• Anonym (Maskr­os)
    Sat 8 May 2021 13:22
    5721 visningar
    26 svar
    26
    5721

    Lever i en destruktiv relation med narcissist, söker tips på stöd!

    Jag lever i en destruktiv relation med en narcissist. Vi har barn tillsammans och sedan vi fick barn har livet varit så omtumlande att jag knappt längre vet vad som är normalt. Jag VET att jag måste lämna honom och har börjat tänka kring hur det skulle bli och hur jag borde lösa det rent praktiskt, men det är verkligen svårt för den känslomässiga berg-och-dalbana jag lever i är så energikrävande att jag är konstant dränerad och all min kraft går åt till att se till att vardagen flyter på, att jag håller ihop och att mitt barn har det bra.

    Jag har familj och vänner som menar väl, men känner mig mer och mer isolerad och missförstådd då de inte kan sätta sig in i min situation, förstår såklart att det är frustrerande för dem med men är samtidigt besviken på dem för att de ibland är snabbare med att ställa krav än att möta mig där jag är.

    Känner verkligen att jag skulle behöva prata med någon som förstår dynamiken bakom såna här relationer, och fattar att det inte är så lätt att bara lämna. Jag samlar kraft inför att ta mig ur skiten en gång för alla, vet att det på sikt inte kommer bli bra för varken mig eller mitt barn.

    Är det någon som har tips på var man kan vända sig? Finns det stödgrupper på nätet för kvinnor i samma situation?

  • Svar på tråden Lever i en destruktiv relation med narcissist, söker tips på stöd!
  • Anonym (Eeeee­h)
    Sat 8 May 2021 17:57
    #11
    Anonym (Pelle) skrev 2021-05-08 13:41:22 följande:

    Varför skaffa barn med en narcissist?


    Ja du Pelle. Jag gissar att du eller någon snubbe du känner skaffat barn med en kvinnlig narcissist. Varför gjorde du/han det? 

    Jo, för att narcissister ger sken av att ha bra självförtroende, är ofta charmiga och kan dessutom ha en massa kvaliteer som helt normala människor kan ha. Så narcissismen är lätt att missa. Särskilt när man är nykär. 
  • Anonym (*)
    Sat 8 May 2021 18:12
    #12
    Anonym (Maskros) skrev 2021-05-08 13:22:36 följande:

    Jag lever i en destruktiv relation med en narcissist. Vi har barn tillsammans och sedan vi fick barn har livet varit så omtumlande att jag knappt längre vet vad som är normalt. Jag VET att jag måste lämna honom och har börjat tänka kring hur det skulle bli och hur jag borde lösa det rent praktiskt, men det är verkligen svårt för den känslomässiga berg-och-dalbana jag lever i är så energikrävande att jag är konstant dränerad och all min kraft går åt till att se till att vardagen flyter på, att jag håller ihop och att mitt barn har det bra.

    Jag har familj och vänner som menar väl, men känner mig mer och mer isolerad och missförstådd då de inte kan sätta sig in i min situation, förstår såklart att det är frustrerande för dem med men är samtidigt besviken på dem för att de ibland är snabbare med att ställa krav än att möta mig där jag är.

    Känner verkligen att jag skulle behöva prata med någon som förstår dynamiken bakom såna här relationer, och fattar att det inte är så lätt att bara lämna. Jag samlar kraft inför att ta mig ur skiten en gång för alla, vet att det på sikt inte kommer bli bra för varken mig eller mitt barn.

    Är det någon som har tips på var man kan vända sig? Finns det stödgrupper på nätet för kvinnor i samma situation?


    Den bästa tiden att lämna har redan varit. Den näst bästa är idag. Men det kommer aldrig en perfekt tid.

