• Thu 30 Dec 2021 15:47
    4798 visningar
    16 svar
    16
    4798

    Hjälp...skiljas eller inte..

    Hej!

    Jag mår riktigt dåligt, har sjuk ångest och vet inte hur jag ska göra längre med något...

    Min man är en fantastisk man, han är väldigt snäll.

    Min mans familj är väldigt speciella... Han kan inte säga ifrån alls till dom, och när jag sen gör de, så har det slutat med att dom ljuger på mig, och hittar på att jag varit dum och otrevlig... Det gör skit ont faktiskt...

    Hans syster, är den mest bortskämda människa jag någonsin träffat, allt handlar om henne och hon är riktigt "bitchig " , otrevlig och tycker att hon kan bo här när dom är här, men styr och ställer, börjar tok gråta vid matbordet och tycker Min son som då var 4 år borde förstå att han inte kan gå upp till dom på morgonen osv osv.... Hon vill bestämma när maten ska servers och sitter vid matbordet och är tydlig med att barn är en stor miljöpåverkan.. vi har 5 barn, som sitter vid bordet..

    Hon bråkar med min man, tjafsar hela tiden, inget är trevligt när hon är här..

    Det är VÄLDIGT mycket som hänt ang henne, och har försökt att bara strunta i de..

    Min mans mammas man, har troligtvis alkoholproblem och tycker det kan drickas hela tiden när dom är här.. kan börjas redan vid 12 och han blir liksom full.. Han kan inte ta en öl och mysa på, utan dricker och dricker hela tiden, är i vårt barskåp och serverar sig, av dyra flaskor... och blir mer och mer berusad..

    Har försökt förklarat för min man att jag inte tycker det är okej, då vi har 5 barn.. vi dricker inte ens när dom är här och skulle aldrig bli berusad..

    Burkar som står lite här och var, som jag får springa och plocka då jag även har relativt små barn som inte ska få tag på dom..

    Han använder sig väldigt mycket av härskarteknik.. och det är väl kanske därför dottern är som hon är..

    Han styr och ställer hur allt ska vara hela tiden och jag blir skit stressad..

    Min mans mamma åkte jag på en redig utskällning av för ett tag sen, där och skrek och gapa på mig, och har väl förväntat mig att få en ursäkt..

    Hon är en som person som är gulligast i världen inför andra, men står inte alls för sånt hon gör, utan efterkonstruerar jämt till sin fördel...Ögontjänare...

    Jag har hela tiden servat dom, handlat inför att dom ska komma, skickat kort på barnen , dom bor långt ifrån oss.. bäddat sängar och gör liksom allt för att dom ska känna sig välkommen.. men får inte mycket för de.. mer än att jag känner att dom är respektlös mot mig..

    Har alltid haft dörren öppen för dom.. har plockat efter dom då dom bara lämnar allt runt sig, jag fixar och grejar.. för att dom ska ha det bra..

    Jag har bett Min man att stoppa när hans "bonuspappa" börjar dricka, men han gör inte de..

    Jag har bett han säga ifrån till sin syster när hon är rent av elak i bland.. men han gör inte de..

    Han tyckte inte hans mamma behövde be om ursäkt till mig riktigt "för hon mena ju inget illa"...

    Jag känner mig sårad... Att han aldrig kan säga ifrån, och när jag sen gör de själv, så målas jag upp till satan själv...

    Jag har någonstans gått ner mig mycket detta året som varit..Jag mår verkligen skit...

    Känner inte alls för att dom ska komma hem hit mer.. för det slutar med att jag mår dåligt när dom är/varit här, och får plocka allt själv efter dom..

    Det som gör ondast på nå vis är att han aldrig backar mig liksom.. detta slutar med bråk mellan oss, varje gång och vid några tillfällen har han kallat mig elaka saker.. för att han familj beter sig illa och jag försöker säga ifrån liksom...

    Jag känner mig ledsen, sårad och inte respektfullt bemött alls..

    Det är ganska lite av det hela jag skrivit ner, men orkar inte med detta längre..

