    Och de som genomgår ivf efter 40 konsulterar ju med en LÄKARE, så lämna detta till dem och koncentrera dig på ditt eget liv

  • Anonym (Milori)
    Anonym (I) skrev 2021-02-23 11:53:17 följande:

    Och de som genomgår ivf efter 40 konsulterar ju med en LÄKARE, så lämna detta till dem och koncentrera dig på ditt eget liv


    Oavsett hur mycket man konsulterar med en läkare förändrar det inte vissa faktum som inte ens en läkare kan ändra på.
  • Anonym (Sofia)
    Anonym (Milori) skrev 2021-02-23 11:42:53 följande:

    Hej... vet att detta kan skapa starka reaktioner och vill inte stöta någon i sidan... men har alltid undrat över hur folk som genomgår massa ivf-behandlingar orkar/tänker.

    Som jag ser det är man generellt sett ganska gammal i Sverige när man börjar försöka skaffa barn. Rent biologiskt är ju det i många fall en omöjlighet och i många fall förknippat med ökade risker för missbildningar och svåra förlossningar. Faktum är att man inte är speciellt ung vid 30 men många tänker att de ska vänta till 35-40 typ.

    Många tänker på att de vill festa, resa, utbilda sig, köpa och renovera hus först osv osv och känner sig inte redo och väntar och väntar och väntar.

    Förutom de risker som finns, kostar detta samhället enormt mycket pengar, plus att barnen får växa upp med onödigt gamla föräldrar. Är själv sladdbarn och tycker det är sjukt jobbigt att mina föräldrar är så otroligt gamla och orkeslösa.

    Nu pratar jag inte om folk som börjar i god tid typ 25-årsåldern och inte kan få barn. De ska få hjälp tycker jag personligen. Är inte emot ivf så men känns som att många 40-åriga gamla par försöker och försöker med ivf utan att lyckas hur många gånger som helst liksom.

    Så min fråga är egentligen

    1) varför skaffar ni inte barn tidigare?

    2) har ni någon idé att måste vara med en rätt partner som är omöjlig att träffa i yngre år?

    3) hur tänker ni kring hälsoriskerna det innebär att skaffa barn så sent?

    4) anser ni att det är etiskt mot barnet att skaffa barn så sent i livet?

    5) anser ni att barn är en mänsklig rättighet?

    6) om ni ser till antalet barn som far illa idag och är föräldralösa - och är beredda att lägga hiskeliga belopp på ivf, varför kan ni inte lägga de pengarna på att omhänderta barn som faktiskt behöver det genom adoptioner istället för att försöka skapa någonting som är lönlöst och inte menat att bli?

    Har personligen själv 4 barn, skaffade första när jag fyllt 20. Jag är klar med barnafödande nu innan 30 års ålder. Har hög utbildning och körkort bil och ett fungerande äktenskap. Jag skaffade barn tidigt för att det var viktigt för mig med barn. Annars hade jag skitit i det. Hade definitivt inte försökt mig på massa svåra behandlingar i 40-årsåldern pga alla de anledningar som jag ställt i frågorna. Jag menar känns som att många i Sverige har svårt att acceptera sin biologiska ålders gång, att det ibland inte är meningen osv. Hur ser ni på detta? Hur tänker ni som håller på med ivf i sen ålder?


    Usch, vilket dömande inlägg. Nu tillhör inte jag dom du efterfrågar, fick mina barn när jag var 31 och 34 på naturlig väg, eftersom jag träffade min man först när vi var 28 år.

    Jag har svårt att förstå varför folk skaffar barn när de är 20 år, och saknar erfarenhet av livet, men inte dömer jag folk för det.

    Och du gör samma fel som många andra, när du börjar med att du bara vill veta hur folk tänker, när du sedan i dina frågor både visar dina fördomar och brist på förståelse.
  • Anonym (1.)

    Jag hör inte till den målgrupp du söker, men som 35-åring som försöker få sitt första barn kan jag ge min synpunkt som jag är säker på att många som är lite äldre än mig och går igenom ivf delar. 

