• farman
    Fri 19 Mar 2021 09:21
    1363 visningar
    13 svar
    13
    1363

    Hur var din barndom?

    Hur var din barndom?
    Hur har den format dig?

  • Svar på tråden Hur var din barndom?
  • Anonym (V)
    Fri 19 Mar 2021 22:11
    #1

    Min barndom var väl lite blandad. När jag tänker tillbaka på den är det oftast med glädje, även om det fanns mycket mörkt också. 

    Jag växte upp i ett typiskt svenskt radhusområde. Mamma, pappa och äldre syskon. Husdjur. Många kompisar att leka med i området. Nära till lekis och senare även skola. Tryggt och fritt. Familjen var väl typiskt medelklass. Vi hade det vi behövde och det fanns pengar nog att låta oss barn ha någon form av hobby. På det sättet hade jag det väldigt bra.

    Det jobbiga var att en av mina föräldrar led av psykisk ohälsa. Det var tabu i den generationen och vår omgivning gjorde allt för att täcka över det. Allt skulle se så bra ut på ytan som möjligt. Vi barn skulle inte blandas in i det. Det bästa för oss var att inte prata om det helt enkelt. Dagarna var väldigt oförutsägbara. Dagar då min förälder mådde bra var vi en helt vanlig familj som hade kul tillsammans. Dagar då hen inte mådde bra skedde saker i hemmet som barn inte ska behöva gå igenom. 

    Jag är inte säker på om det är kopplat till det jag var med om hemma, men jag blev tidigt en väldigt konflikträdd person. Har haft svårt att säga ifrån, vilket ledde till att jag tidigt som barn och långt upp i tonåren hamnade med kompisar som kunde styra och ställa med mig lite som de ville. Detta ledde så småningom till väldigt lågt självförtroende och därmed en svårighet att skaffa nya vänner. Under gymnasiet hade jag svår social fobi (till den grad att jag knappt kunde gå in i klassrummet) och den har fortsatt i vuxen ålder, även om den inte alls är lika svår nu.

    Men jag har fortfarande svårt för att knyta nya kontakter. Är väldigt osäker bland folk jag inte känner. Får stark ångest i nya sällskap. Har också hamnat i flera relationer där jag blivit utnyttjad för min snällhet. Hur mycket det är min barndoms "fel" vet jag inte men på något sätt har den ju säkert format mig. 

  • Anonym (Så är det)
    Fri 19 Mar 2021 22:27
    #2

    Jag hade en mycket lycklig barndom tills jag fick syskon vid 11års ålder och blev deprimerad. Höll i sig mer eller mindre tills jag var 23. Har såklart påverkat hela mitt liv. Har extremt låg självkänsla. Har inga vänner. Har inte kunnat göra karriär. Med mera. Mitt liv hade kunnat vara så annorlunda. (Har nära kontakt med mitt syskon, har alltid älskat hen och hjälpt hen.) Har alltid en underliggande känsla av att vara värdelös och har ofta en längtan efter att dö. Är över 50.

  • Anonym (J)
    Fri 19 Mar 2021 22:43
    #3

    Vuxit upp med två föräldrar från England och en storasyster. Inga släktingar i Sverige. Min mamma är svagbegåvad och med största sannolikhet ADHD och min pappa hade ofta ångest, hypokondri och svår astma. Båda jobbade, vi var välskötta och älskade. Men såklart på många sätt dysfunktionellt.

    Har sen barndomen lidit av hypokondri och haft oro hela mitt vuxna liv. Men har alltid fungerat ändå. Alltid jobbat och skött familjen. Ses nog som väldigt kompetent. Hade det väldigt jobbigt psykiskt när barnen var yngre. Hade inga normala referenser.

  • Anonym (arg)
    Fri 19 Mar 2021 23:04
    #4

    En galen narcissist till far som var otrogen hundra gånger och drog när jag var 5. Och tyckte att mamma skulle betala för att sätta mig på tåget för umgänge när det var han som beslutade sig för att flytta 30 mil bort. Sån var hans logik.

