Jag bjöd alla i byn på kräftskiva och ingen kom

Ingen bebis som föds kan de sociala koderna, alla människor lär sig dem. Det gör de flesta genom uppfostran. Ingen skulle äta med kniv och gaffel bland folk om de inte lärt sig göra det av någon någongång. Ingen skulle kallprata, veta hur man för sig, vad man säger i vilket sammanhang om ingen lärt en det. Man kan lära sig det genom böcker i vett och ettikett om man saknar att ha blivit lärd det av föräldrarna, lärarna i skolan, genom vänner, av dagisfröknar, av äldre släktingar eller av andra vuxna under barndomen. INGEN hade vetat att man hälsar på en tillställning på sina gäster genom att ta i hand med sin högerhand, se personen i ögonen och samtidigt säga "hej" och att man hälsar så på exakt alla gäster och lika länge ungefär på varje gäst så att alla känner sig lika välkomna, om ingen lärt en det.

Alla människor som barn tar allt bokstavligt, ett exempel är "det rinner vatten under broarna nu" och alla skulle fortsätta att ta det bokstavligt om ingen lärt dem att när någon säger så betyder det egentligen... x.

Man kallpratar för att en vänskap byggs stegvis, man kallpratar i syfte att etablera en kontakt och försöka hitta ett gemensamt intresse. För man vet inte om personen kommer bli ens bästa vän, vara den man lär sig något alldeles särskilt användbart av. Bakom varje människa finns en hel roman! Man börjar kontakten genom att småprata och för att få personen att inte vara en främling längre.

Man har sociala kontakter för det ger självkänsla, bekräftelse på att man är sedd, hörd och existerar, för att lära känna sig själv, livet, mänskligheten, något nytt, för att ventilera känslor, för att få social trygghet - man tjänar alltid på att vara vän med folk. Man vet inte innan man pratat med dem exakt vad man kommer få ut av att känna just den personen.

Tycker du ska läsa så mycket du kan om vett och ettikett, hur är man social och lära dig nu.

Om jag t ex blev bjuden till nobelmiddagen hade jag också satt mig och läst en bok i hur man för sig socialt, vett och ettikett, vilken gaffel ska man äta vilken rätt med och när, hur pratar man och med vem och vilka frågor ska man ställa etc. Sådant kan ingen om man inte blivit uppfostrad genom social träning!

Ingen är intresserad av kallprat utan det sker i syfte av att känna av vattnet innan man bara dyker i. Det är som ett förspel är till sex. Kallpratet är ett utforskande av vem man har att göra med och se om det kan leda till vänskap på sikt, stegvis. Man kallpratar för att inte stöta bort främlingen med för privata frågor innan man kollat hur personen förhåller sig till kontakt, prat, om personen verkar öppen mot en eller avvisande. Steg för steg fortsätter man sedan småpratet när man ses för att tillslut hitta ett ämne som verkar intressera båda och då pratar man om det. Sedan kanske det visar sig att man har mycket gemensamt och om båda verkar gilla varandras kontakt kan man t ex bjuda hem på fika nästa gång man ses.

Säg hej till grannar du ser, du behöver inte le utan det räcker med att se dem i ögonen och säga hej innan du går förbi. Det gör att folk känner sig sedda, de kommer svara hej och du kommer du också känna dig sedd. Att känna sig sedd gör att man mår bättre.

Ja, lång utläggning. Man ska inte dra till med kräftskiva mot folk som man aldrig först kallpratat med och presenterat sig för. Det är att gå för fort fram. Kallprata för att se att du inte har att göra med galningar, ta reda på mer information om folks "romaner" innan du bestämmer dig för om någon är intressant eller inte och är värd att bjudas hem. Folk blir blyga annars och kanske vågade de inte gå hem till en total främling som aldrig ens sagt hej eller sett dem?

Vad är troligare - att du har ett avvikande socialt beteende (vilket är ett av kriterierna för din diagnos) eller att varenda människa du stöter på inte vill umgås med dig bara för att du har aspergers? Ockhams rakkniv.

Fortfarande gör du en massa antaganden om mig baserat på en diagnos. Alla uppfyller inte alla diagnoskriterier för en diagnos. Har jag vissa svårigheter? Absolut, jag håller inte långvarig ögonkontakt t ex, jag blir ibland överstimulerad när jag varit någonstans med mycket intryck, jag har svårt att ta plats i större grupper, är dock inte säker på om hönan eller ägget kom först där.

Men jag förstår sociala koder, jag tolkar inte allt bokstavligt, jag har empati. Jag är den "vännen" man hör av sig till om man behöver prata av sig, eller behöver en tjänst, men inte den man bjuder till kompismiddagen.

Men det är såklart enklare för andra, inklusive dig, att slå ifrån sig vad jag säger, för att jag har säkert dålig självinsikt pga diagnosen, än att ta tag i sina egna åsikter och fördomar. Jag är van, jag faktiskt till och med dog nästan pga att jag inte är trovärdig nog att lyssnas på, överlevde precis efter att ha legat i respirator på iva, och läkare har erkänt att det var pga diagnosen.

Nej jag gör inte massa antaganden om dig. Jag utgår ifrån vad som är den mest sannolika orsaken och då det föreligger en diagnos som ofta orsakar sociala svårigheter ligger den förklaringen nära till hands. Jag har dock inte sagt att det nödvändigtvis är den rätta eller enda orsaken och som du kanske minns föreslog jag också att du skulle testa din teori för att se hur den faktiskt håller i verkligheten.

Istället valde du att haka upp dig på att jag även tillade att jag tror det finns andra skäl. Och du tycker att jag har fördomar fast själv sitter du och kallar andra för funkofobiska samt lägger skulden för att din sociala tillvaro inte är så bra på alla andra. Jag tycker du ska ta ditt eget råd och tänka över dina åsikter och fördomar kring andra människor.