    Ta hjälp av familj och vänner, de vill dig väl. De kan aldrig riktigt förstå, om de själva inte varit där, men att träffa någon som bara bekräftar för dig att det är svårt att lämna är inte mycket till hjälp. För ditt barns skull ska du lämna med en gång. Det praktiska löser sig. 
  • Anonym (Lisen­)
    Sat 8 May 2021 19:01
    #13

    TS, jag fick hjälp av en terapeut som var expert på psykiskt våld för att bearbeta min uppväxt med en narcissistisk pappa. Jag tog först kontakt med psykiatrin i den stad som jag bor, och de remiterade mig till centum mot kvinnovåld. Först blev jag jätteförskräckt, jag tänkte "jag är ju inte en kvinna som är utsatt för våld" men sen när jag träffade terapeuten så förstod jag att cykeln av fysiskt eller psykiskt våld är densamma, och den som är utsatt kan vara en man eller kvinna eller ett barn. Alla kan bli offer för en narcissist och man blir skadad för livet. Men det har hjälpt mig otroligt mycket att prata med en terapeut. Så be om hjälp via psykiatrin där du bor. 

  • Anonym (Maskr­os) Trådstartaren
    Sat 8 May 2021 19:33
    #14
    Anonym (Lisen) skrev 2021-05-08 19:01:03 följande:

    TS, jag fick hjälp av en terapeut som var expert på psykiskt våld för att bearbeta min uppväxt med en narcissistisk pappa. Jag tog först kontakt med psykiatrin i den stad som jag bor, och de remiterade mig till centum mot kvinnovåld. Först blev jag jätteförskräckt, jag tänkte "jag är ju inte en kvinna som är utsatt för våld" men sen när jag träffade terapeuten så förstod jag att cykeln av fysiskt eller psykiskt våld är densamma, och den som är utsatt kan vara en man eller kvinna eller ett barn. Alla kan bli offer för en narcissist och man blir skadad för livet. Men det har hjälpt mig otroligt mycket att prata med en terapeut. Så be om hjälp via psykiatrin där du bor. 


    Det är precis där jag är, att jag börjat inse att vissa saker är våld som jag faktiskt inte känts så självklart att se som våld ifall man ser det som isolerade händelser. Tex att han slänger saker som är viktiga för mig, vid ett tillfälle kört obehagligt fort med bilen under ett raseriutbrott, att han väcker mig på nätterna och ser till att jag inte får sova, skrämmer mig att han ska utsätta hunden för något. Sexuellt tvång. Listan kan göras lång. Han har aldrig hotat med eller utsatt mig för direkt fysiskt våld, och det hela började ganska plötsligt mot slutet av graviditeten/efter att barnet föddes så jag tror verkligen att jag skulle behöva prata med någon för att göra det något så när förståeligt vad jag har varit med om.

    Många skriver att jag bara måste lämna och ta resten sedan. Jag är medveten om att jag måste lämna. Mitt barn far inte illa nu men skulle göra det på sikt om vi skulle vara kvar i situationen. Men det kräver också viss kraft att ta sig ur det, det är inte så enkelt att det hade känts riskfritt att byta lås på dörren men inte heller så illa att jag skulle få typ skyddat boende. Det är ju dock oftast när man faktiskt lämnar som det blir farligt, så det handlar inte om att jag vill dra på det för att jag tror att jag när några romantiska fantasier om att han ska förändras eller att mina cd-skivor ligger kvar i hans bil....

    Tack till er som skrivit bra svar och delat med er av era erfarenheter, jag uppskattar det mer än ni anar <3
  • Anonym (Lisen­)
    Sat 8 May 2021 19:46
    #15
    +1

    Ja, du verkar ha jättebra insikt i vad det här handlar om, och hur kontroll och psykiskt våld kan paketeras så man inte riktigt förstår att man är utsatt för våld. Man känner bara att man mår skit av hur den här personen behandlar en. Jag hoppas verkligen du lämnar. För du måste låta ditt barn växa upp utan det här. Det skadar ett barn något så oerhört, och barnet får ingen bra kompass till hur man kan behandla andra, eller hur man kan tillåta att andra behandlar en själv.

  • Anonym (Maskr­os) Trådstartaren
    Sat 8 May 2021 21:29
    #16
    Anonym (Lisen) skrev 2021-05-08 19:46:38 följande:

    Ja, du verkar ha jättebra insikt i vad det här handlar om, och hur kontroll och psykiskt våld kan paketeras så man inte riktigt förstår att man är utsatt för våld. Man känner bara att man mår skit av hur den här personen behandlar en. Jag hoppas verkligen du lämnar. För du måste låta ditt barn växa upp utan det här. Det skadar ett barn något så oerhört, och barnet får ingen bra kompass till hur man kan behandla andra, eller hur man kan tillåta att andra behandlar en själv.


