• Mon 10 May 2021 11:54
    999 visningar
    11 svar
    11
    999

    Hur har era föräldras skillsmässa/relationer påverkat er?

    Jag är runt 20 år och mina föräldrar skilde sig när jag var fem år. Mina förädrar har hela tiden bråkat under hela min uppväxten, dem kan inte alls prata med varandra. INTE ALLS.  Enda gången dem pratade med varandra var för cirka 12 år sen.Sen dess tror jag inte dem har haft någon kontakt, kanske något arg mejl men inte mer.  Minns chocken när jag insåg att skilda föräldrar faktiskt kan prata med varandra.

    Jag växte upp med min mamma tills största delen av min uppväxt men våran relation har alltid varit lite sådär.  För min pappa var jobb och ny tjej viktigare än oss barn så han flyttade jag från när jag var åtta.  Nu har jag dock flyttat in hos honom igen för cirka ett år sedan och pratar ytterst lite med min mamma. 

    Dock har mina föräldrar alltid snackat skit om varandra, känns som alltid varit tvungen att välja sida när ett gräl uppstått  och jag har pendlat mellan att avsky mamma eller pappa och varit asförbannad på både för jag vet inte vem man kan lita på.

    Mina bonussyskon på min mammas sida har samma problem med deras mamma och pappa. Senast nu drog det igång ett gräl om min bonusbrosas student. Hade våra föräldrar fått välja hade dem velat haft två bröllop/dop/kalas etc. ....  Vilket gör mig explosions färdig av den tanken att man ens ska behöva passera den tanken. Min äldsta bror gifta sig faktiskt i hemlighet haha.

    Dem gånger pappa har varit själv på ex julafton har man haft extrem ångest och min pappa har haft runt tre förhållande. Så jag har sen jag föddes upplevt cirka 7 olika familjeförhållande. Vilket jag inte tycker är jättehemskt för man har mött en del trevliga människor och ändå haft kul.

    Jag har haft en bra uppväxt och aldrig saknat något. Dock är det enda lilla problemet jag är att min tillit för relationer mellan människo inte existerar.

    Jag ser bara relationer som något tillfäligt och att förr elller senare gör folk slut eller går isär. Speciellt tonåringen eller unga människor som är i ett förhållande som håller på med alla dessa "Jag kommer älska dig för evigt. Utan dig är jag inngenting" Så jäka falskt räcker med att man ska byta stad så gör man slut. Folk tar lättvindigt på ordet "Älskar dig" Hade ett kort förhållande med en kille som blev sur på mig för att jag inte sa "Jag älskar dig" efter två veckor. Så ä nej. Inget förhållande för mig på ett tag.

     Hur fasen bygger man upp en tillit till att ens våga gå in i en relation i framtiden?

    Har någon likande erfarenher som mig?

  • Svar på tråden Hur har era föräldras skillsmässa/relationer påverkat er?
  • Mon 10 May 2021 12:58
    #1

    Att dina föräldrar skiljde sig var ju bara bra om förhållandet inte funkade. Däremot borde de såklart inte ha snackat skit om varandra till dig.

    Mina föräldrar separerade när jag var runt ett till två år. Jag är nu 21 år. Jag var ju så liten då så jag minns ju ingenting. Jag kan inte ens förställa mig mina två föräldrar tillsammans. Det känns så konstigt och overkligt så det finns inte. Det har ju alltid varit såhär så jag vet inget annat.

    Mina föräldrar har också snackat skit om varandra till mig, även när jag var liten. De har inte haft så god kommunikation och har väl inte varit överens om allt. Det finns nog (eller har i alla fall funnits) gammalt groll mellan dem. Det märks på olika sätt.

    Jag vet att när jag var liten och min pappa ville prata med min mamma om saker som gällde mig så brukade hon inte svara på hans samtal. Samarbetet har väl inte varit så bra och de har varit oense om saker och ting.

