Majken91 skrev 2021-12-08 11:26:30 följande:
Mår dåligt över min mammakropp
Det har nu gått 10 månader sedan min älskade dotter föddes och jag är inte i närheten av att vara tillbaka på min startvikt.
Innan graviditeten låg jag på en normalvikt. Jag hade mycket svår havandeskapsförgiftning och var väldigt medtagen i slutet av graviditeten och ett bra tag efter förlossningen. Gick upp mer än 30 kg och gick ner ca 15 kilo inom 2 månader, men sedan dess står det helt stilla.
Jag vet att jag kanske borde äta lite bättre men är alltid hungrig pga amningen. Känns som om det fungerar så bra för alla andra ?nya? mammor. Jag tänker att det kommer bli lättare när jag slutat amma men tycker ändå jag borde kommit längre på nästa ett år. Mår så fruktansvärt dåligt av att se mig i spegeln och vet inte vart jag ska ta vägen. Någon som har känt likadant? Hur kom ni över ångesten kring era mammakilon?
OBS! Jag vill INTE höra från er som ?bara gick upp 10 kg under graviditeten? och idag väger MINDRE än ni gjorde innan. Det får mig inte att må bättre precis?
Känner med dig.
Jag har haft 3 tunga graviditeter på 2.5 år.
Min startvikt 2017 var 64kg, vilket var något lågt till mina 183cm. Men ändå. 2017 blev jag gravid och gick upp rätt fort, fick min son i v.25 via k.snitt och han dog 10 dagar senare. Gick upp kanske 13 kg och hann väl inte direkt gå ner så mycket innan jag 2.5 månader blev gravid på nytt.
Men 2018 i v.25 så födde jag henne stilla och därefter så fick jag en svår infektion pga moderkaksrester och höll på att stryka med. Gick väl upp kanske 13 kg under den tiden med och ska tilläggas att under graviditeten så fick jag inte anstränga mig fysiskt och skulle vila mycket med risk för att föda för tidigt.
Jag gick ner till ca 72 kg men hade inte muskler i kroppen som innan. Hade endast lagt om kosten och tränade inte så mycket (innan första graviditeten så tränade jag mycket.)
2019 maj blev jag gravid med Stella och hon föddes i v.34+1 via k.snitt och därefter fick jag akutopereras pga inre blödning så jag låg 4 dagar på iva varav de 2 första var kritiska. Men sen fick jag komma ner till Stella och allt var väl. Dock så var min kropp helt slut. Hade gått upp 25 kg och efter förlossningen så ökade jag i vikt. Läkarna tror att det var pga allt trauma och min kropp gick igenom en chock.
Så i januari 2020 så vägde jag 99kg. I mars hade jag gått ner till 94kg. Sen låg jag på 92kg länge. Jag var ute och gick varje dag och är väl hystat men medger absolut att jag slarvade en hel del. Tränade inget för jag hade så ont i kroppen (träning hade ju vart optimalt då egentligen) men kah var väl mest bara så lycklig över att äntligen få komma hem med ett barn och sen var jag väl lost i hur jag skulle ta mig an till att gå ner så mycket.
Januari 2021 så fick jag jobb när vår dotter var 1 år och det var då jag började tappa vikt. När jag började jobba så låg jag på 88kg och i juni så var jag nere på 76kg. Jobbade bara, ingen träning eller så. Bara godis och så på helger, annars bara hemlagad mat.
Nu är jag gravid igen och startvikten var 74kg. Är i v.16+5 idag och väger nu 80kg. Dock är problemet att jag är sängliggandes igen men tänker mer på kosten nu.
Så får vi väl se hur det blir efter förlossningen, men redan nu känns det mer motiverat än innan för efter man kommer hem så har man ju en 2.5 åring att ta hand om också utöver en nyfödd så mer aktiv kommer man väl vara. Även fast jag var ute och gick myclet med Stella så blev det ju mycket vila och gos med henne. Prioriterade att ligga med henne i stället för att dra fram yoga mattan och träna. Kan väl inte säga att jag ångrar det men man mådde ju inte bra i kroppen.. ångesten kom jag över genom att ta vara på min tid med Stella och förstå att denna tid kommer inte igen men en hyfsad kropp kan jag alltid få om jag anstränger mig och lägger manken till, men jag tror helt enkelt att jag inte ville missa tiden med Stella. Och poff- nu är hon 2år och ska bli storasyster så jag könner väl att jag gjorde helt rätt trotts att sinnet fick sig en törn när man såg sig i spegeln.
Men det finns alltid tid till egen förändring men tiden med våra barn glider förbi. (men med det sagt så ska vi INTE GLÖMMA OSS SJÄLVA)