    Hur har din relation med din pappa varit, eller hur är den idag? Tror du att det hade varit bättre för dig att växa upp utan honom? Hur tänker du om vad som är det bästa sättet att förhålla sig till en sådan pappa, vad hade varit bäst för dig som liten liksom? Brottas med så många tankar kring mitt barn och deras "relation". Citationstecken då den typ inte ens är värd att kallas relation idag, han är mer frånkopplad och obrydd än någon annan pappa jag någonsin träffat. När han väl engagerar sig det minsta i barnet känns det som han spelar teater...
  • Anonym (Lisen­)
    Sat 8 May 2021 22:02
    #17
    Anonym (Maskros) skrev 2021-05-08 21:29:34 följande:
    Hur har din relation med din pappa varit, eller hur är den idag? Tror du att det hade varit bättre för dig att växa upp utan honom? Hur tänker du om vad som är det bästa sättet att förhålla sig till en sådan pappa, vad hade varit bäst för dig som liten liksom? Brottas med så många tankar kring mitt barn och deras "relation". Citationstecken då den typ inte ens är värd att kallas relation idag, han är mer frånkopplad och obrydd än någon annan pappa jag någonsin träffat. När han väl engagerar sig det minsta i barnet känns det som han spelar teater...
    Min pappa är en sån man brukar kalla "gå på äggskals man" Så i min uppväxt fick jag och övriga familjemedlemmar konstant anpassa oss efter hans humör, man måste hela tiden ligga steget före för att kunna parera hans utbrott. Han har utbrott hela tiden- för ingen vettig orsak. Han var spydig, dryg, och oerhört egocentrerad-allt ska vara på hans sätt annars blir han vansinnig. För några år sedan fick jag nog. Jag drog licksom ett streck, han är inte välkommen i mitt liv längre. Det var efter jag avslutat relationen som jag fick gå i terapi. Det var fruktansvärt, jag ville knappt leva. Jag var licksom tvungen att erkänna för mig själv hur dåligt allt varit, det var så smärtsamt. 

    Ja, det hade varit bättre att växa upp utan honom. Han har bra sidor också, det har säkert din man med, det har alla, men tyvärr det väger inte på långa vägar upp den skada han gjort mig. Vad jag hade önskat från min mamma var att hon hade kunnat vara den sunda kompassen. Att hon skulle ha sagt till mig- det är inte ok att han behandlar oss såhär, du är värd bättre, ingen ska göra såhär mot dig. Att jag inte behövde träffa honom, att hon hade markerat skarpt mot hans skitbeteende. Men hon var/är medberoende. Hon är så rädd för honom att hon skyddar honom och curlar hans beteende. Alltså du behöver inte ta något ansvar för han och ditt barns relation, Ska dom ha en relation så är det HAN som ska jobba för det. Däremot så tycker jag att man har ansvar för att skydda sitt barn mot elaka människor-även om de människorna finns inom den egna familjen.
  • Anonym (Maskr­os) Trådstartaren
    Sun 9 May 2021 10:28
    #18
    Anonym (Lisen) skrev 2021-05-08 22:02:57 följande:

    Min pappa är en sån man brukar kalla "gå på äggskals man" Så i min uppväxt fick jag och övriga familjemedlemmar konstant anpassa oss efter hans humör, man måste hela tiden ligga steget före för att kunna parera hans utbrott. Han har utbrott hela tiden- för ingen vettig orsak. Han var spydig, dryg, och oerhört egocentrerad-allt ska vara på hans sätt annars blir han vansinnig. För några år sedan fick jag nog. Jag drog licksom ett streck, han är inte välkommen i mitt liv längre. Det var efter jag avslutat relationen som jag fick gå i terapi. Det var fruktansvärt, jag ville knappt leva. Jag var licksom tvungen att erkänna för mig själv hur dåligt allt varit, det var så smärtsamt. 

