Hur förklara för oförstående och otacksam 13-åring?

En av anledningarna till att jag inte Kommer skaffa barn. Mkt Obehagligt. 

Tyvärr inga råd

En 13-åring, även med diagnosen, kan säkert förstå delar av det. Du behöver inte förklara allt men du kan enkelt förklara att du är 1 = så här mycket inkomst, pappa + partner = 2 inkomster. De kanske ha större hus osv pga det. 

Du kan också förklara att du jobbar mindre för att barnet behöver gå till BUP + andra bokade tider. Det bör barnet förstå eftersom han själv är med på de tiderna. Du behöver göra så för att någon förälder måste ansvara för de här tiderna och "som du vet så brukar inte pappa göra det". (inte ge barnet dåligt samvete för alla bokader tider och heller inte snacka skit om pappa), men bara tala om att så här ser det ut. 

Bokader tider = en förälder måste följa med, kan inte jobba lika mycket då = då tjänar man mindre pengar. 

En 13 åring med impulskontroll-problem är både en liten tonåring och ett barn. Min erfarenhet av 13 åringar är att de definitivt inte är tacksamma och förstående och att det som vuxen till viss del handlar om att stå ut och fortsatt förklara hur verkligheten ser ut.

Det är svårt att greppa som ung hur saker fungerar och det är lätt att gissa massa saker och inte fatta hur mycket det kostar att leva.

Jag tänker att man behöver vara konkret om vissa kostnader. Och på en lagom nivå. Till viss del är det också "bara" att berätta att du inte har råd med bil, villa och utlandsresa. Det finns liksom ingen att förstå, annat än så är livet.

Du kan ju knappast bittert berätta för barnet att du tar mer ansvar för hen och därför ej jobbar heltid. Det är faktiskt bättre att förklara att pengar är en begränsad resurs för alla och att man faktiskt får in olika mycket i olika hushåll. Ang. hur andra har råd kan du ju berätta att det är mycket man inte vet om andras ekonomi, men att ditt fokus är att ni ska ha det bra med de pengar ni har.

Tonåringar är dryga , självcentrerade och ytliga rent generellt. Inte heller är det barns uppgift att vara tacksamma för att man tar hand om dom och tillgodoser deras behov oavsett om den andre föräldern inte tagit sitt ansvar. Då är det den obrydda förälden som ska vara tacksam inte barnet.

Hur man hanterar det. Med ett upphöjt lugn tänker jag.

Man svarar saker som: Det var tråkigt att du tycker så, jag gör så gott jag kan och tycker vi har det ganska bra. Eller: vi har olika förutsättningar, vissa har mer pengar än vi och andra har mindre.

Om barnet är sårande så kan man sätta ord även på det på ett lugnt sätt: jag blir ledsen när du säger så och det känns som att du inte trivs hos mig.

Sen inväntar man 20 års ålder då tonåringen mognat och tacksamheten kommer att komma den dagen barnet själv blir förälder.

Precis, jag förväntar mig inte tacksamhet men inte heller känns det kul med förolämpningar över omständigheter som är svåra att påverka så mycket just nu. Ditt svar var jättebra tycker jag, och en stil jag försöker med även om tålamodet frestar på ibland... så även bitterheten tyvärr.

Lite bitterhet är också rätt normalt när man har en 13-åring. Grejen är väl att man inte ska låta den välla ut okontrollerat, utan faktiskt se att bitterhet ofta inte tillför något.

Det betyder dock inte att den ibland finns där.