• Anonym (Star2­)
    Tue 31 Aug 2021 07:58
    4912 visningar
    156 svar
    156
    4912

    Känns som att vi nått botten!

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?

  • Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
  • Anonym (man)
    Fri 3 Sep 2021 12:16
    +4
    Drottningen1970 skrev 2021-09-02 20:55:53 följande:
    Eller så skaffar man en partner som delar ens inställning att man respekterar varandras föräldraskap och inte försöker diktera vilka regler som ska gälla för andras barn.
    Jag tror du kommer ha svårt att hitta en partner som kommer gå med på att acceptera precis allt du och dina barn gör oavsett hur det drabbar honom. Såvida du inte skaffar en docka.

    Som sagt, vill du bestämma till 100% får du göra det ensam. Så fort du ska samarbeta med andra så kan du inte längre bestämma allt till 100%
  • Fri 3 Sep 2021 18:32
    +1
    Anonym (man) skrev 2021-09-03 12:16:13 följande:

    Jag tror du kommer ha svårt att hitta en partner som kommer gå med på att acceptera precis allt du och dina barn gör oavsett hur det drabbar honom. Såvida du inte skaffar en docka.

    Som sagt, vill du bestämma till 100% får du göra det ensam. Så fort du ska samarbeta med andra så kan du inte längre bestämma allt till 100%


    Jo när det gäller saker som när mina barn får träffa den andra föräldern eller komma hem till mig, om barnet får småäta, om barnet måste göra läxor innan middagen, om barnet får ha keps vid matbordet, när barnet ska gå och lägga sig är exempel på saker där en ny partner överhuvudtaget inte ska försöka lägga sig i och det är exakt den typen av bestämmande som TS har försökt ägna sig åt.

    Vi pratar liksom inte om saker som vilka gardiner man ska ha i vardagsrummet, eller var familjen ska åka på semester.
  • Fri 3 Sep 2021 22:33
    +1
    Drottningen1970 skrev 2021-09-03 18:32:26 följande:
    Jo när det gäller saker som när mina barn får träffa den andra föräldern eller komma hem till mig, om barnet får småäta, om barnet måste göra läxor innan middagen, om barnet får ha keps vid matbordet, när barnet ska gå och lägga sig är exempel på saker där en ny partner överhuvudtaget inte ska försöka lägga sig i och det är exakt den typen av bestämmande som TS har försökt ägna sig åt.

    Vi pratar liksom inte om saker som vilka gardiner man ska ha i vardagsrummet, eller var familjen ska åka på semester.
    Klart man måste få ha synpunkter på det. Är det nyttigt för tänderna och vikten att ständigt småäta? 

    Är det verkligen att leva som en familj att aldrig sitt tillsammans och äta lagad mat?

    Men det är förstås något som TS ska ta upp med pappan, inte direkt med barnen. Problemet är att pappan låter barnen styra.

    Skulle tro att barnen får bestämma vart man åker på semestern också.

    Men eftersom de inte lyckats få en fungerande familjesituation efter fem år så anser jag det bästa vore om TS och pappan lever som särbor. Men eftersom han säger att det är slut då, så tror jag inte att han sätter särskilt stort värde på TS. Hon ska inte få bestämma någonting, inte ens att de är särbor.
  • Anonym (Typen­)
    Fri 3 Sep 2021 23:40
    +2

    Om jag skulle träffa en partner med barn. Och vi alla skulle bo under samma tak. Så hade jag inte känt mig som en del av familjen om jag inte hade rätt att säga hur jag vill ha det hemma.

    Det bästa vore om alls i denna så kallade familjen, satte sig ner och pratade om vad man har för förväntningar på familjesituation. Pappan, nya partner och barnen har ju rätt att uttrycka sina åsikter. Sen får man jobba fram en fungerande lösning. Alla kommer inte vara nöjda, men man får kompromissa.

    Hade jag inte fått ha något att säga till om så hade jag inte velat vara en del av familjen.

    Det är inte lätt att vara bonusförälder. Man har så mycket skyldigheter men lite rättigheter. Tex förväntas att man hämtar och lämnar på skolan. Men fan om man säger till ungarna att det är läggdags.

    Man ska vabba då dom är sjuka. Men får inte ha åsikter om när dom ska göra sina läxor.

    Man ska ta hand om dom som sitt eget barn. Men då man har en annan åsikt än vårdnadshavaren får man till svar: Det är jag som bestämmer. Jag är deras pappa. Punkt!

    Kan man inte leva som en familj där alla är lika viktiga, så skit i det.

  • Anonym (man)
    Sat 4 Sep 2021 16:33
    +2
    Drottningen1970 skrev 2021-09-03 18:32:26 följande:
    Jo när det gäller saker som när mina barn får träffa den andra föräldern eller komma hem till mig, om barnet får småäta, om barnet måste göra läxor innan middagen, om barnet får ha keps vid matbordet, när barnet ska gå och lägga sig är exempel på saker där en ny partner överhuvudtaget inte ska försöka lägga sig i och det är exakt den typen av bestämmande som TS har försökt ägna sig åt.

