-
-
Svar på tråden Vi som försökt en längre tid - första barnet
-
Gud vad fint skrivet. Fick tårar i ögonen av den raden med att djupt ner förbi känsla av hopplöshet finns en längtan så stark att vi fortsätter månad efter månad. Precis så är det ju.Emmalucy skrev 2021-07-03 10:49:11 följande:Hej! Skickar en stor kram, jag förstår att "allt ser bra ut" kan bli väldigt tufft att höra, spesiellt när vården tycker att det är inget mer att göra än IVF..... vad är det som behövs för att vården i Sverige ska göra mer än bara skicka folk för IVF? Men å andra sidan, jag tycker att det är vackert att ni kämpar så hårt för ett litet liv att börja, IVF är bara den hjälpen man ska få när man har svårt att bli gravid, det är inget att skämmas över, alla våra resor ser annorlunda ut
dessa känslor av att skita i allt är ett försvarsmetod mot mer sorg, att själen inte klarar av mer besvikelse. Men du förtjänar att ha ett barn tillsammans, djupt nere förbi den känslan av hopplöshet så fins en längtan så starkt att ni fortsätter månad efter månad. Låt dig själv vara ledsen, men jag hoppas att saker ser ljusare ut snart <3
<3<3<3 -
-
-
Tack för dina fina ord och stort GRATTIS till din graviditet <3 Jag hoppas det går bra för er nu när ni äntligen fått plussetNatMar005 skrev 2021-07-04 04:48:53 följande:Hej I natten! (Har fått stora problem med sömnen nu under graviditeten).
Jag ville bara säga att jag har läst dina inlägg som handlar om det här med att din partner har barn sen innan och dina känslor kring det i den här resan. Du är inte ensam! Jag förstår PRECIS vad du menar och jag har känt likadant.
Jag och min bonus har en jättefin relation och jag älskar honom verkligen, jag gör det. Men i perioder under den här försöka-få-barn-resan har jag haft svårt ibland att vara runt honom. Särskilt under och tiden efter mina missfall. Han har ju liksom varit en living reminder av vad jag kanske aldrig skulle få. Det gjorde så ont och jag skämdes så himla mycket för hur jag kunde känna för honom då. Jag kunde undvika honom, undvika att mysa i soffan med honom och min sambo för jag orkade inte se deras band. Deras ovillkorliga kärlek till varandra. Jag klarade inte av det. Försökte prata med min sambo om det, han blev upprörd först men vi har även gått i terapi på kriscentrum under den här tiden pga alla våra missfall. Och där fick jag hjälp att förklara vart mina känslor kommer ifrån, inför honom. Det hjälpte oss båda. Mina känslor inför bonus hade ju ingenting med honom personligen att göra. Han blev ett symptom på något mycket större helt enkelt.
Och precis som du säger; din partner längtar säkert lika mycket som du efter barn med dig. Men med skillnaden att han längtar efter ett TILL barn medan du längtar efter ETT barn. Han kommer aldrig till fullo att kunna förstå hur det känns för dig som riskerar att bli barnlös. Oavsett hur mycket man älskar sina bonusbarn så är det inte samma sak som ett biologiskt barn. Det är såklart en fantastisk kärlek. Men det ÄR inte samma sak.
Oavsett om vi till slut blir gravida och får barn eller inte så kommer det aldrig att handla om huruvida vi förtjänar det eller inte. Det finns ingen rättvisa på så vis här i världen. Världen funkar inte så. Du förtjänar att få bli mamma och allting talar för att du en dag kommer att få uppleva det. Och jag hoppas med allt vad jag har att den dagen kommer snart. <3
Ville bara att du skulle veta att du inte är ensam om dina känslor, vi är fler. Det är inget fel på dig och du är ingen hemsk människa för att du har sådana tankar och känslor. Det är en naturlig del av traumat och sorgen du går igenom. Försök vara snäll mot dig själv. Vi blev remitterade till Kriscentrum på sjukhuset, deras kuratorer, i samband med våra missfall. Varje region har ett. Ni har rätt att få komma dit om ni skulle vilja det, antingen efter att ha försökt i 1 år, eller fått minst 2 missfall. Kan vara värt att ha i åtanke.
Ett annat alternativ är Familjerådgivningen i er kommun. Dit har ni rätt att få komma då han har barn sedan tidigare, och här finns en tidsgaranti på max 2v till första besöket. Vi har gått där och det är det bästa vi har gjort. I vår kommun kostar 60 min där 225kr, kommunen subventionerar resten. Vi har aldrig skämts för att vi har tagit den hjälp som har funnits och är väldigt glada för att vi har gjort det. För nu står vi här starka tillsammans med en betydligt bättre kommunikation och en helt annat förståelse för varandra. Och vi väntar barn. Tillsammans.
Wall of text, sorry. Kände så med dig bara. <3 Kram
Jag har ju förstått någonstans att det är "normala" tankar även om man känner skam och skuld inför dom. Jag vet ju att det är så enormt korkat att jämföra sig med andra men man kan ju inte undgå att bli avis på hans ex som får dela barn med honom. Det blir lätt att jag ser det som en tävling. Men å andra sidan har jag förlorat den för längesen eftersom dom blev gravida på första försöket bägge barnen.. xD Men innerst inne vet jag ju att det är så dumt. Alla är inte likadana och alla har inte samma förutsättningar. Det är väl en del i hela den här karusellen att bara acceptera och ta en dag i taget.
Jag älskar ju hans barn också och dom älskar verkligen mig. Jag har väl enstaka dagar känt att det känns jobbigt att vara runt dom av liknande anledningar som du känt. Men i det stora hela är jag väldigt tacksam för den lilla bonusfamiljen jag fick med på köpet <3
Det känns skönt att höra att jag inte är ensam, speciellt de dagar man känner sig som mest ensam! <3<3<3
Jag pratade med min läkare på livio om samtalsstöd och fick en kontakt via dom. Ska kontakta de och förhoppningsvis få hjälp att hantera alla tankar. Där kan ju även min sambo följa med.
Stort TACK för dina ord <3 -
-
-
-
-
-