Mitt resonemang är heller inte unikt för just om man har en diagnos utan bygger snarare på den gemensamma nämnaren. Om en person t ex inte trivts, blivit mobbad eller det på annat sätt inte fungerat på ett par arbetsplatser kanske det helt enkelt rör sig om dåliga arbetsplatser. Om en person däremot inte fungerat på tio-femton olika arbetsplatser bör man fråga sig om det verkligen är alla individuella arbetsplatserna som brustit eller om det är personen själv som har ett problematiskt beteende.

Och ja - det finns garanterat människor med fördomar mot aspergers och andra diagnoser. Säkert har det funnits tillfällen då detta varit orsaken till att de inte vill bli vänner/umgås. Men samtidigt finns det också väldigt många människor med dessa diagnoser som lever tämligen vanliga liv med vänner, familj och partners. Så hur rimligt är det att det endast skulle bero på detta i ditt fall?

Du skriver att du upplevs som trevlig, rolig och att människor ofta vänder sig till dig. Uppenbarligen är du omtyckt och det låter snarare som att det är de djupare relationerna som är problemet. Jag tror att du är på rätt väg och kanske är det inte krångligare än att du inte upplevs som så bekväm eller öppen. Eller att det är någon annan mindre grej som gör att du inte får riktigt nära vänner.

Sen vad gäller det sista du skrev så beklagar jag verkligen. Naturligtvis ska dina besvär tas på allvar oavsett om du har en diagnos och läkarna har gjort fel - förstår att en sådan händelse kan sätta djupare spår. Tur att det gick bra, vården är inte alltid att lita på tyvärr.

Jag tänker avsluta här, det är helt klart att du är fast i dina övertygelser, hänvisar till mina tidigare inlägg som håller än. Lägger endast till att ja, jag kallar andra funkofobiska när de är funkofobiska, det är inte brist hos mig, det är inte en avsaknad av självinsikt hos mig, utan hos den funkofobiske.

Det kan ju också vara så, TS, att du helt enkelt inte skulle ha så roligt på fester ändå, även om du skulle bli bjuden på dem, eller om folk skulle komma när du försöker hålla en. Det är lätt att sörja det man INTE har, och att förstora upp det till något fantastiskt märkvärdigt. Jag kommer ihåg när jag var ung t.ex., och läste någon dam- eller tjejtidning, och så var det ett uppslag: "här är klänningarna till Julens alla fester". Jag kommer ihåg att jag BÖÖÖÖLADE, för jag var ju inte bjuden på någon fest. Om jag hade köpt någon av de fina klänningarna, så skulle ändå ingen annan än mina föräldrar ha fått se den på mig. Och jag själv, i spegeln...

Men med tiden fick jag faktiskt komma på några fester, och jag insåg att det var väldigt ytligt. De flesta människor är inte så intressanta, och när de får sprit i sig blir deras fyllebabbel, ännu intressantare än deras vanliga trista svada. Dansa kunde de inte heller (vid det laget hade jag lärt mig dansa "riktigt" på danskurser), och jag tyckte att det var helt värdelöst att bara stå och skaka litet, eller att någon karl som man inte var intresserad av tog chansen att hålla en hårt intill sig... Du missar inte så mycket som du tror, TS, nu när du upplever det som att du står utanför en okrossbar glasruta, och kikar in på en magisk värld där du inte är välkommen. 

Jag har insett att jag trivs bäst med mina närmaste (jag lyckades så småningom skaffa mig man och barn trots allt), samt framför datorn, där jag kan chatta med människor som jag inte behöver träffa i verkligheten, samt välja vilket ämne jag vill diskutera för tillfället. Och bara sluta när jag inte vill diskutera det längre. Så mycket bekvämare än att stå i en klunga eller sitta runt ett bord och prata IRL. Sedan kan man titta på film och youtubedokumentärer... och lära sig något också, i bästa fall. 

Prova lite mer lättsamt en kopp kaffe först eller läsk.
Ett glas vin.

Prova lite mer lättsamt en kopp kaffe först eller läsk.
Ett glas vin.

Jag har inte läst alla svar så kanske missar jag något. Men utifrån din trådstart säger jag NEJ, du har verkligen inte gjort bort dig! Det är inte ditt fel att ingen kom. Lägg corona på detta också. Oavsett så gjorde DU en fin gest, att ingen kom var tråkigt men betyder inte att du gjort något fel, eller att grannarna heller har gjort något fel. De behöver inte ogilla dig för att de inte dök upp.

Jag tycker det är småjobbigt att träffa nya människor och skulle förmodligen inte nappa på en sådan inbjudan. Men det är ju MITT fel, och på MITT ansvar. Jag skulle fortfarande tycka att den som anordnar festen dvs du i detta fall gör något trevligt, och förbanna mig själv för att jag inte vågar gå dit.

Många som tjatar om corona i tråden.
Seriöst: Hur många av de som nämnt corona skulle om de bott i byn ha gått på kräftskivan om det inte varit pandemi?

Människor med din människorsyn och åsikter gör mig illa till mods. Det finns människor som mobbas hela livet och/eller utsätts för diskriminering av rasistiska skäl. Betyder detta att det måste vara fel på dom som drabbas?! Absolut INTE! Felet ligger inte på offret utan dom dåliga människorna!

Troligtvis inte någon. Folk har överlag en skepsis till att gå på fester hos folk de inte känner.

Men sannolikheten hade varit större att någon tagit sig dit om inte covid fanns.

Är det skillnaden? Är det inte olika för alla