• Anonym (Spelp­jäsen)
    Sat 19 Jun 2021 22:19
    753 visningar
    4 svar
    4
    753

    Känner mig som en spelpjäs, hjälp!

    Hej! Är i en bonus familj sedan 4 år. Särbon har ett utfluget barn och en 12åring som bor nästan uteslutande hos mamman. Min partner vill såklart ha barnet hos sig på halvtid (heltid om han kunde välja) men det har varit mkt strul med biomamman som knyter barnet till sig och baktalar osv.

    Jag älskar verkligen mitt bonusbarn. Har inga egna barn så hen är det närmaste jag kommer till att ha det.

    Problemet är min existens eller icke existens i barnets liv. Barnet och jag har en jättefin relation när vi väl ses, vi har roligt ihop, leker och pratar, ger hen massor med kärlek osv.

    Men sedan jag kom in i bilden har barnets åsikter om mig när hen inte är hos oss varierat väldigt mkt. Min partner och hand ex och barn har varit hos familjerätten för samtal under längre tid och ena gången vill barnet inte jag är där när hen är hos pappa. Då anpassade jag mig och var inte där. Nästa samtal var barnet besviket på att jag inte var hos pappan, då skulle jag börja vara där. Sen var jag med för mycket när jag var där, då hittade jag på mer egna aktiviteter. Då fick pappan höra att barnet var besviken för jag var med för lite osv osv.

    Nu har vi återigen haft en period då jag inte varit med då min partner haft sitt barn och barnet har då sagt att hen saknar mig och vill jag ska vara med, att det är mycket roligare med mig där osv. Så okej jag och min partner bestämde att jag skulle åka dit idag då barnet skulle komma till honom och sen skulle vi bada allihop. När barnet får reda på att jag ska med så vill hen inte komma till pappa för att hen känner sig utanför när jag är med. Ok då körde jag hem igen..

    Barnet har ofta ångest när hen ska till pappan och vill vara där mindre än de bestämt. Ena gången är det för att pappa inte är lika rolig som när hen var liten, andra gången för att hen inte kan sova, tredje gången för att hen saknar mamma (som bor en kilometer bort) om hen sover borta en natt.

    Hen är som sagt väldigt bunden till mamman. Leker sällan med vänner hos mamman, följer med mamman till jobbet efter skolan ( mamman jobbar 2 h per dag några hundra meter från hemmet). Kan inte gå till skolan utan mamma, fastän d e nära och andra barnen i klassen går själva osv.

    Min partner är en fantastisk pappa. Han viker sig dubbel för att göra sitt barn glad och vill inte bråka med sitt ex eftersom exet låter det gå ut över barnet. Och barnet då kommer ännu mindre till honom. Jag skulle väldigt gärna träffa mitt bonusbarn mer men jag vet inte hur jag ska göra längre. Känner mig som en spelpjäs som flyttas runt och försöker göra alla nöjda. Jag vill inte komma mellan min partner och hans barn, men håller jag mig undan så blir barnet ledset för att jag inte är där som sagt och ja herregud.

    Långt inlägg. Men vad fasen ska jag göra?

  • Svar på tråden Känner mig som en spelpjäs, hjälp!
  • Anonym (Sanna­)
    Sat 19 Jun 2021 22:31
    #1

    Utan att veta djupare vad som egentligen sagts på familjerätten och om barmets behov så låter det hela lite märkligt i mina öron. Det låter som barnet förväntas ha väl mycket åsikter om för mycket, så pass att det blir förvirrande och jobbigt för barnet. Självklart ska man vara lyhörd inför barns önskningar och behov men här låter det, såsom du bes,river det, att detläggs lite för stort anvsar på barnet att tyckka till och bestämma

    Jag kan ju ha missförstått något men det är min spontana känsla när jag läser din trådstart, att baenet sku,le behöva mer tydlighet (utan att för den skull ignorera baenets önskningar och uttalade behov).

  • Anonym (eee)
    Sat 19 Jun 2021 22:34
    #2
    +1

    Barnet ska inte bestämma när du ska vara där eller inte. Man måste inte alltid vara med, det är bra att barnet får egentid med pappan, men just det du beskriver låter väldigt osunt. Barnet vill inte att du är där - du är inte där, då vill barnet att du ska vara där, du kommer dit, då bill barnet inte det. 

    Jag tror barnet har dålig samvete gentemot sin mamma. Barnet gillar när du är med men får inte gilla det "för mycket" för då känns det fel mot mamman. Kan vara omedvetet men det skulle förklara barnets känsla av ångest. 

    Det låter snart som att mamman skulle behöva stöd i sin föräldraroll om barnet inte kan vara självständigt utan henne.

  • Anonym
    Sat 19 Jun 2021 22:37
    #3

    Det låter som pappan skulle behöva stöd i sitt föräldraskap. Han verkar tro att ett gott föräldraskap är att följa minsta vink från barnet.
    Inte undra på att barnet blir osäkert och förvirrat när hen inte har någon förälder som tar ansvar och styr upp. För mycket läggs på barnnet
    Det är pappan som är vuxen.

  • Ess
    Sat 19 Jun 2021 22:45
    #4
    +1

    Nej han är ingen fantastisk pappa, han gör barnet osäkert genom att aldrig sätta gränser utan låter barnets nycker styra tillvaron.
    Vissa saker är vuxenbeslut, som tex om du ska vara där eller ej. Även om du är där så kan han och barnet göra något själva och få lite egentid, det är en sak barnet kan önska och få uppfyllt. Däremot så har hen inget att säga till om angående att du är där, där måste pappan va tydlig med att det är ett vuxenbeslut.

Svar på tråden Känner mig som en spelpjäs, hjälp!