Gravid men svårt att släppa en annan

Som jag ser det har du inte varken accepterat eller bearbetat din killes otrohet utan stoppat huvudet i sanden och levt loppan och istället sprungit ifrån dom känslorna och dom konsekvenserna som otroheten innebar

Nu kommer graviditeten att bli ännu en ursäkt för att inte ta tag i er relation och vad som faktiskt har hänt. Ni båda har sunkat ner och förstört er relation och ett barn kommer givetvis inte att göra allt till en rosa idyll igen. Det är en omöjlighet.

Ni måste deala med otroheten och ta ett vuxet ansvar och lite jävla föräldraansvar. Boka familjeterapi asap och bit i det sura äpplet och jag skulle inte behålla barnet utan att först ta reda på om ni överhuvudtaget klarar av konsekvenserna av hur ni betett er mot varandra.

Vi har gått hos en fantastisk parterapeut och dealat i flera år. Det är nog bara sån jag är som person, svårt att förlåta och släppa svek. Det tog år innan jag själv tog steget pga klarade inte av de känslorna mer. Har inte direkt levt loppan men har flytt in i fantasin när jag känt behov av det. Jag känner också att vi har sunkat ner förhållandet, tyvärr, men också utvecklats som människor paradoxalt nog. Jag hyste aldrig några förhoppningar om att barnet skulle göra det till en rosa idyll igen (tror inte på rosa idyll), det var ett rationellt beslut också pga min ålder, min önskan om att dottern skulle få ett syskon och att jag vet att jag på lång sikt skulle ångra mig mer om jag inte fick ett till barn. Och kanske att jag ville tvinga fram ett slut med den andre. Förstår inte hur graviditeten skulle vara en ursäkt för att inte ta tag i relationen. Det är väl tvärtom? Jag känner att jag klarar av konsekvenserna av hans och mitt beteende, men jag är orolig för att vi inte kommer vara lyckliga tillsammans.

Vad skulle du ge din bästa vän för råd om hon var i din situation?

Vet du vad jag ser. En kvinna som är rädd för att vara ensam. Och som behöver bekräftelse som hon inte får av den hon lever med. Och så kan det ju vara - många många söker bekräftelse utanför förhållandet. Men det du fått av den här andra mannen verkar vara en pytteliten skärva av det du verkligen vill ha. Varför nöja sig? En fråga till dig är vill du verkligen ha barn med din kille? Det verkar så struligt alltihop. Varför komplicera allt med ett barn?

Och ja, man blir ofri av barn. Så är det. De är underbara men man ska också veta att man får en liten diva och det är som att barnet säger hoppa och du säger hur högt... Långa promenader och djupa samtal - nej det finns inte ens tid att gå på toaletten eller tvätta håret. Så man behöver ha ett starkt fundament i förhållandet. Och ju knepigare förhållande desto mindre hårtvätt blir det.

Tycker trådstarten och ditt bemötande av hans otrohet är lite förvirrande.

Du möter sedan en man bestämmer dig för att skita i monogami och trohet men ändå fortsätta...?

Sitat...

"Hade dock svårt att vara otrogen och bar på massa bitterhet. Ett strul, nån hångel men inte mer."

"Sen så träffade jag en kille som var helt fel och rena drömmen samtidigt. Knäpp, vacker, omöjlig att ha en riktig relation med osv. Ömsesidig besatthet uppstod. Vi har totalt kanske spenderat 10 dagar ihop utspritt över åren men chattat regelbundet och jag inser att jag levt i en bubbla med honom mer än i relationen. Det senaste året har kontakten främst varit sexuell och helt och hållet digital."

Träffade du och låg med din älskare? Vet din man om detta, (hur har kan i.s.f tagit detta) eller pratade ni inte alls om din del av dramat hos parterapeuten?

Ni flyttade isär...Och du fortsatte att ligga med älskaren?