    Morsan hade uselt självförtroende efter att min far hade trackat henne i sex år och hittade en snäll men helt misslyckad individ i en bar. Han blev uppsagd från jobbet 1979 och skaffade aldrig något nytt, så han levde på min morsa tills pensionen. Skämdes för att visa sig ute så satt inne och rökte pipa hela dagarna med persiennerna nere och gick ut på kvällen och söp med sina polare i krogsvängen, som lät honom svartjobba ibland och stack åt honom några hundringar eller några öl. Kom hem mitt i natten och gav min mor magkatarr och mig störd sömn titt som tätt. Ibland var han sönderslagen för att traktens bus hade gett sig på honom. Lönt att råna en som inte har en femtiöring ens...idioter alla.

    Hur blir man formad av det? Jo, män = problem.

    Antingen gapiga påstridiga hotande kaosproblem eller irriterande snyltande störiga individer som i genomsnitt beter sig mindre vuxet än femåringar.

    Jag kände mig äldre och klokare än både mina bioföräldrar och min styvförälder när jag var 11 år gammal. De var totalt hopplösa och jag var arg på dem hela min uppväxt. Farsan var jag rädd för tills i gymnasiet, sen var jag arg i 7 år och sen bröt jag kontakten för alltid för annars hade jag försökt döda fanskapet. Min hjärna hade drömt om det i så många år redan. 

    Men ilskan investerade jag i långa studier, som ledde till bra jobb, som ledde till karriär, så det var lite mer konstruktivt än att planera fadermord kanske.
    Pissed off är jag fortfarande och jag har gett fingret åt två arbetsgivare. Jag gör inget som strider mot min egen etik och jag kan flippa ur om jag blir tillräckligt provocerad. Kan man bryta med sin enda farsa för livet så är det ingenting att fimpa en orättvis arbetsgivare.

    Jag klarar mig alltid, kan fixa nytt kvalificerat jobb på ett par veckor bara så jag tar ingen skit. Jag blir sällan riktigt arg men de som sett det säger att det är minnesvärt.

    Och män då? Jo, jag hittade några som var vettiga när jag började studera, så då minskade mitt barndomstrauma. Men jag har varit extremt petig med vilka killar jag har valt och minsta lilla tendens till att slacka eller problem med jobb för killen  ger mig panikreaktion, för jag ska fan inte försörja nån slöhög i 30 år. Och är man deprimerad så går man antingen till läkaren eller till AF, det finns inte att bara sitta och glo hemma, då kommer jag att bränna upp soffan din röv sitter på med eldkastare. 

    Jag är lyckligt gift sedan många år med en man som är så snäll och välfungerande att mitt största problem i livet är att han ibland köper fel smak på glass till helgen. Min mamma är nu fattigpensionär (eftersom hon la sitt sparkapital på en parasit istället för att spara/investera) och så avundsjuk på mitt liv så det ibland är ett problem för vår relation. Jag sponsrar henne med en del och det är hon absolut värd, men faktum kvarstår att hennes val av män förstörde hennes liv.

  • Fri 19 Mar 2021 23:33
    #5

    Jag hade en lycklig barndom. Mina föräldrar var inte perfekta, men de kompletterade varandra och var lite före sin tid i mycket. Barnaga var fortfarande tillåtet och tillämpades av många, men inte av mina föräldrar. De trodde inte på blind lydnad hos barn, utan vi uppmuntrades att tänka själva.
    Vi var fattiga, men inte så där att vi barn fick gå hungriga eller oroa oss för Kronofogden. Däremot var vi väldigt trångbodda, åt enkelt men tillräckligt och hade mestadels hemsydda kläder. Höjden av lyx var när vi fick köpa en glass från GB i stället för billig isglass i storförpackning.
    Bristen på pengar gjorde inte min barndom dålig på minsta vis, utan jag är rätt glad för att jag lärde mig att hushålla med pengar. Det har jag haft stor nytta av hela livet.

