Jo, jag har själv lyckats göra det utan terapi. Främsta redskapen var Robin Norwoods bok "kvinnor som älskar för mycket". Den är en klassiker. Jättebra, för att den analyserar så bra, med många exempel, och även en plan hur man ska göra.
Sedan trodde jag ju att jag visste precis... och det var ju visserligen mycket bättre än tidigare, men man går fortfarande in i en del "fällor". Jag tycker att först min nuvarande relation är verkligen riktigt bra och då var vi drygt 40 när vi träffades. Men numera har jag också verkligen en hög standard på hur relationen ska vara. Jag skulle aldrig tolerera att partnern säger något elakt till mig. Vi tar det alltid lugnt och behandlar varandra med respekt.
Under alla år har jag ju också hittat strategier så som att aldrig acceptera att någon bara går över mina gränser, eller att personen vill ändra på en , eller förminskar ens känslor/behov. Jag har också kommit på att man bör jämföra vad en person säger och vad han gör. Det han gör är det viktiga förstås. Jag har också läst på en del psykologi, t.ex. om manipulation, narcisster, m.m.
Och en annan viktig sak är att man lyssnar bättre på sina känslor - i fall man känner att något är fel, något inte stämmer eller att det inte känns bra - då ska man lyssna på det. Ibland pratar folk t.o.m. helt ärligt om att de brukar ljuga eller att de inte kan vara trogna. Och varför lyssnade man inte på det då? Det brukar stämma.
En sak som jag märkte var att det ofta var män med problem som jag attraherade. Såna som ville att man skulle lösa problemen åt dem. Och den sorten vill man inte ha. Jag kom på en bra strategi: Om en man berättade om en massa problem redan på första dejten, så lutade jag mig bara tillbaka och frågade: Jaha, och hur tänker du lösa det?
Vissa sticker då så fort de kan - och det är bra. Om mannen ändå är vettig, så blir han inte avskräckt, utan säger att han förstås ska lösa detta. Det funkar, jag har gjort det flera gånger.
