Dåligt äktenskap sedan vi fick barn

Känner igen mig i det där fast omvända roller. Jag jobbar vardagar är borta från hemmet 12h ca hon lämnar grabben han e på dagis o sen hämtar jag. När jag väl kmr hem är han min att ta hand om samt städa diska göra mat osv. Hon jobbar men absolut inte 8h på en dag. Dock helgerna gör hon det. Då är det min att ta hand om. Nätter och mornar alla veckor. Samtidigt som jag skall mecka fixa o dona. Har aldrig tid att va med vänner. Dem gng jag får det är när han sover. Och då får jag också göra alla måsten. På nätterna. Så man blir väldigt trött samt utmattad. Aldrig vila. Vilket innefattar att man lätt blir grinig osv ibland.

Har tyvärr ingen lösning på dit men ville bara skriva av mig och så man följer denna tråd om det kommer några bra tips som jag också kan ta del av. Lycka till!!!!!

Det låter rätt normalt, de flesta par som går isär gör det under första barnets första levnadsår. Om man inte är beredd på det så kan det komma som en chock.

Det ni ska göra är så klart att diskutera era behov, han ska inte vara pappa bara på deltid när det passar, du behöver också avlastning. Bestäm hur rutinerna för dagen ska se ut, t ex att han tar över barnet någon timme när han slutat jobbet, att ni turas om helt enkelt. Nån kväll i veckan kan han gå ut med kompisarna och du likaså, MEN det måste man prata om innan - INTE spontant bara skita i att komma hem.

Prata om vilka sysslor han kan ta över helt medan du är hemma med barnet, låter som du är föräldraledig nu. Prata om hur det ska bli när du börjar jobba igen.

Familjeterapi är också en idé.

Familjerådgivning. Det är mitt råd i er situation. Ni behöver någon som kan hjälpa er att överbrygga era kommunikationsproblem. Tänker att er kärlek finns där men har blivit till ngn form av lågintensivt ställningskrig.

Han ville inte ha barn.
Så som det är för de allra flesta män.

De flesta män blir pappa mest därför att kvinnan vill det.
Mannen vill fortsätta vara tillsammans med kvinnan och ett villkor för att få vara det är att de skaffar barn tillsammans.
Ofta är det så att män i allmänhet "går med på" att skaffa barn, medvetet eller omedvetet. Många kan säga att de vill skaffa barn, de försöker intala sig själva och kan få sig själva tro att de verkligen vill skaffa barn, även om de innerst inne inte har satt sig in i situationen och trots att de inte är säkra på om de verkligen är motiverade och har den mycket starka egna viljan och drivkraften.
Många tvivlar men väljer ändå att trycka undan sina egna tvivel.

Att bli förälder utan att själv ha en mycket stark egen vilja till det eller utan att ha en mycket stark egen drivkraft till att bli pappa, utan att vara mycket motiverad, gör att situationen blir extremt svår att hantera, särskilt svår att känslomässigt hantera, när mannen står inför sanningen och fullbordat faktum.

Kvinnor utgår från sig själva (eftersom alla utgår från sig själva).
De har det biologiskt nedärvt, och dessutom genom påverkan av bl a andras och egna förväntningar, traditioner och miljö, så har en stor majoritet av kvinnor (kvinnor i relation) en mycket stark egen vilja och en extremt stark egen drivkraft till att skaffa barn.
Där uppstår ofta situationen att barn blir ett villkor för fortsatt relation, även om villkoret ofta är outtalat och undermedvetet.
Eftersom kvinnor utgår från sig själva så saknar de i allmänhet förmåga att förstå, och i väldigt många fall, för att skydda sig själva, saknar tom vilja att försöka förstå, att mannen saknar den grundläggande förutsättningen för att föräldraskap och relation båda ska bli bra tillsammans.

I den nya relationen där barn kommit in prioriterar kvinnor i allmänhet barnet, kärlek och närhet med barnet, före relationen med mannen. Före närhet, sex och kärlek med mannen. Detta bl a tack vare den extremt starka drivkraften och bl a av nedärvda naturliga och biologiska orsaker.
Mannen är i allmänhet helt oförberedd på att bli nedprioriterad, han utgår från sig själv, och han prioriterar fortfarande kärlek, närhet och sex med kvinnan, bl a av nedärvda biologiska orsaker, före han prioriterar barnet.

Kanske var det en gång naturens ordning att kvinnan prioriterade att ta hand om avkomman så att den överlevde medan det var meningen att mannen så snart som möjligt skulle prioritera att så sin säd i nästa hona, för att säkra artens fortlevnad? Särskilt i tider då barndödligheten var stor så var det naturens bästa val att prioritera kvantitet, alltså att så många honor som möjligt blev med barn?

Både kvinnan och mannen har självfallet mycket svårt att förstå den andra parten, eftersom man står så långt från varandra i prioriteringar och förståelse, därför att båda enskilt utgår från sig själva.

Så som någon annan redan har skrivit, det är ett mycket vanligt problem och förmodligen det allra vanligaste relationsproblemet bland föräldrar.