    Min uppväxt gav mig en stark rustning. Jag växte upp med en mycket bra självkänsla och en grundtrygghet som kom sig av att jag visste att jag alltid hade mina föräldrars och syskons stöd. Den självkänslan och tryggheten räckte väldigt långt, när jag i vuxenlivet fick mer än min andel av olyckor, sjukdomar och elände.

  • Anonym (Tina)
    Fri 19 Mar 2021 23:50
    #6

    Den var OK. Min pappa var periodare och min mamma kunde inte älska mig. Men i pappas nyktra perioder hade jag det riktigt bra. I de dåliga perioderna var det jobbigt. Idag är jag väldigt medberoende på alla håll och kanter: jobbar i skolan och när det är problem försöker jag släta över och vara till lags och när det dyker upp problem så äter det upp mig: jag försöker alltid fixa allas problem: barns såväl som vuxnas.  

    Min pappa pratade om självmord och jag försökte vara honom till lags för att han inte skulle ta livet av sig. Idag är jag alltid rädd för att andra människor ska bli destruktiva om jag säger ifrån eller är besvärlig. Jag vill inte vara anledningen till att de skadar sig själva och jag litar inte på att de är rädda om sig. 

    Min mamma ville inte jag skulle vara henne till last. Hon älskade mitt äldre syskon men kunde inte tåla mig. Det irriterade henne att jag ville vara henne nära och att jag inte var självständig. Jag försöker idag vinna andra människors respekt och kärlek. 

    Båda mina föräldrar hånade mig och sa att jag inget var värd många gånger. I sina värsta stunder sa min pappa att han inte kunde tro att jag var hans barn och att min mamma måste ha varit otrogen: jag var för korkad för att vara hans barn. Jag trodde själv att jag var värdelös. Jag trodde också ibland att jag var galen, då min mor sa det till mig. Hon sa att jag bara drömt när jag talade om saker som jag tror har hänt på riktigt. Min mamma sa alltid att jag skulle bli galen och ibland undrar jag om hon inte har rätt i det när jag har ångest. 

    När folk är onyktra blir jag rädd och tror att de ska göra mig illa. 

    När jag var liten och inte kunde sova gav min pappa mig av sina sömntabletter. Jag vill inte ha mediciner idag och skulle aldrig i livet ta en sömntablett. Jag vill inte känna mig drogad och undviker allt som kan droga mig. 

    Jag letar fortfarande efter någon som kan rädda mig. Jag litar inte på min egen förmåga utan tror alltid att andra vet bäst. Jag sätter andra människor på piedestal för att jag tror att alla andra har svaren som jag inte har. 

    Jag var ofta hungrig när jag var barn och jag hade inte kläder som jag behövde. Idag har jag massor av kläder och tål inte att det ser tomt ut i kylen och i skafferierna. Jag har extra skafferier som är fyllda med torrvaror och konserver för jag vill inte vara hungrig igen. Jag är extra noga med vinterkläder och har många varma jackor, vinterbyxor, ullunderställ, vantar, vinterskor och tjocka strumpor. Jag vill aldrig frysa. Mitt boende har eldstad. 

    Men jag tänker ofta också på det bra stunderna i min barndom för de betyder mycket. När min pappa var nykter i långa perioder hade jag det så bra och han tog hand om mig bra. Det känns bra att ha trygga perioder att tänka tillbaka på. Jag tror att det är på grund av de trygga perioderna som jag jobbar med barn. 

    Om något barn inte har underkläder, eller har fel kläder för årstiden, eller är smutsig och har för små kläder, eller äter tre portioner mat till lunch, så är jag den första att upptäcka det och prata med de andra vuxna om det. Det är jag som ser sånt först. 

