• Anonym (Bedra­gen)
    Tue 21 Sep 2021 10:30
    14497 visningar
    55 svar
    55
    14497

    Ältandet efter otrohet, hur länge? Hur påverkade det sig som varit den otrogna?

    För en tid sedan var min tjej att vara otrogen. Jag har valt att fortsätta, men har svårt att komma över ältandet. Hur länge ältade du som också blev bedragen? Och du som var den otrogna, hur påverkade detta ältande dig, att du fick höra frågorna om och om igen? 

    Hjärnan är svår att påverka, en sida identifierar faran, den andra söker logisk lösning också är ältandet igång. Tips på att komma vidare? 

  • Svar på tråden Ältandet efter otrohet, hur länge? Hur påverkade det sig som varit den otrogna?
  • Anonym (L)
    Tue 21 Sep 2021 10:56
    #1

    Jag har aldrig varit i din situation men jag är rätt säker på att det är svårt att fortsätta tillsammans efter en otrohet. många fall går det säkert men det är nog svårt. Har ni pratat ut ordentligt om det hela? Har du fått möjlighet att ställa frågor och säga allt du känner? Hur lång tid har det gått?

    Om du har valt att fortsätta vara tillsammans med henne så måste du försöka släppa ältandet, vilket du verkar vilja. Du måste inse att du valde att fortsätta förhållandet och då innebär det att du inte kan leva i det förflutna för då kommer ni aldrig kunna gå vidare. Det är ingen idé att älta sådant som du ändå inte kan påverka, för just det här är ju något som redan har skett och du kan inte förändra det på något sätt alls. Kanske parterapi kan vara något?

    Vad säger din partner om allt? Det är hon som har varit otrogen och det är minst lika viktigt att hon vill kämpa för er skull. Hon måste anstränga sig för att du ska bli så trygg och säker som möjligt. Hon måste visa att hon är värd din tillit igen. Detta kommer naturligtvis att ta tid. Ha inga hemligheter för varandra. Det bästa är att dela med sig öppet av sina känslor.

  • Anonym (badab­oom)
    Tue 21 Sep 2021 11:05
    #2
    Anonym (Bedragen) skrev 2021-09-21 10:30:59 följande:

    För en tid sedan var min tjej att vara otrogen. Jag har valt att fortsätta, men har svårt att komma över ältandet. Hur länge ältade du som också blev bedragen? Och du som var den otrogna, hur påverkade detta ältande dig, att du fick höra frågorna om och om igen? 

    Hjärnan är svår att påverka, en sida identifierar faran, den andra söker logisk lösning också är ältandet igång. Tips på att komma vidare? 


    Hur länge sen var det du fick reda på det?

    Ältandet är en del av läkeprocessen. Din hjärna försöker processa det som hänt och göra sig en bild av det för att förhålla sig till det. Hela din bild av ditt förhållande och din partner har slagits i bitar och du håller på och gör dig en ny bild. Det tar en stund.

    www.praktiskmedicin.se/sjukdomar/krisreaktion/

    Det är lite dumt att du bestämde dig för att vara kvar bara sådär rakt av utan att vara redo för ett sånt beslut. Visst är det naturligt att klamra sig fast vid det kända och trygga när marken öppnar sig under fötterna på en, men val som togs i panik är inte alltid hållbara. Tyvärr blir den som blivit bedragen ofta pressad att komma med ett svar av den som varit otrogen innan personen är redo för ett sånt beslut. Det hade varit bättre om du inte tagit något beslut alls förrän du läkt och varit redo för ett sånt stort beslut...

    Mitt tips är att låter henne hållas och bara säger att du inte vet inte vad du vill och att du kommer berätta det när du är redo för det.
  • Anonym (Bedra­gen) Trådstartaren
    Tue 21 Sep 2021 11:09
    #3
    +1
    Anonym (L) skrev 2021-09-21 10:56:52 följande:

    Jag har aldrig varit i din situation men jag är rätt säker på att det är svårt att fortsätta tillsammans efter en otrohet. många fall går det säkert men det är nog svårt. Har ni pratat ut ordentligt om det hela? Har du fått möjlighet att ställa frågor och säga allt du känner? Hur lång tid har det gått?

