• Anonym (Anony­m)
    Mon 5 Apr 2021 02:01
    1649 visningar
    16 svar
    16
    1649

    Min far lämnat mor efter 30 år

    Jag skrev världens längsta text, men jag råkade radera så jag skriver kortfattat.


    Min far lämnade mor efter 30 år. Ett halv år senare träffar han en ny kvinna. Han bara lämnade mamma en dag och stack. Jag går sönder för att morsan har så svårt att gå vidare. Det här var två år sedan nu. Hon mår så dåligt fortfarande. Jag går sönder för att hon mår dåligt. Det känns som det enda som gör att hon fortfarande orkar med livet är för jag och min bror. Det är jobbigt att känna så att enda anledningen att hon kämpar på är för oss. 


    Jag har knappt någon kontakt med min far då jag tycker det är för jobbigt. Jag blir så irriterad därför att under loppet av ett halv år så fick han en ny chef på jobbet som han ej gick ihop med, hans mor som är bipolär och psykiskt sjuk ringer honom varje dag och han dränktes av det, vår hund gick bort, jag flyttade ut och de flyttade några år innan från villa till lägenhet samtidigt som hans största intresse att följa mig och brorsans idrottskarriärer försvann då vi slutade våra respektive elitsatsningar ungefär samtidigt. Jag blev spelberoende när jag var 18 och berättade först när jag var 21. Jag sökte hjälp, men fick ett återfall ett år senare och några veckor efter det stack han.


    Hans liv var så dåligt där en period och det enda han hade kvar var morsan och då lämnade han det helt plötsligt. Det gör mig fortfarande så förbannat att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hur kan man göra så som 50-åring? Hur kan man vara så dum att låta känslorna styra och bara sticka från en familj? Jag har så mycket mer att skriva, men jag orkar inte då mitt extremt långa inlägg försvann. 


    Jag vill gärna ha tips på hur man går vidare från en sån här situation. Morsan försöker. Hon går till psykolog och hon läser böcker om hur hon ska hantera situationen som hon är i, men jag tycker det är så jobbigt. Hon hade ju som bara honom. Hon gillar att vara hemma och chilla och han var ju alltid där. Nu har hon ingenting. Jag har 1000 intressen t.ex, men hon har inte så många och jag går sönder av att hon sitter ensam hemma ledsen. Hon har många fina vänner, men hon är ju inte alltid med dem. Jag går sönder av att se morsan ledsen och jag har svårt att njuta av livet medan hon mår skit. Jag önskar att de blir tillsammans igen. Hon älskar honom fortfarande. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det känns som att det aldrig kommer att bli bra. 

  • Svar på tråden Min far lämnat mor efter 30 år
  • Mon 5 Apr 2021 06:12
    #1

    Sorgligt att läsa din berättelse... Ni verkar ha haft det tufft allihop i hela familjen. Jag tror som du att det var alla dessa motgångar som fick din pappa att dra. Man kan tycka att han borde ha stannat och kämpat sig igenom det här svåra tillsammans med er mamma, men han tog den enkla vägen och lämnade allt det jobbiga bakom sig för att börja om på nytt. Fegt och svagt, men mänskligt och på ett sätt förståeligt.

    Din pappa har alltså en ny relation nu. Är han lycklig i den? I så fall är det ingen idé att gå och önsketänka att han ska komma tillbaka till er mamma. Om inte deras band är ännu starkare efter 30 år tillsammans...vill din mamma ha tillbaka honom? Eller vill hon bara lära sig hur hon ska leva vidare?

    Hon har i alla fall har dig och din bror som bryr sig om henne och älskar henne. Hon är ju inte ensam. Det är svårt att veta vad hon behöver göra för att hitta mening med livet efter separationen. Behöver hon träffa en ny partner hon med, eller är hon inte alls intresserad av det? En ny hobby som tar mycket tid, husdjur, barnbarn, trädgårdsintresse? Har hon vänner?

  • Anonym (A)
    Mon 5 Apr 2021 07:04
    #2

    Kan det varit så att din pappa velat lämna din mamma en länge tid? Att han inväntat att barnen skulle bli stora och flytta? Att flytten var ett steg i att förbereda inför att lämna?

    Man har ingen skyldighet att hålla ihop med någon man inte längre vill med, det kanske bara blev för mycket för honom? I vilket fall som helst så tycker jag att du är orättvis mot din pappa, att din mamma mår dåligt av separationen är inte hans fel (om han inte skött det otroligt illa). Mina föräldrar skilde sig när jag var ca 20, sannolikt för att min mamma var otrogen och lämnade pappa, men det är mellan dem! Jag tycker om båda mina föräldrar oavsett...

  • Mon 5 Apr 2021 07:36
    #3

    Jag tycker inte du ska döma din pappa då du förmodligen inte vet hur dina föräldrars relation sett ut under alla år. Han har kanske varit olycklig länge, försökt prata med din mamma om en förändring och till slut inte orkat fortsätta leva i relationen längre. Din mamma kanske inte alls har samma uppfattning men fråga din pappa om vad som orsakat att han lämnade innan du tar ställning.
    Din mamma har ju ett eget ansvar i att skaffa sig intressen som ger henne livskvalitet vilket hon förmodligen borde ha skaffat sig redan när hon levde i en relation med din pappa.
    Visst är det tråkigt med skilsmässa men man kan ju inte stanna i en relation man är olycklig i.

