Tjejgänget- här stöttar vi

Hej!

Jag separerade från mina barns pappa för ett halvår sen och har inte ångrat det en sekund. Mår så mycket bättre nu och har tom dejtat lite. Säger bara: do it! om du inte mår bra i din relation. 

Hej, håller på att skilja mig, och har sådant dåligt samvete. Drömmer också om lottovinsten, och skulle jag vinna snart mycket så får du en del TS :)

Vänta inte på lottovinsten, den kommer inte. Man får inte tur, man skapar sin egen lycka!

Jag lämnade och det var det bästa jag någonsin gjort.

Hej! Tack för era inlägg! Hur tar man det sista steget bort? Det är så svårt. Jag måste hitta boende till mig o h barnen, dammsuger bostadsannonserna varje dag, men vill kunna flytta inom området vi bor i idag. Här finns mest villor. Om lottovinsten uteblir står hoppet till att hitta ett hus att hyra. Hur förhåller man sig under tiden innan utflytt, när man ännu bor under samma tak? Hur gick känslorna för er/partnern/ barnen i vevan? Vad fick er att ta steget?

Hej! Om du visste hur mycket jag har suttit och läst och bett om råd här innan jag separerade. Jag har funderat på att skriva en bok om alla tankar och praktiska saker. Det jag tänker spontant är att du skulle kunna fråga banken om du kan bo kvar i huset. Jag såg inte det som en option för min del förrän min kompis sa MEN RING OCH FRÅGA. Det gick faktiskt. Jag väntade tio år för länge med att separera egentligen, men ville inte att barnen skulle vara för små. Det som fick mig att ta steget var att jag var hemma hos en kompis i hennes lägenhet och upptäckte att det var mysigt. Sedan löste det sig så att jag kunde bo kvar i huset i alla fall. Men hellre lägenhet utan mitt ex än hus med mitt ex. Män har generellt en tendens att sluta utvecklas och uppvakta, och utöver det så var min sambo sur, trött, lat, elak och till slut även ful. En annan sak som hjälpte mig var att föreställa mig hur jag ville ha det om ett år och om tre år och om fem år. Det är bättre att tänka på det och sedan inse vad man måste göra för att komma dit.

Jag drömmer också om lottovinsten som gör att jag kan lämna. Känner mig hemsk att det är vad jag vill göra om jag vinner pengar. Tänker mycket på vårdnaden om vår son, kan inte tänka mig att inte träffa honom varannan vecka, hur har ni andra upplevt det som faktiskt vågat ta steget?

Jag är mitt i processen och det är fruktansvärt jobbigt. Vi har haft det väldigt turbulent senaste två åren, mest på grund av att vi lever i en bonusfamilj med barn i olika kön, åldrar och konstellationer (mina/dina/våra). Men utöver det är min man väldigt bossig, principstyrd och allt är svart eller vitt. Ibland, rätt ofta, känns det som han är förälder åt oss alla här hemma - inklusive mig!

Jag har sagt till min man att jag vill bo själv med mina barn, men kanske försöka hålla vår relation vid liv utan att bo tillsammans. Han är ju inte överdrivet nöjd med detta och tror inte att vi kommer kunna fortsätta med vår relation. Han pendlar väldigt mycket i humöret just nu. Ena dagen ledsen, arg och otrevlig och nästa dag precis som vanligt. Han har även börjat förändra sina beteenden i hopp om att jag ska ångra mig, men det kommer jag inte göra!

Jag har löst boende och flyttar om ca 6 veckor, han ska bo kvar i huset. I och med att det börjar närma sig inser jag att jag behöver börja packa. Och det är något som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag kommer inte kunna packa när han är hemma, det kommer bli ett rent helvete. Men han är ju alltid hemma.

Någon som lämnat sin partner och flyttat ut. Hur gjorde ni?

Det absolut jobbigaste för mig var att lägga fram själva beslutet, alltså säga orden.

Jag sa till min man att jag vill flytta för drygt två månader sedan och för några veckor sedan fick jag tag på lägenhet. Flyttar om ca 6 veckor.

På ett sätt behöver man tiden för att processa, men nu börjar det kännas som att tiden går otroligt långsamt. Vi lever på ett sätt som innan, dels för att barnen inte vet nåt ännu, men det är långt ifrån som vanligt ändå. Min man är ofta arg och i viss mån otrevlig och det är fruktansvärt jobbigt att dra allt om och om igen. Vissa dagar är han som vanligt och kramas etc. och det är minst lika jobbigt. Att säga till barnen är nästa steg här, kommer göra det väldigt snart. Vi lever som sagt i bonusfamilj och då känns det här med relationerna under kommande tid väldigt osäkert och jobbigt.

Skild sen 2015. Det tog mig 2 år och 3 månader innan jag förstod att jag blev befriad och inte dumpad.

2.8 år blir det. På kvinnodagen faktiskt, av en slump.