    De har ingen kontakt och de träffas inte heller. Det finns som ingen vänskap mellan dem, mest bara agg och de stör sig på varandra så det är lika bra.

    Min barndom har varit rätt jobbig till och från men det är inget som jag skulle säga har att göra med mina föräldrars separation. Jag har dock bråkat extremt mycket med min mamma (vilket har varit otroligt jobbigt) och min pappa misshandlade mig psykiskt när jag var liten. Så det är väl detta som har påverkat mig, inte att mina föräldrar separerade.

    Relationer är inget som ska eller bör stressas fram. I en relation så måste man både ge och ta. Kanske du ska jobba på dig själv och bli trygg i dig själv och trivas med dig själv innan du går in i en relation? Tillit är ju självklart något som måste finnas i ett förhållande men det byggs ju upp med tiden. Jag tänker såhär, att man får lita på personen tills motsatsen är bevisad. Ska man gå runt och misstro sin partner hela tiden så kommer det aldrig funka.

    Att många gör slut i vår ålder och byter partner lättvindigt är ju inte jättekonstigt. Man är osäker och vill testa sig fram. Dessutom är det ju oftast inte så att man hittar rätt på andra eller första försöket. Många blandar också ihop äkta kärlek med förälskelse men det beror ju på brist på erfarenhet.

  • Mon 10 May 2021 13:59
    #2

    Jag var 20 när mina föräldrar skildes åt och det har nog haft väldigt liten påverkan på mig. Främst för att de aldrig var osams på det sätt som du beskriver. De var väldigt kärleksfulla mot varandra och det fanns inga konflikter på det sättet. Utan de konstaterade bara en dag att de var för olika för att fortsätta tillsammans och så gick de isär. Mina yngre syskon "drabbades" ju mer eftersom de var så små att det blev aktuellt med växelvis boende osv. Jag var precis på väg att flytta hemifrån.

    Så jag för min del är mest glad att de tog steget och delade på sig. Båda är lyckligt omgifta idag så det var ju rätt på det sättet kan man säga. Jag hade redan reflekterat över att de var väldigt olika som personer, de hade olika intressen och rörde sig i helt skilda kretsar så de växte väl ifrån varann.

  • Mon 10 May 2021 14:37
    #3

    Mina föräldrar var gifta tills vuxen ålder och separerade p.g.a. död. Min åsikt är att de skulle ha brutit upp i min barndom.

    Samtidigt blev de ju "lyckliga" några år efter jag flyttat, men de var verkligen sådana som inte förstärkte varandras goda sidor.

    Det jag har med mig är att man behöver välja hur man själv beter sig och att konflikter påverkar ens barn.

    Jag har flera vänner med idioter till föräldrar, precis som du har, som inte lyckas vara tillräckligt vuxna för att på riktigt släppa sin bitterhet mot varandra.

    Detta är ingenting du behöver upprepa framöver, men tänk på att du kan ha snappat upp dåliga strategier av dina föräldrar, så leta någon annanstans efter förebilder om hur man gör.

  • Mon 10 May 2021 14:42
    #4
    Det har påverkat mig ganska mycket tror jag, eller egentligen inte själva skilsmässan, men allt som har hänt därefter och indirekt varit en följd av skilsmässan.

    Mina föräldrar skilde sig när jag var ungefär 7 år gammal och de har alltid bråkat om precis allt efter det. I perioder vägrade de vara i samma rum och klarade tex inte av att gå tillsammans på läkarbesök eller utvecklingssamtal i skolan för mig. Som barn kände jag mig ofta som en börda, de bråkade ju ofta om vem som skulle ha mig och vem som skulle betala för det ena och det andra. Jag försökte nog ta så lite plats och kosta så lite som möjligt. 

    De pratade mycket skit om varandra och var måna om att ställa sig själva i god dager och jämföra sig med varandra. Så har de hållit på under hela mitt liv och skulle göra det även nu om jag inte hade satt ner foten för ett tag sedan. 

