Hjälp! Jag har otroligt svårt för mitt bonusbarn!

Vad gjorde pojken och hans vänner på hans 13-årskalas?

Tänk på barnet som att det är yngre, för uppenbarligen har barnet problem med mognaden. Kanske kommer det senare, kanske är det bestående? Oavsett vilket så ska du härda ut och om du bestämmer dej för att se barnet som något yngre, kanske 10 år, så är beteendet förståeligt och barnet kan fortsätta vara sig själv och du kan klara av att umgås med det.

Så du får ändra ditt sätt att se på barnet, det är helt enkelt en ovanligt storvuxen 10-åring och du kan leka loss med alla småbarnsaktiviteter!

Skulle barnet börja tycka att du är töntig och att du ska behandla barnet mer moget, så får du göra det såklart. Men som det låter på dej så skulle barnet må bra av att få vara sig själv även med dej.

Nej, du låter inte redo för bonusbarn.

Detta kan inte kommit som en överraskning väl?

Varför flyttade ni ihop när alla inte trivdes ihop?

Varför gjorde du ett aktivt val att flytta ihop med en person som du inte tål?

Jag upprepar.

Det är tufft med egna barn ibland, än tuffare med andras. Det är inte alltid lätt att flytta ihop två vuxna utan barn, än tuffare när det är barn inblandat.

Älskar man varandra på riktigt, då har man tid att skynda långsamt

Det ser ut som om kille är lite speciell. Hur går det i skolan? Funkar han där? Hänger han med i undervisningen? Har han vänner i samma ålder? Leker de på samma sätt? Har skolan lyft frågan att pojken kanske har ett problem? För det låter onekligen så på din beskrivning. Jag har två söner och de lekte inte längre i den åldern så att säga.

Sedan problem två. Hur ska du fixa relationen. Jag tänker att du inte måste älska grabben för att du älskar hans mamma. Men du behöver ju inte heller dela dina tankar och irritation med henne. För då blir hon ju ledsen. Håll dig neutral. För du kommer inte gå ihop med grabben och bli värsta farsan åt honom. Sådant kan inte tvingas fram. Jag älskar min sons flickvän, men känner inte alls samma för min sambos dotter. De är lika gamla och väldigt olika. Antingen klickar man, eller gör man det inte. De känslor rår man inte för. Vi gillar ju olika typer av människor. Vissa på jobbet har man roligt med och funkar, andra sitter man tyst med. Bara för att det är ett barn och man älskar barnets mamma, betyder inte att man är en dålig människa om man inte älskar hens barn också.

1. Håll hårt i din kärlek!

2. Se till att barnet mår bra!

3. Var snäll! Det räcker långt.

4. Acceptera tyst verkligheten, att man faktiskt inte kan gilla alla människor.

5. Dela inte dina åsikter med barnets mor. Prata istället av dig med andra.

Otroligt omoget av dig att använda ordet töntig, det gör man när man går på högstadiet(ni vet, den perioden då man är besatt av att vara cool). 

Hade du hellre velat att han hade skolkat, rökt ,druckit alkohol, missbrukat kokain, haft sex osv? 

Håller med!

Undrar om ts vågar säga det rakt ut till mamman också... är pojken lite sen i utveckligen så är det så. Det kan man inte gnälla bort.