Känns som att vi nått botten!

Jag tycker ju att barn ska uppmuntras att bli självständiga. Vare sig det är mina egna eller bonusbarn. Men som bonusmamma har man aldrig någon talan.

Grattis till att du är så perfekt, du skulle alltid älska dina bonusbarn hur otrevliga de än var mot dig. Men nu är inte alla bonusmammor sådana helgon.

Ja, jag skulle också haft synpunkter på att familjen ska äta tillsammans ibland. Men du och TS sambo tycker tydligen att en bonusmamma inte får ha några synpunkter alls. Dvs hon ska vara som en inneboende. Eller som en tjänarinna som får passa upp men inte ha några egna synpunkter. Annars är dörren där!

Min poäng var ju att TS aldrig kan räkna med att det kommer att bli bättre. Mannen kommer alltid att kräva att hon ska älska bonusbarnen och fjäska för dem, annars hatar hon dem.

Det borde väl vuxna kvinnor också vara, så att de har något i sin egen plånbok och slipper snegla på och sukta efter partnerns pengar. 

Jag uppskattar inte om barn är otrevliga mot mig. Jag kan däremot förstå vad sådant kan bero på och låta bli att ta det personligt när det inte är det. Jag är inget helgon heller, det behöver man nämligen inte vara för att förstå att man bör bygga upp en relation innan man har synpunkter/regler/förväntningar på och för någon annans barn. När du träffar en ny person så vill du säkert inte heller att den personen ska ha synpunkter på dina vanor innan ni ens byggt något sorts vänskapligt fundament där ni båda förstår att det som uttrycks inte bara handlar om att bestämma, ändra och kräva utan har att göra med ömsesidig hänsyn till och omsorg om varandra. Det är mycket svårt att hoppa över viktiga steg i relationsbyggande, särskilt när det handlar om lite äldre barn och tonåringar. 

Jag har aldrig sagt att styvmammor, nya partners och bonusföräldrar inte får ha några synpunkter alls. Jag säger att det är viktigt att sovra bland saker man kan och kanske till och med bör ha synpunkter på och sådant man ska låta bli att peta i. Att tonåringar äter mycket och småäter kan definitivt vara en sådan sak som det inte alls är läge för den nya partnern att lägga sig i. 

Att bjuda in till en gemensam måltid ibland är väl en trevlig gest, om den som gör det gör det för att hen skulle tycka att det vore just trevligt att äta tillsammans och inte tar illa upp om det inte passar precis då. Att däremot initiera och kräva gemensamma måltider för att man själv vuxit upp så eller tycker att det är det enda rätta och att allt annat är en skymf mot ens egen goda smak och förstånd är något helt annat och mycket oförskämt. 

I det här fallet skulle jag tro att ts varit tämligen utagerande under lång tid och regelbundet levererat sitt missnöje över en rad saker som rör barnen, och därtill använt sig av mannens förälskelse och rädsla att förlora henne för att försöka att driva igenom dem. Det är inte konstigt att sådant sällan slutar väl. 

Ja, jag skrev ju tidigare att TS antagligen sagt för mycket tidigare och därför får hon nu inte säga något alls.

Men vad är det för förhållande där mannen och barnen straffar TS i all evighet?

Var har jag skrivit att TS är ute efter sambons pengar? Men det är snarare så att sambon är ute efter TS enda livlina, dvs lägenheten.

Sen tror jag inte TS kan göra upp några planer om t ex framtida långresor tillsammans med sambon. Hans barn kommer att behöva honom, hans pengar och hans närvaro. De kommer alltid först även när de fyllt 30 och 40.

Om sambon en dag dör så går både arv och hus till barnen och TS blir utkastad och står utan bostad. Som hon kan bli redan nu om sambon får som han vill, att hon säger upp sin lägenhet.

Såvitt jag minns tål inte sambon ens att TS pratar i telefon med sin mor. Dvs han är en diktator mot henne. Samtidigt som är en mes gentemot sina barn. De behöver bara hota med att flytta till sin mamma i stället så ger han efter. De ska inte behöva plocka undan efter sig eller öht ha några krav på sig.

Sååå mitt i prick!!
Tyvärr så tror jag inte att någonting kommer att förändras när barnen blir vuxna och flyttar hemifrån. Sambon vill ha kontroll över dem och ha dem nära i alla lägen. Därför tappar han sin kontroll nu när den yngste bara vill bo hos mamman. Av denna anledning så gör han allt för att den äldsta som nästan är 19 år och "köper" barnen. Han betalar, precis som du säger, körkort, kör till skolan varje dag, köper bil, dyr utrustning, resor, etc. I min värld helt galet när man har ett vuxet barn.

