Anonym (Lisen) skrev 2021-05-08 22:02:57 följande:
Min pappa är en sån man brukar kalla "gå på äggskals man" Så i min uppväxt fick jag och övriga familjemedlemmar konstant anpassa oss efter hans humör, man måste hela tiden ligga steget före för att kunna parera hans utbrott. Han har utbrott hela tiden- för ingen vettig orsak. Han var spydig, dryg, och oerhört egocentrerad-allt ska vara på hans sätt annars blir han vansinnig. För några år sedan fick jag nog. Jag drog licksom ett streck, han är inte välkommen i mitt liv längre. Det var efter jag avslutat relationen som jag fick gå i terapi. Det var fruktansvärt, jag ville knappt leva. Jag var licksom tvungen att erkänna för mig själv hur dåligt allt varit, det var så smärtsamt.
Ja, det hade varit bättre att växa upp utan honom. Han har bra sidor också, det har säkert din man med, det har alla, men tyvärr det väger inte på långa vägar upp den skada han gjort mig. Vad jag hade önskat från min mamma var att hon hade kunnat vara den sunda kompassen. Att hon skulle ha sagt till mig- det är inte ok att han behandlar oss såhär, du är värd bättre, ingen ska göra såhär mot dig. Att jag inte behövde träffa honom, att hon hade markerat skarpt mot hans skitbeteende. Men hon var/är medberoende. Hon är så rädd för honom att hon skyddar honom och curlar hans beteende. Alltså du behöver inte ta något ansvar för han och ditt barns relation, Ska dom ha en relation så är det HAN som ska jobba för det. Däremot så tycker jag att man har ansvar för att skydda sitt barn mot elaka människor-även om de människorna finns inom den egna familjen.
Känner igen mig så mycket i det du beskriver. Ja, han har absolut många bra sidor också, eller kanske snarare såhär: när han är på rätt humör så är han jättebra! Men de tillfällena blir allt kortare och färre. Det är väl det som är den stora sorgen, och gör det så ofattbart. När jag ser tillbaka på hur det var innan vi fick barn kan jag möjligtvis ana vissa saker som jag nu i efterhand förstår var varningstecken, men de är få och inte saker som är särskilt anmärkningsvärda när man bara är två vuxna i en relation liksom. Han måste ha lagt jättemycket energi på att hålla ihop sig första året. När vi fick barn så exploderade det, eller egentligen strax innan när jag var höggravid. Då plötsligt började långa perioder av stonewalling/silent treatment, sedan raseriutbrott och så var bollen i rullning. Förlossning och BB var hemskt. Första tiden med bebis blev det omedelbart tydligt att han inte fixade att flytta fokus från sina behov till barnets. Jag var (är) ensam med allt. Han hade noll respekt för att jag behövde läka efter förlossningen. Han betedde sig som att han var svartsjuk på bebisen. Hela den perioden var verkligen traumatisk och en chock för mig, hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle slå runt så. Under större delen av graviditeten var han fantastisk, jätteengagerad, med på alla besök osv. Har fortfarande inte hunnit smälta chocken efter omställningen eftersom det kändes som en sådan plötslig förändring, trodde först att han hade drabbats av en depression eller något. Usch. Fy fan vad tungt det känns.
Fram tills nu har han varit helt frånkopplad, jag och barnet lever vårat liv och han kör sitt race, och klagar över att jag inte ger honom tillräckligt med uppmärksamhet, ungefär. Nu när barnet börjar bli större börjar jag ana att han vill styra mer kring barnet med, och det skrämmer mig! Oftast är han bara intresserad av att lägga sig i "yttre" grejer, typ köra vagnen bland folk, visa upp sig på BVC, synpunkter på förskolan och sådant. Hemma kan han pendla mellan att vara helt ointresserad och nästan överdrivet på, samtidigt som han fortfarande tar absolut NOLL föräldraansvar. Det är nog det som verkligen säger till mig att klockan tickar. Magkänslan skriker att jag måste skydda mitt barn, hen är inte stor nog (och han är inte tillräckligt involverad) att påverkas av det knäppa hot/cold beteendet m. m. men det är verkligen bara en tidsfråga.