Hundar och småbarn - tråd för dig som är husse/matte/mamma/pappa

Hade barn innan hund så hunden har vuxit upp med barn. Men när det kom en bebis så fick hunden aldrig vara ensam med bebisen och vi sa till hunden att backa ifrån bebisen när den kom nära.

Barnet fick helt enkelt bli förbjudet område. Inte för att hunden är elak, tvärtom. Men bebisen kan ju peta den i ögonen eller något annat som vi normalt sett inte gör med hunden. Det var enkla regler för hunden att lära.

Barnet är lite större nu och nu är det inte lika noga. Dom umgås bra.

Hej! Ja tydliga gränser är nog jätteviktigt. Mina hundar är väldigt intensiva och vill alltid vara med på allt. Kanske får vi sätta upp galler för att hålla dom i separata rum i början tills dom förstår att det är förbjudet område som du säger!

Jo, du känner ju dina hundar bäst själv! Det kan vara en bra ide som du säger! :)

Hoppas att allt går bra med bebisen! :)

Se till i god tid att hitta nån som kan avlasta dig med hundarna så dom får samma aktivering och motion som innan och inte kommer i skymundan om du inte ha tid och ork. Understimulerade hundar utvecklar ofta problembeteenden och mår dåligt vilket man naturligtvis vill undvika. Jag upplever att många inte förstår hur mycket tid det tar med barn och hur slut man kan vara efter förlossning, vaknätter osv och då hamnar ofta hundarna i kläm.

Tack det var bra tips! Vi har hela gården inhängnad också så kan släppa ut hundarna när som helst men dom måste ju såklart ha sina promenader också vilket ofta kräver två personer då dom är så starka!

Vår hund var gammal när barnen kom (tvillingar). Hade en jack russell som ett par månader tidigare fyllt 11. 

Han nosade på barnen när de kom hem och de fick varsin liten slick. När barnen låg på golvet kunde de ibland få sig en liten slick på en arm eller ett ben. Inget maniskt, inget i ansiktet så vi lät det vara. 

Promenaderna gjorde vi som vanligt fast plus barnvagn. Han gick lös bredvid vagnen helt enkelt. 

Det vi märkte var att han hade svårt att slappna av helt och hållet. Låg barnen och sov så låg han gärna bredvid och såg avslappnad ut men var klarvaken. Samma sak när vi sov och man vaknade av något mitt i natten (situationer där han innan barnen fortsatte att sova eller bara kollade läget och sen somnade om). 

När barnen började krypa blev han stressad och fick än mer svårt att slappna av. Han var en väldigt flockbunden hund och ogillade när flocken rörde sig åt olika håll. Så när barnen var strax över året fick han flytta till min mamma där han fick pensionärsliv sitt sista år i livet. Första veckan sov han mer eller mindre hela tiden. När de var på besök tyckte han att det var jättemysigt ett tag men sen gick han bort till dörren för att påtala att "Nu vill jag åka hem och ta det lugnt". 

Hade han varit yngre när vi fick barn hade han säkerligen reagerat på ett helt annat vis. Under en period var han daghund hos en föräldraledig vän till oss och där var det inga problem på det viset som jag beskrivit ovan. 

Jag är en mormor som har en 12 årig hund (staffe).

När hunden var nästan 3 år föddes mitt första barnbarn.

Barnbarnet har i stort sett vuxit upp med hunden.

Det enda vi var "oroliga" för med babyn och hunden var att hunden skulle lägga sig på eller trampa på barnet.

Hunden har alltid varit väldigt kärvänlig och intensiv. Velat ligga nära/ på en och liknande.

Vi hade ingen anledning till oro, hon fattade att det var en ömtålig varelse som dykt upp och hon var alltid försiktig med babyn.