Jag väntar nog förgäves på att barnen ska växa upp och flytta, eftersom sambon inte vill att de någonsin ska flytta. Han vill ha dem omkring sig för alltid. Medan jag tvärtom gjort, liksom en lejoninna, tagit bäst hand om mina barn medan dem var små, men förberett dem inför vuxenlivet och gjort dem självständiga, så jag inte alls behöver hjälpa dem sedan de var 18 år. 

Jag lever, precis som du skriver, för veckorna och resorna då vi är ensamma och allt är som när vi träffades ifrån början. Jag går och längtar tills barnen flyttar och inte kommer mer än vad mina barn gör, dvs en gång i månaden på besök etc.

Mamman till barnen verkar mer lik mig, och måste vara överlycklig att ha en ex-man som gör och betalar allt för barnen. Hon vill inte resa med dem och säger att hon inte har råd att köpa vissa saker eller resa. Då ser min sambo sin chans att kunna "köpa" barnen så att de hellre är med honom. Jag tycker inte det är fel om han vill göra det, men då kan han inte tvinga en flickvän att också känna samma glädje för hans barn. Han måste inse att särbo är det som alltid kommer passa honom bäst.

Woooww! Xenia, du har läst av hela situationen som om du kände mig.

Min sambo är inte konsekvent. Mot mig ställer han enorma krav på vilka jag får umgås med eller prata med, eftersom de enligt honom påverkar mig negativt, eftersom de kanske är singla, dricker bubbel eller inte är i stabila förhållanden och avgudar barn, eller vägrar göra något utan barn.

Han har sagt upp bekantskapen med alla sina vänner som opponerat sig när vi tagit upp våra problem. De flesta har ju sagt att man måste ge och ta om man ska bo ihop och barn kan inte styra och ställa. De tycker alla att vi borde vara särbos, eftersom vi har helt olika syn på barnuppfostran. Då blir han galen och bryter all kontakt, så nu har vi inga vänner. Och inte ens jag får umgås med min mamma eller vänner, utan måste göra det i smyg.

Samtidigt vill han att jag dedikerar mig helt åt hans barn. Han bryr sig inte alls om ifall jag är snäll mot honom, men han gör precis allt för mig om jag är bra med hans barn! Jag kan inte fjäska för barnen längre, när de inte tycker om mig.

Det är enbart själviskt att vilja köpa lägenhet till sina barn, men att inte ens låta mig få ha en hyresrätt som jag hyr ut i andra hand som säkerhet ifall det skulle ta slut.

Han vill inte heller att vi skall skriva något kontrakt på att jag iallfall får någon slags säkerhet ifall det skulle ta slut eller han skulle dö. Han tycker att det är normalt att jag måste klara mig själv och att barnen tar över huset och slänger ut mig. Jag vill inte ha en krona av honom, men jag skulle vilja ha någon slags säkerhet.
Att hitta en hyresrätt tar ca 5 år, så jag känner att jag inte vill göra mig av med denna.

Pope, du har absolut rätt i vissa saker. Jag har tyckt att det mesta med uppfostran varit så fel och att barnen varit så bortskämda och otrevliga mot pappan och andra vuxna. Därför har jag på något sätt velat ändra på detta när jag flyttade in. Självklart var det inte så populärt när barnen märkte hur pappan plötsligt förändrades och inte längre ville plocka upp efter dem, skjutsa dem överallt, köra 5 mil för att köpa en viss sorts pålägg eftersom de inte gillar den som finns i staden etc....sambon erkände själv ifrån början att han gjort stora misstag tidigare med sina ex tjejer och därför ville att jag, till skillnad från dem skulle få ta plats och säga ifrån och hjälpa honom bli bättre. Jag gick kanske lite för långt, eftersom barnen blev olyckliga och flydde.

När sambon märkte att de inte mådde bra och när den ene stack så gick hans aggressioner ut över mig istället och gör än idag. Tror inte att han någonsin kommer förlåta mig för att det ena barnet valde att flytta. Men som jag har förstått det, och även mamman, så hade det barnet ändå ha flyttat ifrån pappan, eftersom kemin fungerar bättre med mamman.

Jag förstår helt enkelt inte varför du stannar?

Du kommer aldrig kunna förändra honom. Det finns inget du kan göra för att det ska bli bättre. Lämna honom snabbt för allas skull och lev lyckligt istället. Livet är för kort för att nöja sig med dåliga relationer.

