Hur ärftligt är dyslexi? Spermadonator.

För oss känns det bäst med någon vi känner så att vi kan vara helt ärliga och raka. Det är ägen viktigt att tilliten finns där eftersom att vi vill ha en 100% closed donation. Vi har redan frågat en annan i vår närhet, men han sa nej.

Det betyder att den jag är gift med punkt. Ingen kan komma och kräva något och mannen kan inte avsäga sig barnet. Min kompis som är barnmorska har berättat att hon inte ens skulle få ifrågasätta om ett gift vitt par föder fram ett svart barn.

Hej

Mannen har inga spermier så nu kvarstår donation som alternativ. IVF är inte aktuellt. Vi har en vän som nog kan tänka sig att ställa upp som donator, men grejen är att han har ganska grav dyslexi. Hur hade ni tänkt där? Hur ärftligt är det?

Ärftligheten spelar förvisso roll, men miljön är desto viktigare. 

Min mamma är 50+ och dyslektiker men har en tredubbel examen som svensklärare (svenska 1-7, 4-9, samt en fyraårig utbildning i SvA där hon även kan undervisa vuxna nyanlända med och utan analfabetism.) Hon håller föreläsningar på universitet och arbetar på en skola med högpresterande elever i svenska och har skrivit läroböcker, trots att hon är dyslektiker.

Det tar lite längre tid för henne att läsa böcker, än för hennes svensklärarkolleger, trots att hon läser snabbare än genomsnittssvensken. Hon kan ibland få problem med snabba sms-konversationer, men i övrigt märks det inte. Min mamma är uppvuxen i ett läsande hem, fyllt med böcker och det har nog bidragit enormt mycket.

Först i 20-årsåldern läste hon en bok på "riktigt" genom att börja "från början" med mig som då var nyfödd och bestämde sig då för att kämpa sig igenom "Max kaka" och när jag var 8 år så hoppade hon på svensklärarutbildningen efter flera utbildningar på komvux i grammatik och skrivande. Eftersom hon var uppvuxen med språk och böcker omkring sig, och inte gav sig, så gick det till slut. Det finns ingen som märker att hon har dyslexi, mer än de närmsta, eftersom hon ibland beklagar sig över att det kan vara ett handikapp i hennes jobb och att hon hela tiden måste kolla en extra gång ordbildning, omkastning av ord och stavning.

I hennes fall så har uppväxtmiljön betytt enormt mycket, samt att hon hade folk omkring sig som "hittade på" hjälpmedel åt henne under 70-talet (linjaler för att ögonen inte ska "hoppa" i läsningen etcetera) trots att skolan på den tiden inte hade några som helst hjälpmedel, men hon fick hjälp hemifrån.

Så ja, dyslexi ÄR förvisso ärftligt, men med miljöanpassningar och jävlar anamma så kan man komma längre än någon annan, bara man får hjälp. Min mamma har dessutom en enorm fördel gentemot folk som har lärt sig att läsa ordentligt från början och det är att hon är grym på att memorera saker (för det var vad som krävdes i skolan på 70-talet) så hon har ett supervasst minne och dessutom kan hon grammatik och språk, även om det blir tokigt ibland (det händer kanske en gång per år i klassrummet, till hennes elevers stora förtjusning, eftersom hon garvar bort det och sedan kör en lektion om felstavningar.)

Ärftligheten spelar förvisso roll, men miljön är desto viktigare. 

Min mamma är 50+ och dyslektiker men har en tredubbel examen som svensklärare (svenska 1-7, 4-9, samt en fyraårig utbildning i SvA där hon även kan undervisa vuxna nyanlända med och utan analfabetism.) Hon håller föreläsningar på universitet och arbetar på en skola med högpresterande elever i svenska och har skrivit läroböcker, trots att hon är dyslektiker.

Det tar lite längre tid för henne att läsa böcker, än för hennes svensklärarkolleger, trots att hon läser snabbare än genomsnittssvensken. Hon kan ibland få problem med snabba sms-konversationer, men i övrigt märks det inte. Min mamma är uppvuxen i ett läsande hem, fyllt med böcker och det har nog bidragit enormt mycket.

Först i 20-årsåldern läste hon en bok på "riktigt" genom att börja "från början" med mig som då var nyfödd och bestämde sig då för att kämpa sig igenom "Max kaka" och när jag var 8 år så hoppade hon på svensklärarutbildningen efter flera utbildningar på komvux i grammatik och skrivande. Eftersom hon var uppvuxen med språk och böcker omkring sig, och inte gav sig, så gick det till slut. Det finns ingen som märker att hon har dyslexi, mer än de närmsta, eftersom hon ibland beklagar sig över att det kan vara ett handikapp i hennes jobb och att hon hela tiden måste kolla en extra gång ordbildning, omkastning av ord och stavning.

I hennes fall så har uppväxtmiljön betytt enormt mycket, samt att hon hade folk omkring sig som "hittade på" hjälpmedel åt henne under 70-talet (linjaler för att ögonen inte ska "hoppa" i läsningen etcetera) trots att skolan på den tiden inte hade några som helst hjälpmedel, men hon fick hjälp hemifrån.

Så ja, dyslexi ÄR förvisso ärftligt, men med miljöanpassningar och jävlar anamma så kan man komma längre än någon annan, bara man får hjälp. Min mamma har dessutom en enorm fördel gentemot folk som har lärt sig att läsa ordentligt från början och det är att hon är grym på att memorera saker (för det var vad som krävdes i skolan på 70-talet) så hon har ett supervasst minne och dessutom kan hon grammatik och språk, även om det blir tokigt ibland (det händer kanske en gång per år i klassrummet, till hennes elevers stora förtjusning, eftersom hon garvar bort det och sedan kör en lektion om felstavningar.)