    Funderar starkt tyvärr på att skilja mig, jag älskar min man, det gör jag, men känner en längtan av en MAN som inte accepterar att hans fru blir illa behandlad..

    Jag ska alltid stå själv..

    Allt detta har tärt på oss... väldigt mycket..

    Vet inte ens vad jag känner för han längre.. Det har blivit sån besvikelse på nå vis..

    Min mans bror, han fru har jag bra kontakt med, och hon har samma problem, så allt detta kan väl inte bara ha med mig att göra?!

    Hur vet man när det är dax att gå?

    Han kommer ju aldrig någonsin säga ifrån och backa mig..

    Jag har pratat med han, och han är ledsen att jag känner så här... Men han "bryr" sig ändå inte, utan låter allt bara få fortsätta...Han vill liksom inte såra någon, och är väldigt konflikträdd.. men han inser inte hur allt sårar mig...

    Snälla ni, svara snällt, är så sjukt liten just nu ????

  • Svar på tråden Hjälp...skiljas eller inte..
  • Thu 30 Dec 2021 16:14
    #1

    Är ledsen att du känner att du vill skiljas pågrund av det, men ärligt så förstår jag. Även om du älskar din man så räcker inte det alltid i ett förhållande.

    Skulle nog inte vilja vara gift med nån som aldrig kan stå upp för mig eller för sig själv heller, låter ju som han inte ens försöker underlätta för dig på något vis, inte ens med att plocka upp efter sin familj, hans familj är ju hans ansvar så tycker du först och främst ska sluta göra saker för dom, som att tex göra det trevlig,handla för dom. Sen får du nog allvarligt ta bort spriten när dom ska komma.

    Sen om dom ska komma så får din man fixa allt helt enkelt.

    Kanske han kan förstår allvaret om du säger att du funderar på att skiljas pågrund av det?

  • Thu 30 Dec 2021 16:17
    #2

    Du blir både nertryckt och utnyttjad och deras mål är att knäcka dig helt. Lämna genast eller ställ ultimatum till din man att hans släkt inte får besöka er öht och att du inte ska behöva vara hos dem. Vilket han givetvis inte klarar så slutet blir ändå att du lämnar mesen.

  • Thu 30 Dec 2021 16:28
    #3

    Jag har berättat hur jag känner, att min känslor blivit annorlunda...

    Han ser inte allt detta alls på detta sätt, utan tycker mer men "dom är så, dom menar inget illa"

    Jag har sagt nu att kommer dom hit mer, får dom bo någonstans eller så får jag pratar härifrån....

    Han ser liksom inte problemet som jag själv gör...

    Hans mamma sårade även Han nå fruktansvärt i samband med utställningen jag fick, då förstod han, där och då, hur det känns när man känner sig ledsen.. hur illa det var men så fort han "kommit över de" så är allt bara borta...

  • Thu 30 Dec 2021 16:33
    #4

    Ställa undan spriten går liksom inte, min man samlar på whiskey och Rom, sen har han ju massa annat också..

    Jag köpte en flaska förut åt min man, som en liten fin present så där.. den drack "bonuspappan" upp vid ett tillfälle dom var här..

  • Thu 30 Dec 2021 16:33
    #5
    Kakoona skrev 2021-12-30 15:47:40 följande:

    Funderar starkt tyvärr på att skilja mig, jag älskar min man, det gör jag, men känner en längtan av en MAN som inte accepterar att hans fru blir illa behandlad..


    Du får ha med i beräkningen att om du skiljer dig för att du bl a vill ha en man som.... det kommer inte bli lätt att hitta en man som vill ha en ensamstående fembarnsmamma.

    Då skiljer du dig så lär du bli ensam, fast det kanske ändå är bättre som du har det nu.
  • Thu 30 Dec 2021 16:37
    #6
    Fossil skrev 2021-12-30 16:33:50 följande:

    Du får ha med i beräkningen att om du skiljer dig för att du bl a vill ha en man som.... det kommer inte bli lätt att hitta en man som vill ha en ensamstående fembarnsmamma.

