Snälla hjälp!
Känner mig helt förtvivlad till och från. Oron av något ska vara fel gnager mig varje dag. Mår inte bra av detta.
Har 2 fantastiska barn, hur gosiga och goa som helst. Men extremt blyga med extrem seperationsångest.
Äldsta är 3.5 år och yngst 1.5 år. Äldsta pratar knappt med pedagoger på förskolan, endast barn. Gillar att leka med sina jämnåriga kompisar på fritiden. Men med släkt som han träffar en gång i veckan, skiftar humöret från gång till gång. Ibland vill ha inte ha något med de att göra, ibland är han världens godaste mot de. Är det normalt?
Samma med yngsta, ibland gråter hon när hon ser bekanta som hon träffar ofta och ibland världens gladaste? Alltså går typ sänder, för känns typ ibland som att något är fel? Kan aldrig lämna ifrån mig de heller för den delen, för de så fast vid mig och pappan?
Behöver svar, är oron befogad eller är detta normalt?
Som sagt är de världens goaste till och från. Ibland känns det bara som total kaos när man träffar folk.
Snälla hjälp.