30+, långt utanför arbetsmarknaden

Hej,

Efter ett liv kantat av missförhållanden, ströanställningar och halvhjärtade försök att utbilda mig (en gång lyckades jag emellertid, med en YH-utbildning, men sen fick jag inga jobb ändå) sitter jag nu här, snart 33 år gammal, i studentlägenheten där jag bott i snart tio år eftersom jag inte haft möjlighet att hitta något annat. De perioder jag jobbat har det rört sig om enkla tjänster på del- eller visstid, inget som gått att leva på och för det mesta så lågavlönat att jag behövt komplettera med socialbidrag för att nå upp i existensminimum. Både soc och Arbetsförmedlingen verkar se mig som ett hopplöst fall, då de inte gör någon som helst ansträngning att styra in mig i något.

Jag har aldrig rest, inte haft råd med körkort och sover på en sunkig madrass. Att hitta en partner finns förstås inte på kartan eftersom min livssituation tynger ner min självkänsla till den nivå att jag känner mig helt oälskbar. Den ljusglimt jag har är gymmet, i övrigt sitter jag bara av tiden.

I nuläget har jag ungefär ett års CSN kvar. Jag ser det som min sista chans. Funderar lite på att plugga IT på yrkeshögskolan, men hur jag ska kunna bekosta den andra halvan av utbildningen vet jag inte. Inte ens Donken verkar vilja anställa mig i nuläget, då jag inte får svar på mina ansökningar.

Vad gäller utbildningen jag har är det kört. Det var ett felkliv. Har försökt slå mig in i branschen i snart två år men tycks helt ointressant för företagen. I skrivande stund har jag varit arbetslös sedan examen 2019.

Råd och tankar? Någon som har koll på yrken där det skriks efter folk, gärna med möjlighet till YH-utbildning? Har du varit långtidsarbetslös men tagit dig ur det? Berätta!