    Om du har valt att fortsätta vara tillsammans med henne så måste du försöka släppa ältandet, vilket du verkar vilja. Du måste inse att du valde att fortsätta förhållandet och då innebär det att du inte kan leva i det förflutna för då kommer ni aldrig kunna gå vidare. Det är ingen idé att älta sådant som du ändå inte kan påverka, för just det här är ju något som redan har skett och du kan inte förändra det på något sätt alls. Kanske parterapi kan vara något?

    Vad säger din partner om allt? Det är hon som har varit otrogen och det är minst lika viktigt att hon vill kämpa för er skull. Hon måste anstränga sig för att du ska bli så trygg och säker som möjligt. Hon måste visa att hon är värd din tillit igen. Detta kommer naturligtvis att ta tid. Ha inga hemligheter för varandra. Det bästa är att dela med sig öppet av sina känslor.


    Tack för ett bra svar. Jag bestämde mig för att försöka lägga det gamla bakom mig, att det var ett nytt förhållande vi gick in i. Vi gjorde till och med om gravyren i våra ringar.Anledningen till mitt beslut är helt enkelt att jag älskar henne mer än jag älskat någon annan. Hon är ångerfull och vi har gått i terapi, både enskild och i par. Det har gått ett drygt år och på flera plan har vi kommit varandra närmare, men tankarna vill inte sluta mala. Jag upplever att hon anstränger sig för att jag ska känna mig trygg igen, samtidigt så tror jag inte hon förstår hur hon sårat och hur mycket det är att bygga upp från hennes sida, hon spolierade ju förtroendet totalt. Men jag har bestämt mig för att det ska gå, men börjar själv bli less på det här ältandet, för som du nämner så är det ju inget jag kan påverka.
  • Anonym (Bedra­gen) Trådstartaren
    Tue 21 Sep 2021 11:12
    #4
    Anonym (badaboom) skrev 2021-09-21 11:05:22 följande:
    Hur länge sen var det du fick reda på det?

    Ältandet är en del av läkeprocessen. Din hjärna försöker processa det som hänt och göra sig en bild av det för att förhålla sig till det. Hela din bild av ditt förhållande och din partner har slagits i bitar och du håller på och gör dig en ny bild. Det tar en stund.

    www.praktiskmedicin.se/sjukdomar/krisreaktion/

    Det är lite dumt att du bestämde dig för att vara kvar bara sådär rakt av utan att vara redo för ett sånt beslut. Visst är det naturligt att klamra sig fast vid det kända och trygga när marken öppnar sig under fötterna på en, men val som togs i panik är inte alltid hållbara. Tyvärr blir den som blivit bedragen ofta pressad att komma med ett svar av den som varit otrogen innan personen är redo för ett sånt beslut. Det hade varit bättre om du inte tagit något beslut alls förrän du läkt och varit redo för ett sånt stort beslut...

    Mitt tips är att låter henne hållas och bara säger att du inte vet inte vad du vill och att du kommer berätta det när du är redo för det.
    Tack för ett bra svar. Det är ett drygt år sedan, och för mig fanns inget annat alternativ än att försöka. Det handlar inte om något praktiskt eller ekonomi utan bara om kärlek till personen. Men visst, sett i backspegeln kanske jag skulle avvaktat lite. 
  • Anonym (badab­oom)
    Tue 21 Sep 2021 11:35
    #5
    +1
    Anonym (Bedragen) skrev 2021-09-21 11:12:28 följande:
    Tack för ett bra svar. Det är ett drygt år sedan, och för mig fanns inget annat alternativ än att försöka. Det handlar inte om något praktiskt eller ekonomi utan bara om kärlek till personen. Men visst, sett i backspegeln kanske jag skulle avvaktat lite. 
    Jo det är som sagt väldigt vanligt att man agerar i panik och klamrar sig fast vid tryggheten. 