    Då skiljer du dig så lär du bli ensam, fast det kanske ändå är bättre som du har det nu.


    Har tron om att det finns en för alla.. ?? men att ha det så här kommer inte göra mig lycklig...
  • Thu 30 Dec 2021 17:25
    #7
    Fossil skrev 2021-12-30 16:33:50 följande:

    Du får ha med i beräkningen att om du skiljer dig för att du bl a vill ha en man som.... det kommer inte bli lätt att hitta en man som vill ha en ensamstående fembarnsmamma.

    Då skiljer du dig så lär du bli ensam, fast det kanske ändå är bättre som du har det nu.


    Om hon ens vill ha en man, men det är en otroligt dålig anledning för att stanna. Och finns säkert män som det inte skulle vara en deal breaker. Så ts tänk inte på detta!
  • Thu 30 Dec 2021 17:26
    #8
    Kakoona skrev 2021-12-30 16:37:47 följande:

    Har tron om att det finns en för alla.. ?? men att ha det så här kommer inte göra mig lycklig...


    Där har du väl svaret tyvärr, att detta kommer inte göra dig lycklig. Och du måste tänka på dig själv!
  • Thu 30 Dec 2021 17:37
    #9
    Ocdmänniska skrev 2021-12-30 17:25:26 följande:
    Om hon ens vill ha en man, men det är en otroligt dålig anledning för att stanna. Och finns säkert män som det inte skulle vara en deal breaker. Så ts tänk inte på detta!
    Tja, hon skrev det i ts som jag citerade.
    Sen håller jag med om att det är en dålig anledning att stanna i ett förhållande man inte mår bra i.
  • Thu 30 Dec 2021 17:50
    #10

    Usch vilken trist svärfamilj du har fått.

    Det har jag med i ett par fall, och jag kan säga att det enda som har räddat vår relation i så många år är att min man backat mig, och inser hur galet och gränslöst hans familj beter sig ibland.

    Det har lett till bruten kontakt i något fall och hårt begränsad kontakt i ett annat, eller att personerna inte får komma till vårt hem mer.

    Om du inte har gjort detta tydligt för din man så behöver du vara tydlig nu, och säga att hans oförmåga att markera mot skitbeteende i ert hem får dig att fundera på att avsluta hela er relation. 

    Fundera först på vilka typer av kompromisser /begränsningar som du kan gå med på- hur många gånger om året "behöver" ni ses? Kan ni träffa dem ute på restaurang eller picknick i parken sommartid? Eller vill du slippa se dem helt så han får åka till sin släkt själv om han vill träffa dem? Sätten är många.

    Begränsa umgänget vad gäller både tid och plats. Ni måste vara överens om vad som ska göras och sen hålla fast vid det.

    Säg att det är för hans systers säkerhets skull, eftersom risken finns att du en dag kommer att ta tag i en kökskniv istället för att vara tyst och stå ut. 


    Om jag är rimligt trevlig, utgå från att du är rimligt intelligent.
  • Thu 30 Dec 2021 18:30
    #11
    Themis skrev 2021-12-30 17:50:59 följande:

    Usch vilken trist svärfamilj du har fått.

    Det har jag med i ett par fall, och jag kan säga att det enda som har räddat vår relation i så många år är att min man backat mig, och inser hur galet och gränslöst hans familj beter sig ibland.

    Det har lett till bruten kontakt i något fall och hårt begränsad kontakt i ett annat, eller att personerna inte får komma till vårt hem mer.

    Om du inte har gjort detta tydligt för din man så behöver du vara tydlig nu, och säga att hans oförmåga att markera mot skitbeteende i ert hem får dig att fundera på att avsluta hela er relation. 

    Fundera först på vilka typer av kompromisser /begränsningar som du kan gå med på- hur många gånger om året "behöver" ni ses? Kan ni träffa dem ute på restaurang eller picknick i parken sommartid? Eller vill du slippa se dem helt så han får åka till sin släkt själv om han vill träffa dem? Sätten är många.

