Över 35 och gravid med första barnet

Hej! Jag är i en liknande sits. Jag är 37, hade trott att jag skulle leva ensam, och var helt tillfreds med det, men träffade en man för ett antal år sedan som ändrade allt. Trodde inte att han vill ha barn, och hade inte tänkt stressa honom med det eftersom han är yngre, men så visade det sig att han väldigt gärna ville, och nu är jag gravid.

Jag känner själv att åldern egentligen är en fördel -- alltså för mig -- fattar att det inte känns lika för alla. Men jag är rätt glad att jag känner mig känslomässigt mer redo som jag gör för att ha familj än jag hade gjort för fem/tio år sedan.

Jag har lite oro över att kroppen kanske inte ska klara det lika bra som om jag hade varit yngre, och oroar mig också för högre risk för missfall osv. 

Men mest arbetar jag för fullt på att tänka om framtidsbilden utifrån att vi är tre istället för två (eller bara en, som jag länge trodde). Allt är rätt så nytt här, och mycket är omtumlande. 

Vilken vecka är du i? Jag vet inte riktigt ännu pga oregelbunden cykel, men tror ca vecka 4.

Hej på er!

Jag är 35 år. Jag har levt med min partner i 6 år och vi tänkte länge att barn nog inte är något för oss. Det har iallafall inte varit en självklarhet utan något vi isåfall velat vänta med. 

I höstas började dock jag att bli sugen och i år var vi överens om att försöka och se hur det går. Och det gick snabbt, jag blev gravid snabbt och är nu i v.13.

Väntar dessutom tvillingar, så plötsligt ska vi bli fyra! 
Jag var inställd på att det ska ta länge tid så 36 som jag kommer att vara när barnen födds känns inte alls som en hög ålder faktiskt :) 
För min del känns det bra att ha väntat, jag har inte känt mig redo förrän nu.

Wow, vad spännande med tvillingar!

Jag hade samma inställning som du; man har ju hört så mycket om att det är svårare att bli gravid när man är äldre osv. Jag var nästan orolig att det var för sent. Men jag plussade innan jag ens fått en första riktig mens efter att ha slutat med p-piller.

Jag är 36, väntar mitt första barn med min sambo efter ivf. Han har två barn sedan tidigare. Vi vet inte varför det inte funkade naturligt för oss, men den här graviditeten lyckades på första ivf-försöket.

Jag fick se den lilla i vecka 7 hos kliniken. Är nu i vecka 9 (8+3) och ska på inskrivning hos bm senare denna vecka. Är väldigt ödmjuk inför att det är lång tid kvar, både till ?säkra? vecka 12 och resterande graviditet. Det känns som att det är tusen saker som kan gå fel samtidigt som det kan gå helt problemfritt. Vi får se helt enkelt :)

Stort Grattis till graviditeten!

Vad skönt att ni kunde få hjälp och att det då gick så bra, och vad roligt att du fått se den lilla. Bra att vara ödmjuk förstås, men hoppas också att du kan tillåta dig att njuta och vara glad. De allra flesta graviditeter går ju bra, särskilt när man faktiskt fått se ett hjärta slå tidigt.

Men jag är själv en orolig person. Jag trodde oron skulle släppa lite när jag passerat v.12, men känner fortfarande väldigt nervös över många saker. Ska på KUB på torsdag, det ska bli skönt att få se om läget är bra. Men försöker ta till mig av mina egna råd och inte låta oron ta över, utan att faktiskt få glädjas med.

Stort lycka till!

Hej!

Jag är 36 och väntar mitt och min mans första barn.. går in i vecka 12 på fredag, och har inbokat kub test 15/6 och 24/6

Grattis och vad spännande! Varför är det två kub-test?
Jag ska på KUB imorgon, ser mest fram emot att se att de lever och mår bra i magen :)

Blodprov 15/6 och ultraljud 24/5

Även jag bildar familj sent i livet. Är i vecka 23 nu och fyller 40 en månad innan bf.

Grattis till alla och kul att vi är flera stycken i tråden nu! 

Har ni några symptom eller krämpor?

Här har det inte hunnit bli så mycket ännu, förutom lätt illamående och dålig aptit, samt att jag är extra törstig. Försöker äta små portioner utspritt över dagen och extra mycket frukt eftersom det känns lättare att äta ibland.