Jag vet!! Jag försöker få honom att tänka tillbaka när han sa till mig ifrån början att barnen aldrig mer ska få förstöra ett förhållande igen för honom och därför vill han ha hjälp med råd om uppfostran! Han var helt förstörd efter att senaste tjejen lämnat honom pga barnen och därför ville han aldrig göra om samma misstag igen.

Men nu har han glömt det och tycker bara att jag är jävulen. Men antar att han kommer att ångra sig när det redan är för sent, liksom han gjorde med exet.

Du är på väg att lämna, men det kan nog ta lite tid. Jättebra att du använder detta forum att processa det hela. Prata med den personen som hyr din lägenhet. Så han/hon vet om vad som händer. Det kan vara så att du kan tas emot tidigare

Du ser, trots tidigare förhållanden med samma problem så kan han inte låta en kvinna bli delaktig i familjen. Och du kommer inte vara den kvinna som plötsligt får honom att ändra på sig. Tyvärr!

Hur har det gått ts?

Man kan inte hota med att göra slut på en relation så fort något inte passar, det är inte okej att rycka i den kedjan.

Min man har bett mig dra åt h... EN gång på 22 år, under ett hetsigt gräl.

Då åkte jag hemifrån 6 timmar och funderade allvarligt på om jag skulle tillbringa helgen hos min mor.

Men sen åkte jag tillbaka och sa att okej, låt gå för denna gången. Men om du säger det en gång till, så utgår jag från att du menar det och då är detta äktenskapet slut. Spelar ingen roll om du säger orden i affekt eller inte, för då flyttar jag. Med eller utan barn.

Det var nu över 10 år sen.

En kvinna får den respekt hon kräver.

Herregud vilken tråd. Är själv bonusmamma/satkärring som tycker det är trevligt att äta tillsammans som en familj. Är också mamma. Ingen skillnad, tycker bara att det är trevligt att samlas runt en god, lagad måltid. Vad är trevligare egentligen? Det är då man kan vara närvarande och fråga hur alla har det, lyssna in de andra. Sätta sig ner -äntligen! man springer ju alltid runt och plockar, städar, fixar, osv...

Så typiskt att Drottningen1970 och Anonym(Ina) tar det som att det är fruktansvärt. På så många plan fruktansvärt! Barnen kan få till sig nya idéer som inte kommer från den egna genpoolens ursprung. Farligt med influenser utifrån: "tyranniserar", "dikterar villkoren", osv.

Så inte ens något som sakligt och objektivt är positivt kan vara positivt? Vad är det med folk?

Har själv haft synpunkter på mina bonusbarns vanor, främst sovvanor men även matvanor. Nu kan man säga att det löser sig nog själv för biomamman fick en orosanmälan från en kollega. Tror att de samtal de tvingats ha med soc uppdagat ett och annat. Skolhälsovården har också reagerat. Precis som jag gjorde i flera år när jag "klampade in och styrde och ställde" (dvs såg saker som inte var bra för barnen och påpekade det!) men som då Drottningen1970 mfl skulle avrådit mig från att ta upp. De (usla) vanorna i den befintliga familjen får ju inte rubbas av en annan vuxen. Tydligen.

Precis! Om man skall vara bonusmamma och finnas där som stöd hela tiden och ändå aldrig få säga till om något, så fungerar det ju inte. Alla vuxna har någon bra input att tillföra i familjen, så som att man samlas vid matbordet iallafall någon gång i veckan så att man utbyter tankar, ideer och lär känna varandra. Ungdomar nuförtiden vill mest få all info ifrån internet, influencers etc...det är inte verkligheten!!!
Ingen tänker på att detta barn faktiskt har ätstörningar, eftersom hon vill äta ensam och aldrig inför oss. Det andra barnet har olika diagnoser och mår inte bra psykiskt. Nu bor han sedan 3 år hos sin mamma på heltid, så det handlar troligtvis inte om mig och pappan. 

TS, det här är BARA SKIT!!!!
Det finns inget som skulle fått mig att ens flytta in med den här konstiga familjen från början. Nu har du facit - du VET hur saker är dysfunktionella och ändå har du fortfarande inte tagit steget därifrån? Jag fattar ärligt inte vad som är "felet"" på dig, som stannat så länge?  
Man KAN inte ändra på en annan människa när den inte vill det själv! Det är den väldigt enkla förklaringen. Du ska inte behöva utplåna hela din personlighet för att på nåder få tassa runt i detta hushåll! Fan jag blir så arg när jag läser, men jag blir mer och mer arg på dig faktiskt eftersom du HAR en fantastisk lösning i din lägenhet. Den möjligheten är det inte många som har. TA DEN - IDAG!!!!!!

+1