    Kärlek till personen är väl fint sett ur ett romantiskt perspektiv men oxå ganska meningslöst och naivt om den inte är besvarad, det räcker inte med att en person älskar den andra, båda måste göra det för att det ska kunna funka. Och frågan är ju om en person som bedrar den andra verkligen älskar personen på rätt sätt? Om man älskar någon innerligt, tar man då risken att förlora personen genom att vara otrogen? Hur mycket värderar man sin partner om man gör så? Om man älskar någon innerligt, tar man då risken att såra och förnedra personen som en otrohet gör?... om en person gör så, hur djupt älskar personen sin partner egentligen?

    Det lite såna slags frågor man behöver processa och det tar tid. Bilden man hade av sin partner (den man trodde personen var) har ju gått åt skogen, oavsett hur mycket man älskar sin partner så är det ett faktum att personen inte var så ärlig som man trodde. Så man behöver göra sig en ny bild av sin partner som även innehåller nya delar som inte är så smickrande, ingen lätt uppgift som dels tar tid och dels är väldigt beroende av hur din partner agerar under krisen. Allt hon gör kommer forma den nya bilden du håller på och bygger upp.

    En annan anledning till varför det är dumt att förlåta för snabbt är för att det skickar fel signaler till din partner. Egentligen borde det vara hon och inte du som kämpar för ert förhållande. Det var trotts allt hon som hade sönder det, och då borde det oxå vara upp till henne att reparera skadorna hon åstadkommit. Men om du förlät allt rakt av så finns ju inget incitament för henne att kämpa för er. Du har ju redan förlåtit och hon vet var hon har dig.
  • Tue 21 Sep 2021 12:32
    #6

    Vi har varit med om det i vår relation, det var många år sen nu (mer än 10) och vi är gifta idag så vi har lyckats lösa det.
    Men det jag tänker är att du kanske bestämt dig för vilken väg du vill gå lite för tidigt? Jag gjorde inga utfästelser alls till min man, jag tror att det första året blev lite av ett prövoår för oss. Jag lovade helt och fullt att försöka och hans uppgift var bara att vara där och förklara och svara för det som han hade gjort om det var så att jag behövde ställa frågor för att komma vidare i min process. Vi gick också i rådgivning tillsammans eftersom vi behövde stöd i att kommunicera samt att det fanns barn med i bilden.

    Jag tänker att när (om) man kommer till den punkten att man är redo att förlåta och gå vidare så måste man verkligen göra det också. Då är det nog. Då ska inte den andre behöva vara rädd att man drar upp detta hela tiden när man är osams heller utan då har man på riktigt vänt blad. Den som gjorde bort sig men som bett om ursäkt och blir förlåten måste också få vara trygg i det.

    Sen kan man förstås förlåta med avsikten att kunna fortsätta tillsammans men att det visar sig efter en tid att det inte går. Att man inte kan släppa det. Då ska man nog vara ärlig med det i stället och säga att jag har insett att jag inte kan förlåta en sån här sak och så går man isär. För det håller inte för en själv heller att känna att man mår dåligt och måste älta. Det är svårt. Det är jättesvårt att ta sig igenom en sån här sak, det är verkligen en klassisk kris. 

    Jag ångrar inte att jag valde att förlåta men så är jag också väldigt pragmatiskt lagd. Jag tror på vår kärlek och på vår relation, det har jag gjort sen vi blev ihop för många år sen. Men jag är ändå realist och har ingen aning om vi är ihop om fem år eftersom vi är två i relationen som växer och utvecklas och precis vad som helst kan hända. Så tänkte jag även då, när jag förlät honom. Att det kanske inte funkar, vi kanske separerar om ett år. Men det kanske vi ändå hade gjort, oavsett om just det här hade hänt eller inte?