  • Anonym (60-ta­list)
    Sat 20 Mar 2021 08:44
    #7

    Lugn och trygg uppväxt. Är yngst av tre syskon. Mina föräldrar var lite äldre när de fick mig. De hade ett allmänt friluftsintresse och jag var scout som barn. Deras största intresse var att promenera med hunden. Vi var ofta i sommarstugan eller i skärgården på somrarna. På vintern hyrde vi en pytteliten stuga med obefintlig komfort mitt på fjället. Vi gick mest på tur.

    Vi bodde i samma hus under hela min uppväxt. På 70-80-talet var det inte alls så populärt att fixa hemma som det är nu så huset var väl närmast orört från -69. Det här lugna, trygga, stabila har präglat mig. Jag älskar friluftsliv och lugnet i naturen.

    Mina föräldrar drack inte heller alkohol. Inte av någon sorts princip eller så utan de var bara totalt ointresserade. Det här var ingen jag reflekterade över alls under min uppväxt men däremot i vuxen ålder. Jag dricker i stort sett aldrig alkohol och gillar inte alls när människor dricker.

  • Anonym (eee)
    Sat 20 Mar 2021 08:54
    #8

    Mycket bra, tackar som frågar! 
    Kan inte klaga på något egentligen. Jag har alltid varit en trygg individ med båda fötterna på jorden. Jag vågar säga vad jag tycker, jag är omtänksam mot andra och har också ett sådant yrke där jag möter mängder med människor varje dag där jag behöver vara lyhörd och inkännande. Trivs bra md mitt liv. 

    Är idag 50+, har bra relation med mina föräldrar som nu är gamla. Lite trist dock att vi syskon har lite gles kontakt. Vi bor på olika orter allihop och vi är väl lite halvdåliga på att hålla kontakten, så den dagen mamma och pappa inte längre finns och håller ihop flocken, så undrar jag hur det blir. Alla har fullt upp med sitt eget. 

  • Anonym (syren­häck och ölands­tok)
    Sat 27 Mar 2021 20:27
    #9

    Förträngd mestadels. Jag har nästan inga minnen av min barndom eller mina föräldrar. Jag vet saker men jag minns dem inte. Jag har fotografier på mig själv som barn från olika tillfällen men hjärnan kopplar liksom inte ihop. Det skulle kunna vara vilken unge som helst. Men förmodligen var min barndom ganska ok.

  • Anonym (F)
    Sat 27 Mar 2021 20:41
    #10

    Helt absurd, det är ett under att jag inte är mer fucked up än jag är. Mycket förmögen familj, min mor dog tidigt och min far var en riktig narcissist, i den psykiatriska bemärkelsen, som körde militärskola hemma.

    Det hände många märkliga saker, förvisso i lyxiga miljöer, som jag inte kan beskriva utan att outa mig.

    Det som har påverkat mig mest var mammas död, det formade mig i grunden. Min fars svarta pedagogik har jag gått i terapi för och känner mig rätt färdig med men mamma kan jag sakna än idag fast jag är medelålders.

    Det positiva med min uppväxt är att jag är härdad och tuff, det negativa att jag inte fixar relationer. Jag har ett barn som jag älskar över allt annat och som jag har uppfostrat på ett helt annat sätt än min far. H*n har fått trygghet, kärlek och respekt av mig. Jag är en s.k. mönsterbrytare i det avseendet men relationer har jag givit upp helt.

  • Anonym (P)
    Sat 27 Mar 2021 21:07
    #11

    Jag hade, på utsidan, en rätt så "traditionell" uppväxt i en arbetarfamilj med en pappa som jobbade, en mamma som var hemmafru och några syskon. Jag blev ganska knäpp i huvudet ändå. Som vuxen kom jag så småningom på att min mamma nog är en narcisst, eller åtminstone visar många tecken. Hon har ingen empati, hon har aldrig sagt att hon älskar mig eller liknande saker, hon håller konstant på med att höja sig själv genom att trycka ner andra (och jag är hennes "favorit" när det gäller det). Jag har brutit all kontakt med henne för några år sedan, eftersom hon är toxisk och det var väldigt befriande.