  • Anonym (H)
    Mon 5 Apr 2021 07:51
    #4
    Anonym (A) skrev 2021-04-05 07:04:22 följande:

    Kan det varit så att din pappa velat lämna din mamma en länge tid? Att han inväntat att barnen skulle bli stora och flytta? Att flytten var ett steg i att förbereda inför att lämna?

    Man har ingen skyldighet att hålla ihop med någon man inte längre vill med, det kanske bara blev för mycket för honom? I vilket fall som helst så tycker jag att du är orättvis mot din pappa, att din mamma mår dåligt av separationen är inte hans fel (om han inte skött det otroligt illa). Mina föräldrar skilde sig när jag var ca 20, sannolikt för att min mamma var otrogen och lämnade pappa, men det är mellan dem! Jag tycker om båda mina föräldrar oavsett...


    Ja , man har ingen skyldighet heller att umgås med någon man inte längre vill vara med.

    Det gäller TS och hens pappa också.
  • Anonym (ddd)
    Mon 5 Apr 2021 07:55
    #5

    Trist att din pappa betedde sig i dina ögon, plumpt. Men jag tänker att du vet inte allt om hur de hade det. Du hade flyttat hemifrån innan.
    Klart att du är ledsen för din mammas skull men med en man med alla de problemen du nämner att han hade, så var det nog inte så lätt. Kanske hon tom kommer ut på andra sidan och känner att det var bra, även om det tar tid för henne. Toppen att hon tagit hjälp utifrån, då gör hon aktivt något för sig själv vilket är oerhört viktigt. Det fungerar inte lika bra om någon annan försöker "dra" och få folk till att jobba med sig själv. 
    Jag tänker att du ska låta din mamma ha sin process, stötta lite lagom men gräv inte ner dig i hennes liv. Ni är två olika individer. Försökt att göra kul saker när ni ses, prata inte om pappa och att han stack. Det där är säkerligen uttjatat vid det här laget och inget kan sägas som inte redan sagts gissar jag. 

    Du behöver nog också gå i terapi för din egen del? 

  • Anonym (Anony­m) Trådstartaren
    Mon 5 Apr 2021 11:41
    #6

    Tack för alla svar. Det betyder mycket för mig :) 

  • Anonym (Separ­erad)
    Tue 11 May 2021 16:58
    #7

    Blev mycket berörd av din tråd och kan inte låta bli att svara. Trots att jag är i samma sits som din far och alltså "the bad guy"..... 

    Jag var alltså den som lämnade. Troligtvis ganska oväntat för våra barn som var/är i övre tonåren. Inga bråk eller annat som indikerade vad som var på gång. Jag har faktiskt ingen annan bra ursäkt än att kärleken som "man och kvinna" tog slut. Det är tufft att leva i ett äktenskap och bara ha vänskapskänslor, när den andra parten vill mycket mer. Processen inom mig pågick många år. Vår gemensamma process innan jag fattade beslutet att gå tog 1-2 år. Barnen visste inget förrän beslutet var fattat. 

    Mitt ex tog det extremt hårt. Han levde hela sitt liv genom mig och har inga intressen eller egna vänner (vilket var en anledning till att jag inte orkade längre). Att ena parten bara vill vara hemma och chilla, när man själv ser livet springa iväg utan att man kan göra de saker man drömmer om är tufft. 

    Hela mitt liv är nu präglat av dåligt samvete för att jag valde att lämna. Min stora skräck är att han aldrig tar tag i sig själv igen och blir lycklig på egen hand - och att mina barn kommer hålla mig ansvarig (vilket jag känner att jag är). 

    Inte något svar och inte något råd. Men ändå en input av att det är svårt att offra sig och stanna i en relation för alla andras skull. Jag tycker jättesynd om din mamma! Men hur hade du känt om din pappa stannade "bara för att" och sedan berättade att hans sista 30 år i livet var djupt olyckliga för att han var kände sig tvingad att stanna av medlidande. I min värld hade det varit kränkande både för honom själv och din mamma. 

    Fy vad svårt livet och kärleken är  

  • Anonym (Kleo)
    Tue 11 May 2021 21:52
    #8

    Alltså, jag blir så frustrerad av att människor ser sig som "skyldiga" att stanna med varann fast man inte är lyckliga tillsammans. Jag älskar min sambo, men om hen inte skulle känna sig lycklig med mig så vill jag inget hellre än att hen skulle lämna mig och söka sin lycka på egen hand. För JAG blir ju inte glad av att vara med någon som egentligen inte vill vara med mig. Varför är människor så jäkla osjälvständiga och ska leva genom varann? Jag tror att orsaken till att jag och min sambo lyckats respektera varann och hålla kärleken vid liv i över 20 år är att vi ser varann som självständiga individer.