  • Anonym (K)
    Tue 21 Sep 2021 12:58
    #7

    Jag förstår inte hur man kan älska, eller för den delen vara vän med någon, och fortsätta lida, med någon som svikit och burit sig åt som ett svin mot en.

    Men några frågor dyker upp som är viktiga för svaren du får.
    Hur kom du på det? Eller hur fick du reda på det?
    Var det ett ons, eller en längre relation?
    Ångrar hon genuint att det hänt? (På dig verkar det inte så).

    Sen vet jag inte... Förlåta kan man kanske göra, men glömmer gör man aldrig.
    Precis som tidigare skribent sa ska man inte förlåta för snabbt, och det märker du ju nu när du inte kan glömma utan ältar detta. Men hon är smart...Hon låter dig göra jobbet. Hon känner säkert "Fan, det är ju x länge sedan det hände...glöm det"

  • Anonym (Bedra­gen) Trådstartaren
    Tue 21 Sep 2021 15:50
    #8
    Anonym (badaboom) skrev 2021-09-21 11:35:58 följande:
    Jo det är som sagt väldigt vanligt att man agerar i panik och klamrar sig fast vid tryggheten. 

    Kärlek till personen är väl fint sett ur ett romantiskt perspektiv men oxå ganska meningslöst och naivt om den inte är besvarad, det räcker inte med att en person älskar den andra, båda måste göra det för att det ska kunna funka. Och frågan är ju om en person som bedrar den andra verkligen älskar personen på rätt sätt? Om man älskar någon innerligt, tar man då risken att förlora personen genom att vara otrogen? Hur mycket värderar man sin partner om man gör så? Om man älskar någon innerligt, tar man då risken att såra och förnedra personen som en otrohet gör?... om en person gör så, hur djupt älskar personen sin partner egentligen?

    Det lite såna slags frågor man behöver processa och det tar tid. Bilden man hade av sin partner (den man trodde personen var) har ju gått åt skogen, oavsett hur mycket man älskar sin partner så är det ett faktum att personen inte var så ärlig som man trodde. Så man behöver göra sig en ny bild av sin partner som även innehåller nya delar som inte är så smickrande, ingen lätt uppgift som dels tar tid och dels är väldigt beroende av hur din partner agerar under krisen. Allt hon gör kommer forma den nya bilden du håller på och bygger upp.

    En annan anledning till varför det är dumt att förlåta för snabbt är för att det skickar fel signaler till din partner. Egentligen borde det vara hon och inte du som kämpar för ert förhållande. Det var trotts allt hon som hade sönder det, och då borde det oxå vara upp till henne att reparera skadorna hon åstadkommit. Men om du förlät allt rakt av så finns ju inget incitament för henne att kämpa för er. Du har ju redan förlåtit och hon vet var hon har dig.
    Tack för bra svar, tänkvärt det där med hennes incitament. Som hon säger så är hon orolig att jag ska lämna, hon skäms som en hund över det hon gjorde. Man kan aldrig bestämma över en människa, men i det här fallet har jag sagt att om det blir så mycket som en promilles kontakt med den här mannen, oavsett hur oskyldigt, så lämnar jag. Det kräver min självkänsla om inte annat. Där jag befinner mig så måste jag tro att hon är uppriktig i att hon älskar mig och vill göra allt som står i hennes makt för att få mig trygg igen. 
  • Anonym (Bedra­gen) Trådstartaren
    Tue 21 Sep 2021 15:53
    #9
    Anotherone skrev 2021-09-21 12:32:08 följande:

    Vi har varit med om det i vår relation, det var många år sen nu (mer än 10) och vi är gifta idag så vi har lyckats lösa det.
    Men det jag tänker är att du kanske bestämt dig för vilken väg du vill gå lite för tidigt? Jag gjorde inga utfästelser alls till min man, jag tror att det första året blev lite av ett prövoår för oss. Jag lovade helt och fullt att försöka och hans uppgift var bara att vara där och förklara och svara för det som han hade gjort om det var så att jag behövde ställa frågor för att komma vidare i min process. Vi gick också i rådgivning tillsammans eftersom vi behövde stöd i att kommunicera samt att det fanns barn med i bilden.