    Alla högtider som är familjerelaterade har blivit väldigt laddade och på många sätt förstörda för mig. Jag gillar inte julen eller min födelsedag, för det urartade alltid till gräl mellan mina föräldrar, om vem som skulle, vem som köpt, vem som... Nu när jag är vuxen förväntar de sig att jag ska ordna mitt liv så att de får allt men aldrig behöver ses, de hade säkert velat att jag haft två bröllop, två barndop etc för att de skulle slippa ses. Istället har jag inte haft nåt alls även om jag egentligen hade velat. Allt ska alltid kretsa kring dem och deras jävla skilsmässa för snart 40 år sen! Även deras respektive nya har ställt krav, tex så är pappas fru jätteotrevlig och avskyr min mamma, oklart varför för de har typ nästan aldrig träffats. Men om de skulle komma på samma bröllop så skulle jag inte kunna förvänta mig normaltrevligt beteende från henne, jag skulle vara på helspänn. 

    Båda mina föräldrar har haft nya partners i omgångar, även det har sina sidor. Pappa har introducerat säkert 5 kvinnor till mig och det var ju rätt jobbigt att behöva förhålla sig nu till henne och jaha, nu en annan. Tyvärr valde han den sämsta att sen gifta sig med. Hon hatar att han haft ett liv innan henne och att han har barn med en annan kvinna. När jag växte upp fick jag inte prata om min mamma, ens i vardagliga ordalag, när jag var hos pappa. Riktigt jobbigt att behöva ha i huvudet att nu är jag hos pappa, då måste jag låtsas som att mamma inte finns, okej. Det blev ett splittrat liv för mig för att skona hennes känslor, plus att hon fick mig att känna det som att något var dåligt med min mamma när det egentligen handlade om henne och hennes känslor. Nu skiter jag i det och pratar om vem och vad jag vill, men det har tagit år för mig att komma dit och iom det så är pappas fru alltid sur och tvär mot mig när vi ses. 

    Mamma gifte om sig med en mycket trevlig man som varit som en pappa för mig och som jag verkligen tycker om. Men de är skilda nu, så där försvann han. Vi har fortfarande en viss kontakt som jag är jätteglad för men ändå. Att bara plocka in och ut folk ur sitt barns liv sådär, det är inte riktigt vettigt.

    Jag har styvsyskon på båda sidor som jag inte har nån kontakt alls med idag. På min styvpappas sida för att de inte bodde med honom  så mycket medan han bodde med mig och min mamma (också jättekonstigt) och pappas frus barn är bara lika stroppiga och jobbiga som hon är så dem vill jag inte umgås med. 

    Så ja, det har påverkat mig en hel del. Jag ser relationer som något laddat, högtider och familjesammankomster är inte alls glada för mig utan jag får ångest bara vid tanken. Jag är ledsen att jag inte kunnat ha ett normalt bröllop med min familj där utan fick avstå för att mina föräldrar och deras respektive inte kunde förväntas bete sig okej. Ibland när jag berättar saker som hänt för min man, vars föräldrar fortfarande är gifta, så ser han helt chokad ut över hur vuxna människor kan bete sig mot sina barn och varandra.  
  • Mon 10 May 2021 15:33
    #5

    det hade riktigt liten effekt på mig också, enligt min mening beror det på barnets ålder

  • Mon 10 May 2021 15:42
    #6
    Sander Andersen skrev 2021-05-10 15:33:17 följande:

    det hade riktigt liten effekt på mig också, enligt min mening beror det på barnets ålder


    Eller på hur föräldrarna/de vuxna hanterar situationen. 
  • Mon 10 May 2021 15:51
    #7

    Mina föräldrar delade sig INTE och det var det sämsta valet för alla parter, särskilt oss barn.