  • Anonym (Livet är svårt)
    Tue 11 May 2021 21:58
    #9

    Sånt är livet.

  • Tue 11 May 2021 22:01
    #10

    Beklagar verkligen allt som har inträffat och jag förstår att det är omtumlande.

    Jag tror att din pappa hade brutit upp förr eller senare ändå, många par tappar bort varandra under småbarnsåren och sedan när barnen flyttar ut har de inget gemensamt ihop längre, det kan vara svårt att få igång samtalet igen när man inte längre behöver prata genom barnen eller vara mamma/pappa.

    Det är förstås tråkigt för er barn men det är nog inget vidare att leva vidare i ett äktenskap där man har noll gemensamt längre, jag säger det inte som försvar för din pappa utan mer som en förklaring till varför det händer. Det är verkligen omtumlande att barnen flyttar ut, det ställer mycket på sin spets plötsligen samtidigt som man åldras och får massor med nya tankar i huvudet.

  • Anonym (Rut)
    Tue 11 May 2021 22:11
    #11

    Jag är ledsen men jag kan inte alls förstå hur man kan vara förbannad på någon som väljer att lämna sin partner. Skulle han fortsatt vara tillsammans med henne för din skull? För hennes skull? Varför tycket du det?

    Varför tycket du att han ska vara med henne om han inte älskar henne? Tycker du inte din mamma förtjänar att vara med någon som älskar henne istället?

    Tråkigt att din mamma tagit det så hårt men det är varken ditt ansvar eller din pappas. Hon måste själv ta tag i sitt liv på egen hand. Självklart kan du finnas där för henne och hitta på saker med henne, få henne att komma ut. Men inte på bekostnad att du ska ta hennes parti och vara sur på din pappa. Tycker du att han ska gå tillbaka till henne bara för att hon ska bli glad igen (vilket hon antagligen inte skulle bli för vem vill vara med nån som inte älskar en) men så får han vara olycklig istället?

    Tycker inte det är upp till barnen att ta parti för någon av föräldrarna bara för att man väljer att lämna. Det skulle väl ev vara om den föräldern beter sig väldigt illa mot den andra. Men att lämna i sig är inte att bete sig illa. Och inget du skriver tyder ju på att din pappa skulle ha gjort något fel i övrigt än att just lämna. Sen när blev det en handling som man ska bli avskydd för?

  • Anonym (A 2)
    Tue 11 May 2021 22:12
    #12
    Postman skrev 2021-05-11 22:01:41 följande:
    Beklagar verkligen allt som har inträffat och jag förstår att det är omtumlande.

    Jag tror att din pappa hade brutit upp förr eller senare ändå, många par tappar bort varandra under småbarnsåren och sedan när barnen flyttar ut har de inget gemensamt ihop längre, det kan vara svårt att få igång samtalet igen när man inte längre behöver prata genom barnen eller vara mamma/pappa.

    Det är förstås tråkigt för er barn men det är nog inget vidare att leva vidare i ett äktenskap där man har noll gemensamt längre, jag säger det inte som försvar för din pappa utan mer som en förklaring till varför det händer. Det är verkligen omtumlande att barnen flyttar ut, det ställer mycket på sin spets plötsligen samtidigt som man åldras och får massor med nya tankar i huvudet.
    Håller med
  • Anonym (ta hand om dig)
    Sat 15 May 2021 07:22
    #13

    Hej TS,

    Du mår inte bra själv i det här och du har/ har haft ett spelberoende. Du måste prioritera dig själv, ditt liv och försöka ha ett meningsfullt liv och helst ha roligt. Det är det du kan göra för att hjälpa din mamma att gå vidare. Jag är mamma, så jag vet. Din mamma är familjecentrerad och du är hennes familj. Så om du mår bra, så kommer hon att må bättre. Och hon har vänner med att umgås med. Fördöm inte din far heller. Jag lovar dig att detta inte är lätt för honom.

  • Sat 15 May 2021 10:32
    #14

    Du skriver:
    Hur kan man vara så dum att låta känslorna styra och bara sticka från en familj?

    Så du tycker att det är ok att din far ska gå omkring och må dåligt?

  • Sat 15 May 2021 11:02
    #15

    Några saker som jag kommit på. Beklagar att du mår dåligt i detta.

    Det verkar finnas ett mönster av emotionellt medberoende i din familj och hos dig. När man inte är en helt egen individ utan placerat stora delar av sig själv hos andra. Din mamma levde som ett barn genom din pappa. Det är kvävande och otroligt tungt. Troligen har det pågått länge.

    Du mår dåligt åt din vuxna mammas vägar. Ge henne ansvar över sitt eget liv. Att tycka synd om någon förminskar dem.

    Jag skulle råda dig att gå i terapi. Du kommer att se saker du inte sett förut.

  • Anonym (Rut)
    Sat 17 Jul 2021 16:19
    #16

    Hur går det ts?

Svar på tråden Min far lämnat mor efter 30 år