    Ja, det hade varit bättre att växa upp utan honom. Han har bra sidor också, det har säkert din man med, det har alla, men tyvärr det väger inte på långa vägar upp den skada han gjort mig. Vad jag hade önskat från min mamma var att hon hade kunnat vara den sunda kompassen. Att hon skulle ha sagt till mig- det är inte ok att han behandlar oss såhär, du är värd bättre, ingen ska göra såhär mot dig. Att jag inte behövde träffa honom, att hon hade markerat skarpt mot hans skitbeteende. Men hon var/är medberoende. Hon är så rädd för honom att hon skyddar honom och curlar hans beteende. Alltså du behöver inte ta något ansvar för han och ditt barns relation, Ska dom ha en relation så är det HAN som ska jobba för det. Däremot så tycker jag att man har ansvar för att skydda sitt barn mot elaka människor-även om de människorna finns inom den egna familjen.


    Känner igen mig så mycket i det du beskriver. Ja, han har absolut många bra sidor också, eller kanske snarare såhär: när han är på rätt humör så är han jättebra! Men de tillfällena blir allt kortare och färre. Det är väl det som är den stora sorgen, och gör det så ofattbart. När jag ser tillbaka på hur det var innan vi fick barn kan jag möjligtvis ana vissa saker som jag nu i efterhand förstår var varningstecken, men de är få och inte saker som är särskilt anmärkningsvärda när man bara är två vuxna i en relation liksom. Han måste ha lagt jättemycket energi på att hålla ihop sig första året. När vi fick barn så exploderade det, eller egentligen strax innan när jag var höggravid. Då plötsligt började långa perioder av stonewalling/silent treatment, sedan raseriutbrott och så var bollen i rullning. Förlossning och BB var hemskt. Första tiden med bebis blev det omedelbart tydligt att han inte fixade att flytta fokus från sina behov till barnets. Jag var (är) ensam med allt. Han hade noll respekt för att jag behövde läka efter förlossningen. Han betedde sig som att han var svartsjuk på bebisen. Hela den perioden var verkligen traumatisk och en chock för mig, hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle slå runt så. Under större delen av graviditeten var han fantastisk, jätteengagerad, med på alla besök osv. Har fortfarande inte hunnit smälta chocken efter omställningen eftersom det kändes som en sådan plötslig förändring, trodde först att han hade drabbats av en depression eller något. Usch. Fy fan vad tungt det känns.

    Fram tills nu har han varit helt frånkopplad, jag och barnet lever vårat liv och han kör sitt race, och klagar över att jag inte ger honom tillräckligt med uppmärksamhet, ungefär. Nu när barnet börjar bli större börjar jag ana att han vill styra mer kring barnet med, och det skrämmer mig! Oftast är han bara intresserad av att lägga sig i "yttre" grejer, typ köra vagnen bland folk, visa upp sig på BVC, synpunkter på förskolan och sådant. Hemma kan han pendla mellan att vara helt ointresserad och nästan överdrivet på, samtidigt som han fortfarande tar absolut NOLL föräldraansvar. Det är nog det som verkligen säger till mig att klockan tickar. Magkänslan skriker att jag måste skydda mitt barn, hen är inte stor nog (och han är inte tillräckligt involverad) att påverkas av det knäppa hot/cold beteendet m. m. men det är verkligen bara en tidsfråga.
  • Sun 9 May 2021 10:46
    #19
    Anonym (Maskros) skrev 2021-05-08 13:22:36 följande:

    Jag lever i en destruktiv relation med en narcissist. Vi har barn tillsammans och sedan vi fick barn har livet varit så omtumlande att jag knappt längre vet vad som är normalt. Jag VET att jag måste lämna honom och har börjat tänka kring hur det skulle bli och hur jag borde lösa det rent praktiskt, men det är verkligen svårt för den känslomässiga berg-och-dalbana jag lever i är så energikrävande att jag är konstant dränerad och all min kraft går åt till att se till att vardagen flyter på, att jag håller ihop och att mitt barn har det bra.