    Jag har kontakt med min pappa, men som alla mina syskon inte mycket - han har aldrig haft mycket kontakt med oss, även som barn, för i hans värld är barn (och hushåll) ett kvinnojobb. Att han faktist inte har mycket att göra med sina barn märkte han först när han och min mamma separerade, och då var vi alla vuxen eller tonåringar och det är ju ganska sent.

    Det postiva med min uppväxt är, att jag visste 
    hur jag definitivt inte vill göra med mina egna barn.

  • Anonym (Trasi­g)
    Sat 27 Mar 2021 21:19
    #12

    Trasig uppväxt med en pappa som knappt finns med i bilden med mycket alkoholproblem och självskadebeteenden. En mamma som försökte sitt bästa men även ett sjukt syskon och ett syskon som tog livet av sig när jag var ung. Dålig ekonomi, stökig uppväxt och hemmet var aldrig rent och fint. Ville inte ta hem kompisar pga hur hemmet såg ut, ville isolera mig. Trasig uppväxt, ingen direkt kärlek av mamman pga sjukt syskon som senare också gick bort och skulle säga att min mamma också har diverse problem. Fick tidigt lära mig att inte skapa för starka band med människor eftersom att de försvinner ur ens liv förr eller senare. Självskadebeteende från att jag var 13 år, alkoholproblem och diverse problem när jag var 19+. Önskar ibland att min pappa hade tagit hand om mig trots hans alkoholproblem, där fanns en annan sorts trygghet som ekonomi och fint hem.

    Nu när jag är äldre har jag tagit tag i mina problem, inte jättebra kontakt med mamma, ingen kontakt med pappa. En make som har räddat mitt liv, en bebis i magen som aldrig ska få det som jag hade. Rätt ensam i övrigt, inte många kompisar men har ett jobb och ett fint hus som jag bor i och är nöjd, skulle dock gärna ha kompisar i min ålder som man kan prata barn, hus och sådant med

  • Anonym (Övre medelk­lassig­)
    Sat 27 Mar 2021 21:57
    #13

    Övre medelklassig men inte problemfri. Pappa väldigt snäll men alldeles för snäll. Mamma är extremt dominant och har ett explosivt humör, hon och jag krockade ofta. Är yngst av tre systrar.

    Mina två äldre systrar är mammas favoriter. Kände mig alltid utanför, de tre gjorde grejer ihop, jag ville inte vara med, satte mig på tvären, var "uppnosig", sa emot osv. men jag ville ändå vara med...trots att jag inte ville vara med och var ledsen för att jag kände mig utanför. Väldigt dubbel inställning. Eftersom jag alltid satte mig på tvären och var jobbig/bråkig så delade vi ofta upp oss. De tre gjorde något ihop och jag och pappa gjorde något annat. "Gå till din pappa" "Fråga din pappa" är något jag måste hört tusentals ggr när jag ville ha mammas uppmärksamhet.

    Mamma kan även (fortfarande) presentera oss för någon genom att peka ut mig som annorlunda. Det här är mina två stora, de är precis som mig. Det här är den lilla...hon är mer som sin pappa haha!

    För att demonstrera hur annorlunda min familj är så skulle vi alla få nya bröst när vi fyllde 18. Min äldsta syster väntade in mellansystern (bara ett år emellan dem) eftersom de gör allt ihop, fick 400 cc vardera. Men när jag var 18 hade mamma bestämt att 200CC var lagom eftersom jag är mindre och 400CC skulle se vulgärt ut (En kvinna skall vara sexig men inte porrig enligt mamma)...jag tänkte att nu jäv.... jag försökte tjata på kirurgen att 800 CC skulle jag ha. (Det är de största som sätts in hos de flesta kliniker) men efter överläggning kompromissade vi om 600 CC, och doktorn lovade att även det kommer se alldeles för stort ut, men vill jag det så ok. Så det blev 600. Mamma blev skitsur, men det var det värt (och jag gillar dem också givetvis). 

    .  

Svar på tråden Hur var din barndom?