Känns som att vi nått botten!

Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?

Nä, men hon ska ju bo i huset hon med. Och jag utgår ifrån att det var sådana regler som gällde trevnaden - eller möjligheten att uthärda - i huset som hon ville vara med och reglera, och inte barnens mer djupgående fostran angående religion, värderingar o.s.v.. Ska två hushåll flytta ihop, så måste ALLA anpassa sig. 

...sedan är det en annan sak att det är väldigt svårt, och särskilt när barnen är så stora och inkörda på den slappare varianten. Jag hade inte ens FÖRSÖKT flytta in hos någon som har så stora barn. 

Överhuvudtaget, så blir det nästan aldrig bra när en part flyttar in i någon annans hus, utan det är bättre att man i så fall köper ett nytt hus tillsammans, som är bådas från början. Då blir det också mer tydligt för barnen, att det här är ALLAS hus: styvmor har betalat hälften, hon bestämmer lika mycket som far, och reglerna görs upp från början - de som gällde i det gamla huset har upphört att gälla. 

Men måste man alltså anpassa sig till en ny medlem av hushållet som dikterar en regel rörande om man får småäta eller inte?

Men måste man alltså anpassa sig till en ny medlem av hushållet som dikterar en regel rörande om man får småäta eller inte?

Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?

Men måste man alltså anpassa sig till en ny medlem av hushållet som dikterar en regel rörande om man får småäta eller inte?

Tycker det låter som att det är pappan och barnen som dikterar reglerna. Inte TS

Förhoppningsvis ska ju ingen behöva diktera över huvud taget. I den bästa av världar ska de prata ihop sig och vara överens. Kompromissa och så vidare. Fast i vissa självklara frågor behöver man inte vara överens. Jag tycker tex att vilken vuxen kan be vilket barn som helst (och andra vuxna också för den delen) att vara hövliga eller plocka undan efter sig, helt utan att behöva någon förälders lov till detta.

Angående gemensamma måltider, jag skulle också förespråka det. Jag är uppvuxen med att man äter tillsammans och så gör även jag och mina barn (i den utsträckning det går och inte krockar med tex aktiviteter, då blir det ju annorlunda). Tycker inte det är ett konstigt önskemål av ts.

Fast om man uppfostrat sina barn till att alltid få som de vill så finns ju inget utrymme för kompromisser

Fast om man uppfostrat sina barn till att alltid få som de vill så finns ju inget utrymme för kompromisser