Elisabeth2015 skrev 2021-05-02 23:04:00 följande:
Tack. Fint att läsa att saker löste sig för er. Men jag har så många frågor om det här med äggdonation.... Hur förklarar man det för barnen i framtiden? Hur vet man att de inte kommer må dåligt av det? Blir det lite som adoption när man väl berättar för dem? Förlåt för min okunskap men detta med donation är nytt för mig sen några veckor tillbaka. Jag förstår ju att barnen växer upp i ett hem med så mkt kärlek som du skriver, det är fint. Det egentligen som räknas. Men jag tänker längre, om typ 20 år, när de är unga vuxna. Hur hanterar barn det då? Mkt sånt som gör att jag inte förstår äggdonation. Har jobbat deltid som nanny i många år i USA och barn är fantastiskt. Egentligen barnen jag bryr mig om mest. Finns så många barn som lider illa, men de gör det ju inte av äggdonation, för de var verkligen efterlängtade. Men det är själva det här när de börjar undra vad de kommer från. Vad svarar man då?
Jag har ett donatorbarn (spermadonation) som är snart 5 år. Vi har pratat om det sedan han var ca 2,5 år, frågorna var väl som flest vid 3-4, numera vet han och har inte haft frågor på länge. Vi pratade om hur barn blir till, hur det behövs ägg och sperma (bebisfrön sade vi när han var mindre), hur en del mammor inte har ägg eller pappor inte har sperma och att man då behöver få hjälp av andra snälla människor som delar med sig. Vi har också pratat mycket om att familjer kan se ut på olika sätt. Det finns jättemånga bra barnböcker att låna på biblan för att ta hjälp i samtalet.
I Sverige har barn rätt att få veta sitt genetiska ursprung och du kan se till att få det i utlandet också. Vi har ett dokument med ID-nummer på donatorn med vilket barnet kan få reda på donatorns identitet när hen är 18 år. Båda i Sverige och i Danmark säger de dock att det är väldigt ovanligt att barn begär ut informationen.
Du ska ha i åtanke att det är stor skillnad på adoption och donation. Vid adoption finns det en separation som barnet ska förhålla sig till. Det finns ursprungsföräldrar som av olika anledningar inte kunnat ta hand om sitt barn. Barnet har blivit lämnat. Det kan bli olika stort och svårt för olika barn men den här separationen finns inte hos donatorbarn. Det som finns är ett som sagt ett genetiskt ursprung. Alla jag talat med i min process att skaffa barn och all literstur jag läst rekommenderar att man pratar med barnet redan i förskoleåldern så det blir en del av olika sätt ett barn kan bli till. Då slipper man situationen där det kommer som en chock och kanske identitetskris senare i livet.