    Jag har familj och vänner som menar väl, men känner mig mer och mer isolerad och missförstådd då de inte kan sätta sig in i min situation, förstår såklart att det är frustrerande för dem med men är samtidigt besviken på dem för att de ibland är snabbare med att ställa krav än att möta mig där jag är.

    Känner verkligen att jag skulle behöva prata med någon som förstår dynamiken bakom såna här relationer, och fattar att det inte är så lätt att bara lämna. Jag samlar kraft inför att ta mig ur skiten en gång för alla, vet att det på sikt inte kommer bli bra för varken mig eller mitt barn.

    Är det någon som har tips på var man kan vända sig? Finns det stödgrupper på nätet för kvinnor i samma situation?


    Det finns grupper på facebook för människor som lever i ett förhållande med en narcissist eller har levt i ett förhållande med en narcissist.

    Det finns en grupp, där det endast finns kvinnor och män släpps inte in i den gruppen.

    Det finns även en grupp för människor som växt upp med en narcissistisk förälder.

    Och sen naturligtvis en grupp för både män och kvinnor, även män kan ju råka ut för narcissistiska personer, även kvinnor kan ju vara narcissister. Fast det är lite tyst om kvinnliga narcisster.

    Sök på narcissist så hittar du säkert grupperna.

    Hittar du inte grupperna, så ska ett pm till mig så länkar jag grupperna till dig.
  • Anonym (Barn till en narcis­sist)
    Sun 9 May 2021 12:56
    #20
    Drottningen1970 skrev 2021-05-08 17:47:07 följande:

    Nej jag förstår inte alls vad du väntar på eller varför en terapeut ska kunna hjälpa dig. Rätt tillfälle kommer aldrig att komma av sig självt då kan du vänta tills du ligger i graven. Vissa saker måste man vara göra utan att fundera så mycket. Särskilt när man i egenskap av förälder har ansvar för ett barns uppväxtmiljö. Man skaffar en bostad och flyttar. Varje dag du stannar är en stöld från ditt barns välmående.


    Fast det är ett stort problem samtidigt. Barnen hamnar hos narcissisten varannan vecka och har då ingen som kan skydda dem från narcissistens vrede.

    Jag växte upp med en narcissistik morsa och hon var tvungen att behärska sin fysiska och psykiska misshandel mot oss barn när pappa var närvarande.

    Då fick han stå ut med hennes självupptagna idioti i stället.
  • Fri 24 Dec 2021 09:38
    #21

    Hej,

    Hur mår du och hur har det gått för dig?

    Känner igen mig såväl i din situation, man förstår logiskt att man måste lämna, men det är inte bara att göra. Känns som man förlorar allt man byggt upp och det är många praktiska saker att lösa. Det krävs så mycket styrka och energi som man redan är dränerad på efter lång tid av psykisk nedbrytning.

    I mitt fall så vägrar sambon att svara mig alls under perioder, silent treatment, sen i nästa så anklagar han mig för allt. Då är det han som har ett jättedåligt liv pga mig. Han är entreprenör och tjänar bra. Han äger huset själv där jag bor, jag fick inte köpa in mig i det eller att vi ska äga något tillsammans som är kapitalvaror. Jag får gärna betala förbrukningsvaror som mat, växter, möbler och inredning. Sånt som försvinner eller värdeminskas direkt.

    Han säger många elaka saker men aldrig förlåt. När jag vill ha förklaringar eller svar på varför han beter sig som han gör så är det bara mitt fel. Vi blir osams och då drar han iväg, sover någon annanstans och jag ska inte veta var eller hur länge. Det började naturligtvis inte såhär, man dras in av charm och tror att det är en sympatisk person med empati, men det är bara ett spel.

    Det finns oändligt mycket att skriva om.

    Att leva med en narcissistisk person är att vara ensam och förvirrad.

    Skulle gärna höra om du hittade någon stödgrupp eller hur du har gjort vidare.

    Känner med dig.

  • Fri 24 Dec 2021 10:25
    #22
    Anonym (Pelle) skrev 2021-05-08 13:41:22 följande:
    Varför skaffa barn med en narcissist?

