Första barnet. Jag är mer redo än honom

Lite olika tankar kommer när jag läser din tråd. Skulle kunna tänka mig att han kanske inte tycker ni har varit tillsammans nog länge eller bott ihop nog länge för att skaffa barn. Vad är hans hinder för att vilja nu? Är det några specifika, kanske praktiska, saker, som handlar om ekonomi, boende, något särskilt han vill göra först? Eller är det mer en känsla av "inte redo"?

Är det konkreta saker som kan ordnas, då kan jag förstå att han vill vänta. Är det mer "inte redo"-diffust, då tänker jag att risken är stor att han kanske aldrig blir redo. Han är ju ändå 35 år, då brukar man ju oftast vara beredd på att skaffa barn om man vill, har det praktiska ordnat, och har varit med sin partner hyfsat länge.

Jag var i din sits. Jag valde att vänta. Jag ville att min sambo skulle ha samma längtan som jag och att han verkligen ville ha barn när vi väl började försöka. Det tog 2 år innan han var redo. Visst, det var jobbigt att vänta men samtidigt så kände jag att jag absolut inte ville tvinga eller tjata om något så stort.

Nu har vi en son på tre månader och han var så himla efterlängtad.

Jag har inte frågat rakt ut varför han vill vänta. Utan bara accepterat. Men första gången nämnde han att det var mycket med allt just nu, husbyggen, covid.

Sedan har jag sett på hans blick att han inte är redo. Så han är nog inte redo diffust. Ändå är han med på att köra avbrutet.

Jag tror dock hans väntan och inte vill ha barn nu beror helt enkelt på att han inte känner sig helt redo och att han kanske vill att vi ska ha varit tillsammans längre.

Ja kanske det jag också får göra. Vänta in sambon..

Jag tror inte killar riktigt på samma sätt känner sig redo som kvinnor gör, jag tror mer att de blir redo under graviditeten eller när barnet väl är här. Jag valde att vänta med mitt ex, flera år. Tillslut tröttnade jag och då berättade han att han inte ville ha barn alls..

Med nuvarande så berättade jag att jag var redo, jag var öppen med att jag slutade med preventivmedel. En dag ville han helt plötsligt bara ha vanligt sex och viskade att han ville ge mig en bebis efter att han precis kommit i mig (förlåt för tmi), en helt fantastisk känsla faktiskt haha!

Nu är vi gravida och båda längtar! Håll ut, det kommer en dag när han inser att det kommer göra er båda lyckliga. Det är en fantastisk känsla också att påbörja resan när båda vill :)

Första dejten jag och min man hade för 5 år sedan så sa jag att jag inte ville ha flera barn. Min son var då 3, och jag var nyseparerad, skulle hitta boende. Han visste sedan innan jag hade ett barn. Han har alltid velat ha barn. Vi har pratat om det sedan vi flyttade ihop för 4 år sedan. Dock är det jag som velat vänta. Jag som kommit på anledningar till varför vi ska vänta. Nytt jobb x3, flytt x3, utbildning, resa, kunna dricka vin på balkongen/altanen, ha över folk och va "ungdomar" (vi var då 26 och 27 då) Nu som först vill vi skaffa barn.

Nu känner jag mig redo. Jag är stabil i mitt jobb, hemmet, ekonomiskt, varit tillsammans med min man tillräckligt länge för att känna mig trygg. Inga tänkta resor då jag känner mig klar. Delvis pga corona men tex Thailand kan man vänta med.

Jag är glad han inte pressade mig. Att han har tagit upp det, som en längtan men aldrig pressat mig. Han har fått vänta på mig, mina galna idéer, att jag inte kanske vill ha fler barn. Men ändå, fått mig känna mig så älskad, att jag gärna gör en mini me av han. Av oss.

Så himla bra att han inte pressade. Ofta är det ju som du säger, att den som tvekar behöver tid att vänja sig vid tanken - och det måste få vara okej att mogna in i ett så stort beslut som ett barn.