Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Hej!
Nu har vi fått alla provsvar och haft uppföljningsmöte med läkaren. De hittar inget fel på oss, men kan inte skicka remiss för ivf än pga att det inte riktigt gått ett år. Så vi får vänta till efter sommaren, sen skickar de remiss och sen får vi vänta i 8-9 månader på att få börja med ivf. Satt och grät på mötet, hade hoppats på att få någon typ av stöttning och inte vänta i typ ett jävla år innan något mer händer. Vet att jag borde vara tacksam för att allt ser bra ut, men vi har gjort snart 12 aktiva försök utan att något har hänt.. :(
Hej! Välkommen hit????
Varför kunde ni inte ta proverna vissa dagar? Jag tog ju prover när vi var på vårt första besök och då frågade hon inte om vilken dag i menscykeln direkt?
Jag och min sambo hör till sthlm också och det ska gå även på Huddinge! Vi kommer köra gärdet. Han ska dit nu i slutet på månaden men vi hade gärna hunnit tidigare. Dock svårt att ta en återbudstid för då får man ju inte ha snuskat på några dagar och vi har ju sex typ jämt, hahaha
Det va ett hårt slag för er. Förstår att du tappar kämparglöden när ni måste vänta så länge. Men om du nu har hormonbrister, kan du inte få hjälp med det utan att behöva vänta på en utredning?
Usch, fy vad tråkigt att höra! Så jävla tråkiga riktlinjer vården har, att man måste vänta så himla länge och inte få den vård man behöver :( vi finns här om/när du kommer tillbaks. Kram på dig <3
Aa det är blandat det där <3 ... önskar inte heller någon detta, men hade samtidigt känt mig än mer värdelös om jag var helt ensam i detta. Men man önskar att det gick aslätt för alla som önskar detta!
<3 <3
Hej alla, Jag lämnar gruppen nu för jag har gett upp lite.
Skulle egentligen fått börja utredning i augusti för då har det gått ett år men dom ringde igår och sa att vi måste vänta till april nästa år för att man räknar 1 år efter senaste missfallet. Och jag vet att jag inte kommer få behålla nästa kommande graviditeter heller pga mina hormonbrister.. får tydligen ingen hjälp för att utreda missfall osv heller.
Hoppas att allt går bra för er andra!
Ruvardag 4.
Det är intressant hur många tycker att ruvardagarna är värst. Jag håller inte alls med. Tyckte det var mycket värre att vänta på besked om något ägg blev befruktat. Jag har känt lite att jag är i en bubbla av hoppfullhet. Eftersom det bara var våra ICSI ägg som blev befruktade så känns detta som vår första riktiga chans och det var ett bra embryo.
Tror dock att jag är så lugn i dessa dagarna för att jag är rädd för testdagen. Nu kan jag leva i god tro. Tror så mycket på detta men det har aldrig varit något annat än negativt, svårt att tänka sig annat. Jag tror vi kommer ta ett testa tidigt på söndag.
Hej allihopa i sommarvärmen!
Igår kom beskedet på 10e försöket - ingen graviditet.
Mensen kom en dag före BIM. Kände redan på förmiddagen och gick ner i depp totalt.. känns verkligen lönlöst även om vi är inom ?normalspannet? än så länge. Vad kommer 2-3 månader till göra för skillnad 
Idag kommer sambons barn och stannar till nästa söndag. Känner att jag inte orkar se dom just nu även om dom betyder jättemycket för mig. Kvittot på att HAN kan men med en annan kvinna. Första försöket bägge gångerna. Det är bara jag som är fel.. och det känns som jag inte förtjänar att få barn med han typ.
Alla orostankar man får, han är verkligen mannen i mitt liv och kan inte tänka mig ett liv utan honom. Men jag är livrädd för hur mycket det kommer tära på mig om jag och han inte får barn. Jag hade inget emot att han hade barn sedan innan.. men om det inte går för oss så vet jag inte om jag kommer klara att leva med honom psykiskt.. bli påmind varje dag. Går det att leva så?
Alla dessa tankar gör mig galen av sorg?
Hade varit lättare om jag delade barnlösheten MED han? men det gör jag ju inte hur man än vrider på det
Verkligen :(( <3 aa usch, jag orkar inte se henne. Dom har redan ett barn men för mig är det inga problem att träffa honom. Ett barn som är 2 år är så långt fram på nåt sätt för mig, och något jag inte riktigt kopplar på samma sätt. Det jag inte klarar är att se folk som är gravida. Och självklart om dom då som sagt skulle få barnet innan jag ens blivit gravid.... hoppas sommaren gör något mirakel <3
Ah okey, ja det är ju alltid nåt iallafall <3 men är tillräckligt tungt med annat som kan påminna en.. räcker ju att åka till affären så ser man gravida människor överallt. Det bara kryllar av gravidmagar i sommarklänningar.