Se till att ta kompetent professionell hjälp. Bra terapeuter är mycket vana och övade i att hjälpa personer och par med dessa problem.

jag tänker såhär sorgsen..

jag tror alla par gör ungefär lika mycket fast på olika sätt .

nån leker med Kidsen, nån handlar, nån städar, nån har bilen som ansvar, nån hämtar och lämnar på dagis, nån betalar mer utgifter, nån sköter sociala kontakter, nån köper kläder, nån står för passionen, nån för glädjen , nån har fötterna på jorden, ... det brukar gå jämnt ut .. och småbarnsåren är ett helvete för de flesta .. det är som en prövning i självutveckling ...

Jag tror att du är något på spåren här. Men det är inte nödvändigtvis så att männen inte vill bli ha barn, det är bara det att de inte vill bli pappor såsom kraven ser ut idag. Förr kunde männen bete sig såsom TS man gör: kvinnan hade hand om hem och barn, mannen jobbade och var en lekpappa en stund då och då när han hade lust.

Idag förväntar sig kvinnan mer av mannen, medan mannen inte fattat att det är vad som krävs. Där går deras uppfattning isär när kvinnan blir arg att hon lämnas med allt ansvar och mannen inte hade nån lust att axla nåt ansvar alls men nu avkrävs en del eller mycket.

Många män förväntar sig också att få vara kvinnans huvudprojekt i livet, men när barnen kommer så hamnar han långt ner på listan av vem kvinnan ska vårda och ta hand om. Vilket är rimligt men då krockar med mannens förväntningar och önskemål. 

Det kan bli bättre om mannen börjar förstå vad som krävs av pappor idag och om han börjar se relationen med barnet som viktig. Dvs att han vill vara en viktig person för barnet, inte bara för kvinnan. Och att han även börjar se sig själv som en vuxen som tar hand om sig själv och inte behöver vårdas av sin kvinna. Ibland krävs det en hel del innan dessa saker går in, och ibland fattar mannen snabbt nog för att rädda relationen med både kvinnan och barnen. 

Jag upplevde också att vi bråkade som mest under vårt barns första år. Det var mycket stress, lite sömn och vi hade ingen tid eller ork över till varandra. Men nu när barnet är lite äldre och vi har kommit in i bra rutiner och får tillräckligt med sömn så bråkar vi nästan aldrig längre. Försök ha överseende med varandra och ta er tid att bryta vardagen trots alla måsten och hitta på något trevligt bara ni som familj. Middag på restaurang, båttur eller vad som..

Ett annat tips är att planera in egentid då den ena tar hand om barnet och den andra gör något för sig själv. Och att dela upp morgnarna så att ni någon morgon under veckan för sova ut. Planera även in tid för varandra när bar ett somnat, det kan räcka med en timme när ni ser en serie eller äter en god middag.

Nej, tala för dig själv du!

Min sambo ville ha barn lika mycket som mig och de män jag känner som skaffat barn har också velat ha barn lika mycket som sin sambo/fru.

Jag kan bara utgå från mig själv.

Jag vill ha barn lika mycket som min fru.

Jag har alltid tänkt att det inte ska lätt med småbarns åldern.

Men det var jobbigt att inse att sex inte nedprioriterades på samma sätt.

Min behovsordning innan äta, sex, närhet, sova, vänner, skola, träna......

Sen intog barnets välbefinnande första platsen och resten oförändrad.

Medan hennes prioritetsording skickade ner sex lång ner på listan.

Det var jag inte beredd på och framförallt inte att aldrig kom tillbaka och då är våra barn nu i åldern att de snart flyger på egna vingar. Men jag ångrar inte mitt val barnen är fortfarande viktigast.

Men vi funkar visst olika män och kvinnor ????

Jag har aldrig sagt att det gäller alla män.
Och jag har inte sagt att det gäller just din man eller just de de män som du påstår att du känner.
Just alla dessa kan kanske tillhöra undantagen, även om jag tvivlar...

Missade du den delen jag skrev:
"Ofta är det så att män i allmänhet "går med på" att skaffa barn, medvetet eller omedvetet.
Många kan säga att de vill skaffa barn, de försöker intala sig själva och kan få sig själva tro att de verkligen vill skaffa barn,
även om de innerst inne inte har satt sig in i situationen och trots att de inte är säkra på om de verkligen är motiverade och har den mycket starka egna viljan och drivkraften.
Många tvivlar men väljer ändå att trycka undan sina egna tvivel."

Och:
"De flesta män blir pappa mest därför att kvinnan vill det.
Mannen vill fortsätta vara tillsammans med kvinnan och ett villkor för att få vara det är att de skaffar barn tillsammans."

Allt detta kan självfallet vara mer eller mindre i omfattning, mer eller mindre medvetet, det kan ligga mer eller mindre dolt i det undermedvetna. Men trots detta finns det någon del av det där, i större eller mindre omfattning, för väldigt många män.

Hur kan du vara helt säker på att det inte fanns någon enda gnutta av det hos din man?
Hur kan du vara säker eller ens ha den minsta lilla aning om vad som ligger dolt och undermedvetet hos de män som du inbillar dig att du känner?

Men den allra viktigaste frågan till dig:
Hur kan du inbilla dig själv att du är säker på att inget av det jag sagt i någon del  skulle kunna stämma in på TS man???