    Jag tänker att när (om) man kommer till den punkten att man är redo att förlåta och gå vidare så måste man verkligen göra det också. Då är det nog. Då ska inte den andre behöva vara rädd att man drar upp detta hela tiden när man är osams heller utan då har man på riktigt vänt blad. Den som gjorde bort sig men som bett om ursäkt och blir förlåten måste också få vara trygg i det.

    Sen kan man förstås förlåta med avsikten att kunna fortsätta tillsammans men att det visar sig efter en tid att det inte går. Att man inte kan släppa det. Då ska man nog vara ärlig med det i stället och säga att jag har insett att jag inte kan förlåta en sån här sak och så går man isär. För det håller inte för en själv heller att känna att man mår dåligt och måste älta. Det är svårt. Det är jättesvårt att ta sig igenom en sån här sak, det är verkligen en klassisk kris. 

    Jag ångrar inte att jag valde att förlåta men så är jag också väldigt pragmatiskt lagd. Jag tror på vår kärlek och på vår relation, det har jag gjort sen vi blev ihop för många år sen. Men jag är ändå realist och har ingen aning om vi är ihop om fem år eftersom vi är två i relationen som växer och utvecklas och precis vad som helst kan hända. Så tänkte jag även då, när jag förlät honom. Att det kanske inte funkar, vi kanske separerar om ett år. Men det kanske vi ändå hade gjort, oavsett om just det här hade hänt eller inte?


    Tack för bra svar. Jag kan känna att jag behöver bestämma mig även mentalt och släppa det. Med facit i hand hade jag nog tagit det lite lugnare, problemet var att hon gjorde slut och det var först när vi blev tillsammans igen efter en månad som hela historien rullades upp.
  • Anonym (Bedra­gen) Trådstartaren
    Tue 21 Sep 2021 15:59
    #10
    Anonym (K) skrev 2021-09-21 12:58:54 följande:

    Jag förstår inte hur man kan älska, eller för den delen vara vän med någon, och fortsätta lida, med någon som svikit och burit sig åt som ett svin mot en.

    Men några frågor dyker upp som är viktiga för svaren du får.
    Hur kom du på det? Eller hur fick du reda på det?
    Var det ett ons, eller en längre relation?
    Ångrar hon genuint att det hänt? (På dig verkar det inte så).

    Sen vet jag inte... Förlåta kan man kanske göra, men glömmer gör man aldrig.
    Precis som tidigare skribent sa ska man inte förlåta för snabbt, och det märker du ju nu när du inte kan glömma utan ältar detta. Men hon är smart...Hon låter dig göra jobbet. Hon känner säkert "Fan, det är ju x länge sedan det hände...glöm det"


    Tack för ditt svar. Hon gjorde slut med mig, historien rullades upp när hon kom tillbaka efter en månad. Det var ett gammalt kk som hade börjat spöka och som hon gav efter för. De träffades två gånger under tiden vi var ihop, efter att hon gjort slut träffades de en gång i veckan under en månad. Jag har varit med lite förr, haft längre förhållanden, varit gift och är dessutom inte purung, så med min samlade erfarenhet känner jag att hon ångrar sig genuint.

    Hon skäms. Jag kommer aldrig förlåta händelsen men lära mig leva med den, däremot kan jag förlåta henne, vilket lite förvånar mig, men jag älskar henne som sagt. 

    Vad menar du med att hon låter mig göra jobbet? 
Svar på tråden Ältandet efter otrohet, hur länge? Hur påverkade det sig som varit den otrogna?