Låta 11-åring sova i vårat rum, annars går det ut över skolan?

Detta är svårt när man inte tycker samma.

Fungerar det att ha lampa tänd?

Madrass på golvet i hans rum som ni kan ligga på ?

När min son hade en depression (13-16 år) så lät jag honom sova i min säng när han mådde dåligt. Ja, när han själv kände att han behövde det.

Jag skulle inte tvingat sonen att sova i eget rum om jag var i er situation. Han behöver trygghet i den situationen han befinner sig i. 

Det här är inget att tveka på enligt mig i varje fall. 

Om man har varit deprimerad själv, så vet man hur mycket det kan betyda att ha någon i närheten på natten. Jättemycket! Ensamheten och de mörka tankarna kan kännas fruktansvärda just på natten i mörkret - även när man är vuxen. 

Jag förstår er båda - eller alla tre.

Man kan kanske jobba på det på flera olika nivåer. Kan katterna sova hos sonen kanske? Eller att ni har en extrasäng för en förälder i hans rum ett tag? Eller att ni ser över sonens rum för att göra det tryggare att sova i (sängen i ett tryggt hörn, kanske med hängen för, nattlampor som är ljusa nog eller om det tvärt om behöver vara mörkare, white noise, tyngdtäcke ...)

Kanske kan ni köra att om han sover illa två nätter i rad så kan han sova en natt hos er? Eller jobba mer med strategier för honom att klara av att somna och somna om lätt och utan rädsla (sömnhypnos, avslappning, meditation, låt honom titta på Jim Donovans TED talk om hur man lurar sin hjärna att somna). 

Se till att han gör saker under dagen som förbättrar nattsömnen (fysisk aktivitet i dagsljus, inga skärmar och dämpad belysning på kvällen, undviker stimulerande saker som te och choklad på eftermiddagen). 

Skulle mutor eller en liten belöning hjälpa till att motivera honom att sova i sitt eget rum? Jag menar att sova gott och inte att han bara är vaken och orolig i sitt eget rum - det är ju inte till någon hjälp ... Ofta så behöver viljan finnas där, men om det inte är där det brister kan detta stjälpa med än hjälpa (men det har du säkert bra koll på).

Skulle inte tvinga honom att sova ensam. Jag fick en tanke kring autism innan jag såg att du hade skrivit att han ska utredas. Det låter som att det är en jobbig period och att han behöver sova inne hos er. Jag sov själv hos mina föräldrar i perioder i den åldern. Som vuxen har jag inte det behovet så jag tror knappast ni behöver oroa er för att han aldrig ska kunna ensam.

Jag har en dotter med Aspergers, och hon är också väldigt mörkrädd. Hon har alltid en lampa tänd i sitt rum. Vissa kvällar, när hon är extra ängslig, då får hon lägga sig i soffan i TV-rummet. Full belysning och så lite musik på, då somnar hon. Sedan släcker jag ned litegrand när jag lägger mig, men ett par fönsterlampor får vara tända.

Ett "vanligt" barn tycker det är pinsamt att komma och sova inne hos föräldrarna när de är äldre än 6-7 år, men barn med Aspergers gör ofta inte det. Därför kan man vara tvungen att hitta andra lösningar om man inte vill ha ungarna i sovrummet tills de flyttar hemifrån.

Min son sov lääänge i min säng. Någon gång när jag försökte att han skulle sova i sitt rum, kom han till mig efter 10 min och sa att det mycket trevligare att ha sällskap. Ja, visst är det trevligare! Så sen försökte jag inte igen på några år. 

Det funkar inte om ni har tänt kanske både i hans rum och utanför så han kan se allt? Alt att ni sover i hans rum tills det könns tryggt där inne med eller det kanske rakt går att ni byter rum med honom om han är trygg i erat rum och ni får plats i hans?

Har tre barn, mellandottern som är 11 år sover alltid hos mig. Alla är olika.

Åh snälla pressa/tvinga honom inte att sova själv när han så uppenbart inte klarar det! Jag förstår hur ni tänker just med tanke på hans ålder, men de svårigheter du beskriver att han kämpar med gör att det är helt fel tidpunkt att dra igång detta just nu. Han behöver inte ytterligare en kamp att utkämpa. Om det känns för trångt i sängen kanske en av er föräldrar kan byta säng med honom en period? Eller sova på en madrass hos honom?

Jag är helt övertygad om att han kommer kunna sova i sin egen säng när han är redo för det.

Nu är mitt eget barn yngre än ditt, men när han började sova i sitt eget rum var vi tydliga med att han ALLTID är välkommen hos oss om han vill. Vaknar han på natten får han tassa in hos oss, eller ropa så hämtar vi honom. Det gjorde att han inte kände någon press utan kunde slappna av och sova hur gott som helst. Ibland kommer han in till oss, ibland inte. Det kan gå långt mellan gångerna, men lika gärna ske flera nätter i rad. Poängen är att han inte pressas och att han alltid är välkommen hos oss.

Min kusin var otroligt mammig och sov hos sin mamma tills hon var 15 och hennes föräldrar var okej med det. Hon behövde det, helt enkelt. Hon är, och har alltid varit en trygg, stabil, glad och utåtriktad person, men behövde som sagt närheten länge. Jag tror det ligger i oss från när vi bodde i storfamiljer. Det är ju, historiskt sett, inte många år som barn förväntats sova ensamma, utan genom hela människans historia har barn och vuxna delat rum eller sovplats med varandra och ibland även med djur. Att känna mänsklig närhet, höra mänskliga ljud när vi sover... Det ligger i oss.

Ett tips för att somna själv i sin säng som funkade för våra barn är avslappnings"sagor". Nioåringen gillar bla de som finns på youtube som heter Körsbärsträdgården och Kristallslottet. Somnar som en stock! Det finns många fler avslappnings"sagor" och andra kroppsscanningar som man kan lyssna på om man vill. (Sök ex på Maria Helander och kroppsscanning eller Folkhälsoinstitutet.fi som har en "7 Avslappningsresa genom kroppen" som vår 11 åring vill lyssna på ibland). 

Spotify har mycket olika avslappningsmusik/ljud, det kan också fungera. 

Sedan har vi alltid sagt att det är helt okej att komma in till oss på natten om man vankar. Det kan vara bra att påpeka. 

Tror också lite på muta - somna två nätter i egen säng varje vecka så firar vi! Om det är en liten present, en glass, en bunke popcorn, en fisketur eller en tia det vet du ju bäst själv. 

Succesivt så kan ni ju utöka till tre nätter osv när det känns stabilt. 

Är er 11-åring som vår, förstår jag att det är jobbigt att ha honom i sängen, det är inte direkt små längre.   Armar och ben överallt och gärna lite helikoptersovning i det hela dessutom (dvs snurra runt och lägga armar och ben över föräldrarna i sömnen :D). Addera gärna - sno förälderns täcke så föräldern vaknar av att föräldern fryser... Jodå, så har vi det också.   Så jag förstår att ni vill sova själva ibland. Brukar berätta för våra barn att i natt vill mamma/pappa sova själva i sängen för det är så trångt men mysigt när ni är där. GIVETVIS är de fortfarande välkomna om de vaknar på natten! 

Men succesivt i små små myrsteg! Och se till att det finns lite belysning i bostaden. Kanske bättre med en mysig bordslampa utanför hans rum som är tänd hela natten än inne i hans rum. En lampa i hans rum som är ganska mörk eller en lavalampa att titta på kan vara bra, som ni kan stänga av sedan. 

Stor kram!