34 år - bitter och deprimerad, hur länge orkar man?
Jag är 34 år. Jag och min man har varit tillsammans i över 11 år och gifte oss för 1,5 år sedan. Vi har båda fokuserat stenhårt på våra karriärer och har därmed det bra ställt med bra jobb, vilket är anledningen till att vi väntat med att skaffa barn. I samband med att vi gifte oss i juli 2019 så bestämde vi oss för att börja försöka få barn. Min mens gick som en klocka och i och med att vi båda var hälsosamma, tränade och åt nyttigt (inget överdrivet, men hälsosam livstid överlag) så tänkte jag att vi säkerligen skulle bli gravida på första försöket, liksom två andra vänner hade blivit tidigare.
Det gick 3-4 månader och ingen graviditet. Det gick ytterligare 3-4 månader och jag började bli orolig, i och med att jag var snäppet äldre än genomsnittet som blir gravida med första barnet, så jag hörde av mig till sjukvården och vi gjorde en mindre utredning privat där de gjorde lite tester på mig och spermatest på min man, allt såg fint ut.
Det gick 3-4 månader och ingen graviditet. Det gick ytterligare 3-4 månader och jag började bli orolig, i och med att jag var snäppet äldre än genomsnittet som blir gravida med första barnet, så jag hörde av mig till sjukvården och vi gjorde en mindre utredning privat där de gjorde lite tester på mig och spermatest på min man, allt såg fint ut.
Under sommaren förra året så hade det gått ett år och jag började känna mig väldigt deprimerad och nedstämd, dock inget som jag visade utåt (inte ens för min man). Vi bekostade två insemineringar själva under sommaren men det blev inget plus. Ingen visste om våra problem, varken familj eller vänner, och när vänner frågade "hur det går på bebisfronten" så viftade bara bort det och sa "inget särskilt på gång, det händer när det händer". Samma sommar blev 7 vänner gravida samtidigt, 2 med sitt andra barn och 5 med sina första, alla i liknande ålder som mig. ALLA blev gravida på första eller andra försöket. På loppet av 48h så annonserade 3 av mina absolut närmaste vänner sina graviditeter. Jag vart självklart superglad för deras skull, speciellt de två som väntade sina första, och hurra högt och stort. Men sedan, efter den tredje hade berättat och jag hade gått hem så exploderade jag, som jag aldrig exploderat tidigare i mitt liv. Jag grät otröstligt (vilket jag aldrig gör) och trodde jag skulle dö, jag kände att jag var i sån bottenlös sorg så det fanns inte. Och jag var otröstligt i många många timmar innan jag till slut somnade av utmattning.
Historian med återkommande mens fortsatte under hösten och jag kände att jag för varje månad bara blev mer och mer bitter. Medan allas magar växte så hände det inget på min front, det kändes fånigt nog nästan som en förbannelse, som att eftersom alla andra hade lyckats på första eller andra försöket så kanske jag fick "deras månader" på mig, så det ska ta 100 gånger längre tid för mig (fånigt jag vet). Sedan läser man på nätet hur andra också har det svårt, men jag känner bara en enda person som haft det "kämpigt" och hon blev gravid efter 7 månader, så nää det är tydligen inte så svårt, eller så har jag "otur" som bara känner extremt fertila människor.
Vi kontaktade sjukvården under sommaren och fick fortsatt hjälp med vår utredning. Detta ledde till att jag blev uppskriven på IVF-lista, med 6 månaders väntetid i november. För nån vecka sedan fick vi var vi på vårt första besök hos läkaren och han avrådde från att göra IVF nu eftersom vi båda hade bra resultat på våra tester och han ville inte att vi går igenom det än, så vi gjorde en inseminering istället. Vi har ju dock gjort inseminering redan så jag känner mig inte hoppfull, och känslan av att inte ens kunna vara hoppfull längre är så jävla påtaglig, känns som att bara dåliga saker komma hända mig, och om jag blir gravid så lär jag få missfall, för ingen annan har ju fått det så det måste hända mig.
Jag är arg och bitter på mig själv och orkar inte med mina negativa tankar längre, men det har gått så lång tid så nu känner jag mig hopplös och mina negativa tankar blir vara värre och värre. Vill ingen påpeka att ingen vet om detta och utåt sett är jag lika glad och pigg som jag alltid varit, men inombords så ruttnar jag sakta bort. Jag vet inte hur många fler smällar jag orkar med, och känner mig så otroligt ensam för ingen vän kommer någonsin kunna fatta hur jobbigt detta är, de har aldrig stött på månad efter månad av besvikelse så jag vägrar vara öppen med detta, de är alla redan i deras graviditetsbubblor. Ursäkta att jag säger det men tack och lov för corona, för annars hade jag haft en jävla massa babyshowers att gå på nu i vinter och vår. Känner även att om jag blir gravid nu så har mina negativ tankar blivit så påtagliga så jag lär ha ständig oro att något dåligt ska hända mig under hela graviditeten. I och med att mina vänner blivit gravida så enkelt så tar de deras graviditeter för givet, ingen har visat oro eller rädsla, mer än viss oro för förlossningen, vilket är naturligt, men den ständiga oro och rädsla över att något dåligt kommer hända mig kommer jag behöva leva med i 9 månader sen. Jag är så jävla bitter så det finns inte.
Jag är arg och bitter på mig själv och orkar inte med mina negativa tankar längre, men det har gått så lång tid så nu känner jag mig hopplös och mina negativa tankar blir vara värre och värre. Vill ingen påpeka att ingen vet om detta och utåt sett är jag lika glad och pigg som jag alltid varit, men inombords så ruttnar jag sakta bort. Jag vet inte hur många fler smällar jag orkar med, och känner mig så otroligt ensam för ingen vän kommer någonsin kunna fatta hur jobbigt detta är, de har aldrig stött på månad efter månad av besvikelse så jag vägrar vara öppen med detta, de är alla redan i deras graviditetsbubblor. Ursäkta att jag säger det men tack och lov för corona, för annars hade jag haft en jävla massa babyshowers att gå på nu i vinter och vår. Känner även att om jag blir gravid nu så har mina negativ tankar blivit så påtagliga så jag lär ha ständig oro att något dåligt ska hända mig under hela graviditeten. I och med att mina vänner blivit gravida så enkelt så tar de deras graviditeter för givet, ingen har visat oro eller rädsla, mer än viss oro för förlossningen, vilket är naturligt, men den ständiga oro och rädsla över att något dåligt kommer hända mig kommer jag behöva leva med i 9 månader sen. Jag är så jävla bitter så det finns inte.
Någon som känner igen sig eller är jag bara jag som är en hemsk och bitter människa?
Tack för att du läste!