    Du verkar ha dålig koll på vad narcissism (eller sådana drag) innebär. Du verkar tro att det handlar om en uppenbart otrevlig eller våldsam person som alla med självbevarelsedrift undviker, alternativt att det tidigt märks i relationen. Så är det sällan med dessa personlighetstyper. Tvärtom kan de vara väldigt charmiga, omtänksamma, underbara på ytan. Verka helt normala. Sen finns den andra sidan också, som sipprar fram lite i taget. Och ofta blir tydlig först när man har fått barn. Det är så dags då, eller hur? TS måste därifrån, men det är svårare och krångligare när man har barn ihop och dessutom måste utkämpa ett dagligt krig mot partnern, eller gå som på äggskal. Man behöver hjälp utifrån. Dessa personer gör ofta allt för att hålla en kvar eller förstöra. De är ofta oerhört manipulativa. Det är inte som du tror, busen eller kåkfararen som det står varning i pannan på. Det finns såna också, men det är en annan kategori.
  • Anonym (M)
    Fri 24 Dec 2021 10:30
    #23

    Jag har lämnat en narcissist,som jag har barn med.Det kändes som jag fick livet tillbaka.Men eftervåldet var och är svårt.Jag har lärt mig säga ifrån och sätta gränser mot honom.Det har satt spår i mig ,men jag koncentrerar mig på människor som behandlar mig bra.Låt inte narcissten vinna över dig.Du är värdefull och din vilja räknas.Hoppas du hittar styrkan att lämna.Det är en process.

  • Anonym (M)
    Fri 24 Dec 2021 10:32
    #24

    Det finns grupper både på FB och instagram för dom som har levt med narcisster.Stark igenkänning.

  • Fri 24 Dec 2021 10:33
    #25
    Anonym (Pelle) skrev 2021-05-08 15:54:29 följande:
    För att kvinnan tror att mannen ska förändras efter barn...

    Nej, i dessa fall är det tvärtom. Mannen förändras (till det sämre) EFTER att man har fått barn, eller flyttat ihop eller vad det nu handlar om. Kvinnan hoppas inte att han ska förändras, hon hoppas att han ska vara lika underbar som han alltid har varit. Säkert med fel och brister när allt blir vardag, men inte manipulativ eller elak. Ofta är det en chock att inse att den underbara person man blev kär i, inte finns i verkligheten. Det kan också vara svårt att upptäcka när det kommer smygande. I stället lägger kvinnan ofta skulden på sig själv och hoppas att den där snälla personen snart ska komma tillbaka. Vilket sker om hon börjar tröttna, eller är på väg att lämna. Sedan är han snäll ett tag. Och så börjar det om. Att leva i en sådan destruktiv cirkel är oerhört nedbrytande. En del inser inte förrän de har lämnat (för jo, många lämnar tillslut), vad det egentligen är de har varit med om. Hur hjärntvättade de har blivit.
  • Tue 28 Dec 2021 19:47
    #26

    Hej! Jag lämnade ett sånthär psychoförhållande för ett år sen. Vi hade inga barn men gud vad jag känner igen mig i det du beskriver, speciellt raseriutbrott samtidigt som han körde så fort att jag var rädd att dö. Ständigt gå på äggskal, raseriutbrott, fick ingen sömn. För det första du är inte ensam, kan vara en liten tröst i kråksången. Du behöver bygga upp ditt självkänsla, du är värd ett bättre liv och har rätt till det. Narcissistiska personlighetstypen är så jäkla bra att förvirra och man luras to m att tro att allt är ens eget fel. Gör upp en plan det får ta den tid det tar, ekonomi, boende ta hjälp av vänner om det behövs. Jag vet att det är svårt det tog mig 10 år att leta vägar ut och hela tiden förlåta och leva vidare i den misär som var mitt liv. Nu behöver jag gå i terapi för jag har sån ilska inom mig att jag inte tyckt om mig själv mer och utsatt mig för förnedring så länge. Du kommer klara det! Stor kram 

Svar på tråden Lever i en destruktiv relation med narcissist, söker tips på stöd!