Jag bjöd alla i byn på kräftskiva och ingen kom
Hej!Jag vänder mig till Familjeliv för jag känner mig allmänt nedstämd och ledsen och har varit detta sedan i september förra året i samband med en kräftskiva jag försökte anordna efter att få fått tips från en nära vän.
Det är nämligen så att jag har flyttat in i mitt nuvarande samhälle ute på landet och det gjorde jag år 2019 när jag separerade från min dåvarande fru. Jag lider av Asperger (högfungerande autism) och detta gör att jag ogillar att umgås och socialisera med främmande folk. Detta har skapat enorma problem i mitt liv som ingen riktigt förstår eller tar på allvar. Jag gillar t.ex. hundar mer och hälsar alltid på alla hundar. Människor har jag undvikit maximalt (verkligen) och det har tagit sitt pris vilket Ni ska få höra om nedan. Det finns ju oskrivna sociala koder i samhället.. Det vore ju idiotiskt att tro något annat - som jag har de facto har gjort.
Jag ska komma till sak här strax för jag har insett att det bevisligen är så att andra människor verkligen måste avsky min persona.
Detta beror på mina sociala problem - eller rättare sagt min (a)-sociala avvikelse. Jag har svårt att le när jag möter andra människor här där jag bor. Jag har hört säkert 50 gånger varför jag "ser så sur ut", fast det är jag inte. Jag går ofta i bekväma kläder och faktiskt samma kläder därtill så mycket det går.
Jag undviker folk in i det minsta och går t.ex. bara ut till min brevlåda när det är mörkt så jag slipper prata med någon om vädret eller något annat oviktigt - eller i värsta fall - var jag anser för privat/opassande. Jag låtsas alltid vara på språng inne i affärer utifall någon försöker få kontakt med mig. Särskilt kvinnor gör mig nervös och jag förstår dem oftast inte eller hur dem tänker. Jag har inte förstått när kvinnor har stött på mig och mina vänner (2 st) har skrattat åt att jag fungerar som jag gör. Jag tolkar allting abstrakt (ordagrant) och förstår inte sociala uttryck eller undertoner.
Jag har alltid varit ensam i mina egna aktiviteter och intressen och många har påpekat hur jag kan välja att lägga tid på så "meningslösa saker" som t.ex. när jag satt med ett stort teleskop på kvällarna och tittade på stjärnhimlen i min ensamhet. Jag har suttit vid datorn i 28 år numera och programmerat och hållt på, det har väl "kostat" en hel del socialt. Jag spelade biljard förut men min dåvarande fru och jag kom ofta ihop oss om detta eftersom jag fokuserade 100% på det och minimalt på något annat just då, för det intresserar mig inte just då. Jag lever ett liv i "kapitel av intressen".
Det låter kanske hemskt men jag förstår inte vad jag får ut av att prata med främlingar om vardagsinslag? Vädret, hur grön deras gräsmatta är, vilken bil dem har, etc.
Nu till saken.. Min ena vän Fabian rekommenderade mig att ta itu med detta i september år 2020. Han sa "Petrus du måste vara mer välkomnande.. visa att du släpper in andra människor i ditt 'space'". Jag tvekade några dagar sen lyckades han övertyga mig att anordna en kräftskiva och bjuda in ett 25-30-tal personer i byn. Jag tänkte att det här borde jag ju kunna om jag dricker lite alkohol före så kan jag "låtsas" vid kräftskivan att jag är mer intresserad av grannarna än vad jag faktiskt är. Så frågar jag helt enkelt sådant som jag hört människor fråga andra. Jag tänkte att nu kommer det stora genombrottet här. Nu har jag min chans att få en identitet i samhället och kunna se mig själv i spegeln och le.
Jag skrev därför till slut ut ett A4 med en inbjudan och la i ca 25 st brevlådor här i byn när det var mörkt ute.
Väl, dagen D kom för kräftskivan. Detta var den 28e september och den minns jag aldrig. För så j* förnedrad (av mig själv) har jag aldrig känt mig. Jag hade gjort i ordning ett långbord med vacker duk med kräftor på utomhus, kräfthattar och och åkt till IKEA och köpt stolar till alla som jag ställt upp. Jag ställde även fram lite olika snacks och läsk samt alkohol till de vuxna utifall barn skulle komma. Jag frågade hela tiden Fabian vad som var rätt och fel eller lagom. Han jobbar med människor nämligen medan jag jobbar med datorer, så han borde veta bäst tänkte jag.
Sen blev klockan18.00 och det var tiden jag bestämt. Jag hade då druckit en halv flaska vin och var "välkomnande klädd" med skjorta och en kräfthatt på huvudet.
Jag såg ett par komma gåendes och jag vinkade men dem gick vidare.
Men.. Ingen kom. Inte en enda människa dök upp. Jag fick ett enstaka sms från ett äldre par att dem hade behövt åka iväg akut till en släkting. Så där satt jag ensam vid bordet och när jag insåg runt kl 19.30 (minns inte exakt tid) så bröt jag ihop.
Jag tänkte att jag har ju fötts med ett permanent fel som gjort att jag inte är kompatibel ens att prata med någon i min by och TRIVAS med det. Jag dukade av medan jag grät och gick in och drack upp alkoholen. Jag ringde upp min andra nära vän Martin och sa att det nog är dags att flytta igen för jag har ju förstört allt för mig själv här ute på landet nu. Men jag var även förbannad i samtalet minns jag för jag kan inte fatta hur INGEN kom. Det var som om folk suttit o tänkte hemma hos sig "ja du Bronnet älskling den där typen som säkert suttit inne och är sur jämt kan vi knappast gå hem till". Alltså som om jag vore en j* brottsling? Jag känner hur pulsen går upp när jag skriver om det här och nu. Jag vet inte ens vem jag blir förbannad på faktiskt.. Fabian? Mig? Byn? Inbjudan?
Finns det någon chans tror Ni för mig att försöka få ett bättre rykte här i byn? Kan jag bli socialt accepterad eller är det för sent nu när jag gjort bort mig något så kopiöst? Jag kan ju knappast be om att få gå och klippa andras gräsmattor precis för att bli accepterad nu, det vore ju "awkward" som ungdomarna säger. Det finns t.ex. en kyrka en bit bort, kanske jag kan börja gå dit och försöka passa in och därigenom kunna börja prata?
Bara för att visa att det var en vänlig inbjudan så laddar jag upp bild på den så att Ni kan se.
Inte för att låta vidskeplig men för övrigt så har faktiskt aldrig Jorden känts som mitt riktiga hem. Jag menar inte att det är synd om mig i sammanhanget, det bara är så. När jag satt med teleskopet förr (som jag fick sälja pga bodelningen) så kände jag mig hemma. Jag tänker alltid på mig själv när jag hör "I'm An Englishman in New York" av Sting.
Familjeliv tack för att Ni finns! Mina vänner Martin och Fabian vet jag inte om jag kan lita på därför vänder jag mig till Er. Jag har misstänkt att dem kan ha drivit med mig angående kräftskivan bara för att göra mig till åtlöje. Bara för att dem skulle ha något att skratta åt. För mig var det ett personligt helvete, på ren svenska.
Alla tips emottages varmt. Jag vet att det kan vara svårt med tips dock då jag besvisligen är en svår person/outsider.
Tack!
Vänligen
Petrus
Umgås med dina "utländska vänner" och ta del av allt det goda de har att ge! Lycka till