    -Are you the prey? -No, we are the hunters!
  • Mon 10 May 2021 22:39
    #8

    Verkligen tack för alla svar. Känns väldigt skönt att läsa om andra upplevelser och att inse att man inte är ensam om sina känslor.

  • Mon 10 May 2021 23:49
    #9

    Ja

    Är 50år idag

    Har två egna stora barn

    Mina föräldrar skilde sig när jag var 10år

    Vi var 4 syskon , jag flyttade så småningom till min far när jag var 12år och bodde där tills jag flyttade själv vid 21års ålder.

    Våra föräldrar var hemska mot varandra och pratade aldrig med varandra efter skilsmässan.

    Inga födelsedag s kalas , ingen student firade , ingen riktig julafton , mm

    De hade egna smeknamn på varandra länge efteråt och träffade varann aldrig fast de båda var bjuda på barn kalas , släktmiddagar , dop , bröllop, å annat

    Idag lever bara min far och alla hans barn (mina syskon) har vi en spontan relation till honom.

    Han träffade en ny kvinna som är 23år yngre och jag var 15 år när de träffades , de gifte sig för nåt år sen nu så de har hållit ihop länge.

    Men jag önskade att jag hade haft en annan uppväxt med mera kärlek och tid från mina föräldrar.

    Min självkänsla har framförallt när jag var yngre varit dålig och jag har fått kämpa för att inte gå i mina föräldrars fotspår gällande mina egna barns uppväxt eftersom jag själv inte fick den kärleken som barn som alla behöver för att må bra.

    Men tack vare min livskamrat och fru sen 29 år tillbaka så har vi tillsammans fixat det

    Och har två härliga söner idag som mår bra.

  • Tue 11 May 2021 07:26
    #10

    Jättetrist att läsa om alla som haft jobbiga upplevelser relaterat till föräldrarnas skilsmässa. Även om man förstås vet att det är så för många.
    Mina föräldrar har alltid efter sin skilsmässa kunnat uppträda "hövligt" mot varandra. Dvs när man haft kalas, skolavslutningar, dop etc så har man utan problem kunnat bjuda både mamma + pappa plus deras nya respektive utan att vänta sig världens konflikt. De enda som inte riktigt går ihop är pappa och mormor men då behöver man kanske inte placera dem exakt vid samma bord.

    Nu är jag själv förälder och även om mina föräldrars skilsmässa inte gett mig några "men" så tänker jag ju mycket på hur man beter sig som vuxen. Jag och en vän hade en dialog om det så sent som förra veckan, att den bild av att leva tillsammans i en relation som våra barn tar med sig är ju den dom ser varje dag. Hur vi pratar till och om varandra, hur vi tar i varandra, hur vi beter oss osv. Det är mönster som barnen tar med sig omedvetet, det är jag helt övertygad om. 
    Och som detta med att stanna för barnen skull, det är ju samma sak fast omvänt. Barn känner av stämningar och konflikter som bubblar under ytan. 

  • Tue 11 May 2021 11:30
    #11

    Min erfarenhet är att man pratar mer om hur man som vuxen och skild vill förhålla sig numera. Jag har träffat många uppvuxna med skilda och barnsliga föräldrar som drar in barnen i sin konflikt som nu dom vuxna verkligen är tydliga med att detta är oacceptabelt.

    Jag har t.o.m. en vän som inte säger ett enda negativt ord om sin fd. just för att hon absolut inte vill att barnet ska behöva höra detta från henne och att det faktiskt inte är hennes sak att kommunicera negativt om barnets pappa.

    Detta trots att pappan gladeligen ljuger ihop både det ena och andra.

    Jag tänker dock att man inte styr om den andra föräldern beter sig som en idiot, men att man trots vad som hänt kan låta bli att hålla igång en konflikt med den andra som vuxna.

    Skittrist med föräldrar som förstör barnbarns dop och bröllop p.g.a. att de inte kan hantera en skilsmässa.

Svar på tråden Hur har era föräldras skillsmässa/relationer påverkat er?