    Det är ett svar på din första fråga. Jag träffade min man som 30+are. Innan dess hade jag ett förhållande när jag var ca 22-23 nånting. Mellan där, träffade jag inte en enda normal jävel. Och tur var det. Jag skaffar hellre barn som lite "äldre" med min själsfrände än som 23-åring med nån imbecill mansbebis som jag sen som varannan vecka-förälder tvingats ha att göra med tills barnen vuxit upp. Jag är vuxen nu, det var jag inte som 23-åring. 

  • Drottningen1970

    Blablabla....

    Men hursomhelst. Adoptivbarn är inget man bara hämtar hem istället för ett biologiskt barn för det första...

    Jag skaffade barn vid 38. Varför? För att jag inte ville ha barn tidigare helt enkelt.

    Finns det nackdelar med att skaffa barn sent? Ja det finns det väl. Å andra sidan hade nackdelarna med att skaffa barn i yngre år när jag inte ens ville ha barn, vida överstiga nackdelarna med att få barn vid 38.

    Nu har jag inte varit i behov av IVF eller så och har svårt att se att jag skulle genomgått detta om det inte funkade naturligt eftersom min barnlängtan aldrig varit en så stark kraft.

    Men om det nu är en så stark drift och längtan hos många att de är beredda att genomgå denna tuffa behandling för att få sitt barn är det inget du behöver bry dig så mycket om. De barn som blir till på det viset har nog betydligt bättre förutsättningar för att få ett toppenliv än Hoppsanbarn som blev till av en slump hos en 22 åring.

    Vad det gäller samhällskostnaden så är varje fött barn en investering som är värt betydligt mer än de skattepengar som IVF kostat.

    Sköt dig själv...

  • Anonym (Hemligt)

    Jag fick barn vid 18 och vid 37. Så har båda erfarenheterna. Dock utan IVF eller liknande.

    Förstår mig inte heller på dem som begär samhällets hjälp när de startar vid 40.

  • Anonym (Milori)
    Anonym (Sofia) skrev 2021-02-23 11:59:00 följande:

    Usch, vilket dömande inlägg. Nu tillhör inte jag dom du efterfrågar, fick mina barn när jag var 31 och 34 på naturlig väg, eftersom jag träffade min man först när vi var 28 år.

    Jag har svårt att förstå varför folk skaffar barn när de är 20 år, och saknar erfarenhet av livet, men inte dömer jag folk för det.

    Och du gör samma fel som många andra, när du börjar med att du bara vill veta hur folk tänker, när du sedan i dina frågor både visar dina fördomar och brist på förståelse.


    Alla i den åldern saknar inte erfarenhet av livet. Vad är det för erfarenhet som man måste ha då som man inte kan skaffa sig även efter att man fått barn?

    Jo men pga min brist på förståelse för detta startar jag detta inlägg för jag vill lära mig hur dessa tänker. På vilket sätt är jag dömande och har fördomar menar du?
  • Anonym (Milori)
    Anonym (1.) skrev 2021-02-23 12:00:09 följande:

    Jag hör inte till den målgrupp du söker, men som 35-åring som försöker få sitt första barn kan jag ge min synpunkt som jag är säker på att många som är lite äldre än mig och går igenom ivf delar. 

    Det är ett svar på din första fråga. Jag träffade min man som 30+are. Innan dess hade jag ett förhållande när jag var ca 22-23 nånting. Mellan där, träffade jag inte en enda normal jävel. Och tur var det. Jag skaffar hellre barn som lite "äldre" med min själsfrände än som 23-åring med nån imbecill mansbebis som jag sen som varannan vecka-förälder tvingats ha att göra med tills barnen vuxit upp. Jag är vuxen nu, det var jag inte som 23-åring. 


    Okej nej jag förstår. Tack för svar. Men om dina väntan inneburit att du inte kan bli gravid på naturlig väg, känner du att det var värt väntan? Mm förstår man blir mognare med åren gällande förhållanden inte minst. Och man vill inte skaffa barn med en idiot. 35 är ju inget onormalt heller
Svar på tråden Mycket Tabubelagt ämne varning