    Vi pratar liksom inte om saker som vilka gardiner man ska ha i vardagsrummet, eller var familjen ska åka på semester.
    TS pratar ju heller inte om val av gardiner, eller hur?

    Att plocka upp efter sig kan jag tycka borde vara en självklarhet i all uppfstran, men enligt dig får ju TS inte ha åsikter eller ställa krav på det för det är pappan som bestämmer till 100% och TS ska bara vara tysta och gilla läget. Tycker du det är rationellt att kräva att en bonusfälder ska acceptera precis vad som helst?
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Mon 6 Sep 2021 13:19
    Drottningen1970 skrev 2021-09-02 20:00:16 följande:
    Obegripligt hur du kan anse att en ny partner ska diktera vad barnen får och inte får göra om barnens föräldrar är överens. Man kan ha olika regler i olika familjer. Men vilka regler som gäller för barnen är det föräldrarna som bestämmer. De hade ett system som tillät barnen att gå till den andre föräldrar vid exempelvis pappavecka. Om föräldrar efter en separation fixar ett sånt samarbete så är det superbra för barnen, men detta försökte TS sätta stopp för, för att HON tycket att de minsann ska lära sig att hålla sig hos den ena. Vad är det för jävla stil?

    Men visst håller jag med om att farsan verkar ha kapitulerat. Ryggradslöst att inte göra sig av med tanten i ett mycket tidigare skede och på så vis undvika att alla, men främst barnen får leva i ett osunt hem där all respekt åt alla håll tydligen rykt.

    Mem som jag sa först TS inställning till barns roll i en familj lyste igenom när hon sa att barn ska ha respekt för de vuxna, istället för att tala om ömsesidigt respekt.
    Konstig inställning du har! Så när en ny partner flytta in till en man med barn så ska denna anpassa sig till 100% och inte rucka på något ? Det verkar vara ren diktatur. Hade min sambo ens nämnt det du säger ifrån början så hade jag naturligtvis aldrig ens tänkt tanken på att flytta in. Han sa, som man bör, att nu när jag flyttar in så är jag en del av familjen och har all rätt att säga min mening eller ändra på vissa saker i hushållet. Vi måste alla försöka anpassa oss till varandra och respektera varandra nu när en ny person också bor där.

    Han hade helt rätt inställning, men barnen däremot blev tokiga och började hota om att aldrig mer komma till honom utan flytta till mamman om de skulle behöva plocka undan tallriken eller flaskan efter sig. Likaså, anpassa sig till att vuxna också vill se sina program på TV och inte bara barnen. Dessutom kan vuxna då och då ta ett glas till maten.

    Ovanstående krav var det enda jag tog med mig in i familjen och det respekterades inte, trots att pappan var påstridig. De vägrade acceptera förändringar, vilket gjorde att ett av barnen flyttade till den andra föräldern på heltid och pappan förlorade kontakten. Jag tycker det är hemskt att mamman inte står på sig, eftersom det var basic regler som man har i ett hem. Men icke.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Mon 6 Sep 2021 13:24
    Anonym (man) skrev 2021-09-04 16:33:43 följande:
    TS pratar ju heller inte om val av gardiner, eller hur?

    Att plocka upp efter sig kan jag tycka borde vara en självklarhet i all uppfstran, men enligt dig får ju TS inte ha åsikter eller ställa krav på det för det är pappan som bestämmer till 100% och TS ska bara vara tysta och gilla läget. Tycker du det är rationellt att kräva att en bonusfälder ska acceptera precis vad som helst?
    Exakt!! Har inte rört en enda möbel eller bild eller något annat i hemmet. Det enda jag har krävt, som sagt är att plocka undan efter sig och att säga till och fråga om det är OK att komma på den andre förälderns vecka, ifall vi kanske har något annat för oss. Detta stod pappan fast vid, men då blev barnen tokiga och stack till mamman och kände sig oälskade.

    Pappan mådde så dåligt, att han sedan ett år tillbaka helt ändrat sig och följer bara barnens vilja och regler. Aldrig behöva göra något, komma när de vill och säga och göra vad de vill etc. Det är hemskt, samtidigt som jag förstår honom eftersom han annars aldrig mer får se dem. Då hotar de med att dra till mamman. Förstår inte att detta ens är lagligt att bete sig så när man är i övre tonåren och en vuxen.
  • Anonym (man)
    Mon 6 Sep 2021 15:02
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-06 13:24:29 följande:
    Exakt!! Har inte rört en enda möbel eller bild eller något annat i hemmet. Det enda jag har krävt, som sagt är att plocka undan efter sig och att säga till och fråga om det är OK att komma på den andre förälderns vecka, ifall vi kanske har något annat för oss. Detta stod pappan fast vid, men då blev barnen tokiga och stack till mamman och kände sig oälskade.

    Pappan mådde så dåligt, att han sedan ett år tillbaka helt ändrat sig och följer bara barnens vilja och regler. Aldrig behöva göra något, komma när de vill och säga och göra vad de vill etc. Det är hemskt, samtidigt som jag förstår honom eftersom han annars aldrig mer får se dem. Då hotar de med att dra till mamman. Förstår inte att detta ens är lagligt att bete sig så när man är i övre tonåren och en vuxen.
    Nja, ungar som beter sig på det sättet har nog blivit jävligt dåligt uppfostrade sen de var små. Hade de fått en normal uppfostran från början hade de inte gjort så. Så jag gissar att detta började för länge sen och inte bara för att pappa mådde dåligt.

    Om jag vore du skulle jag ta vad pappan säger om uppfostran med en nypa salt. Jag tror inte han kommer ljuga medvetet, men det är nog ganska troligt att varken han eller mamman inte vill se sina brister i föräldraskap, alla vill ju se sig själva som bra föräldrar och hitta alla möjliga sätt att rationalisera sina misstag och brister. För när du ifrågasätter barnens agerande så ifrågasätter du oxå föräldrarnas uppfostran (med all rätt) och då slår alla försvarsmekanismer igång och denna "skyddande skal" kommer du aldrig kunna tränga igenom. 

    Som sagt jag tycker du borde sluta hoppas på att du ska lyckas tala vett i någon av dem, det kommer aldrig gå. Du får tänka på ditt eget bästa och säga att situationen är ohållbar och säga att det helt enkelt får bli antingen särboskap eller ett avslut.
  • Mon 6 Sep 2021 15:27
    Anonym (man) skrev 2021-09-06 15:02:32 följande:

    Nja, ungar som beter sig på det sättet har nog blivit jävligt dåligt uppfostrade sen de var små. Hade de fått en normal uppfostran från början hade de inte gjort så. Så jag gissar att detta började för länge sen och inte bara för att pappa mådde dåligt.

    Om jag vore du skulle jag ta vad pappan säger om uppfostran med en nypa salt. Jag tror inte han kommer ljuga medvetet, men det är nog ganska troligt att varken han eller mamman inte vill se sina brister i föräldraskap, alla vill ju se sig själva som bra föräldrar och hitta alla möjliga sätt att rationalisera sina misstag och brister. För när du ifrågasätter barnens agerande så ifrågasätter du oxå föräldrarnas uppfostran (med all rätt) och då slår alla försvarsmekanismer igång och denna "skyddande skal" kommer du aldrig kunna tränga igenom. 

    Som sagt jag tycker du borde sluta hoppas på att du ska lyckas tala vett i någon av dem, det kommer aldrig gå. Du får tänka på ditt eget bästa och säga att situationen är ohållbar och säga att det helt enkelt får bli antingen särboskap eller ett avslut.


    Bra summerat! Konkret och utan krus. TS: Jag vet till 100% vad du genomlever. Been there. Du vinner inget. Gå så får du se en pappa som saknar det bekväma samboskapet och blir överkörd av sina egna barn. The life is out there!!
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Mon 6 Sep 2021 16:25
    hanna1204 skrev 2021-09-06 15:27:53 följande:
    Bra summerat! Konkret och utan krus. TS: Jag vet till 100% vad du genomlever. Been there. Du vinner inget. Gå så får du se en pappa som saknar det bekväma samboskapet och blir överkörd av sina egna barn. The life is out there!!
    Jag är väldigt väldigt nära att gå nu. Har en lägenhet som jag hyr ut i andra hand, så inga problem alls. Jag vill bara inte göra något förhastat eller ångra mig, som jag alltid brukar. Vill känna att jag har försökt med allt och gjort allt rätt ifrån min sida, så att jag därefter kan stänga dörren utan att se tillbaka och ångra mig. 

    Senaste året har varit en mardröm. Innan var det bara den ena tonåringen som ställde krav och stack. Sedan ett år tillbaka är det även 18 åringen som styr och ställer och hotar. Pappan ser sin enda chans att hålla med. Han har enorm respekt för detta barn och det känns ofta som att hon är kvinnan i huset och jag är barnet, för det hon säger är lag. 

    Jag känner mig undanskuffad och oälskad om jag inte gör som han säger eller om jag möjligtvis skulle kritisera något, tex att soporna inte är tömda eller om barnen lämnat disk etc. Jag FÅR helt enkelt inte säga något längre, för då exploderar han och börjar skrika "Passar det inte så är dörren där!"....detta hade han aldrig vågat göra för 6 månader sedan. Han säger att jag aldrig får yppa ett negativt ord igen om hans barn; om de äter för mycket, inte plockar undan eller om han köper allt till dem. Jag säger att det är helt OK, om han inte heller blandar sig i om jag hjälper min mamma då och då eller träffar vissa väninnor som han inte gillar etc. Då exploderar han igen och säger att det inte är samma sak. Hans barn och mitt barn är det enda som räknas. Men jag får väl hjälpa och ha kontakt med vem jag vill?
    Det tycker inte han! Han tycker att jag är alkoholist och pinsam om jag tar 2 glas bubbel, eller om jag pratar i telefon med vissa människor som han inte gillar. Han tycker att min mamma påverkar mig dåligt och att jag inte borde ha kontakt med henne.
    Ja, listan är lång! MEN jag. som faktiskt bor med hans barn, får icke säga ett ord! Jämlikhet? Nej!
Svar på tråden Känns som att vi nått botten!