    Begränsa umgänget vad gäller både tid och plats. Ni måste vara överens om vad som ska göras och sen hålla fast vid det.

    Säg att det är för hans systers säkerhets skull, eftersom risken finns att du en dag kommer att ta tag i en kökskniv istället för att vara tyst och stå ut. 


    Ja den är rätt trist ... minst sagt..

    Han är inte typen som säger ifrån och har sin familj på en hög piedestal..

    Han säger aldrig ifrån... om det inte är till mig då ????

    Dom bor långt i från oss, så de blir på automatik att när dom ska komma så bor dom här...

    När vi gifte oss, sa vi faktiskt att vi inte ville ha någon som bodde här då.. då tyckte dom att dom kunde bo i husbilen utanför, fast vi ville liksom vara själv...

    Då blev de sura miner.. för att dom fick ställa sig på en camping.. men nångång ville jag slippa deras "aura"...

    Hade bara önskat att min man hade kunnat säga stopp nångång.. Det behöver liksom inte bli bråk för att man säger ifrån eller markerar..

    Jag har sagt att jag inte vill vara en del av en familj som inte kan vara respektfull mot mig... Han säger att han är ledsen för detta men gör inget..

    Känns som jag har 2 alternativ..

    Stanna och acceptera att min man aldrig skulle stå upp för mig..

    Gå och försöka starta ett nytt liv...

    Han vet hur jag känner, men kan inte säga något, eller steppa upp och förstå allvaret..

    Nånstans mitt i allt detta börjar jag ju fundera om han ens vill leva med mig.. Hade han viljat de borde han väl "vakna" och börja agera?
  • Thu 30 Dec 2021 19:52
    #12

    Vilken oattraktiv ynkrygg.

    Förstår inte hur du kan beskriva honom som världens snällaste. Det är inte alls snällt det du beskriver.

    Du behöver ställa ultimatum och vara beredd på att genomföra det.

    Sådär skulle jag aldrig kunna leva.

  • Thu 30 Dec 2021 21:37
    #13
    Drottningen1970 skrev 2021-12-30 19:52:21 följande:

    Vilken oattraktiv ynkrygg.

    Förstår inte hur du kan beskriva honom som världens snällaste. Det är inte alls snällt det du beskriver.

    Du behöver ställa ultimatum och vara beredd på att genomföra det.

    Sådär skulle jag aldrig kunna leva.


    Jo men han är väldigt väldigt snäll och mån om oss annars, det är just detta som är problemet.. Vill inte måla upp han som dålig så, han för väldigt mycket bra också..

    Men att stå upp för mig, det kan han inte...för han tycker inte att man behöver bry sig liksom..och visst vissa saker kan man väl svälja, men allt har sin gräns liksom..

    Känns hjärtskärande på nå vis, att allt detta gått så pass långt så det har tagit på mina känslor..
  • Thu 30 Dec 2021 21:50
    #14
    Kakoona skrev 2021-12-30 18:30:58 följande:

    Ja den är rätt trist ... minst sagt..

    Han är inte typen som säger ifrån och har sin familj på en hög piedestal..

    Han säger aldrig ifrån... om det inte är till mig då ????

    Dom bor långt i från oss, så de blir på automatik att när dom ska komma så bor dom här...

    När vi gifte oss, sa vi faktiskt att vi inte ville ha någon som bodde här då.. då tyckte dom att dom kunde bo i husbilen utanför, fast vi ville liksom vara själv...

    Då blev de sura miner.. för att dom fick ställa sig på en camping.. men nångång ville jag slippa deras "aura"...

    Hade bara önskat att min man hade kunnat säga stopp nångång.. Det behöver liksom inte bli bråk för att man säger ifrån eller markerar..

    Jag har sagt att jag inte vill vara en del av en familj som inte kan vara respektfull mot mig... Han säger att han är ledsen för detta men gör inget..

    Känns som jag har 2 alternativ..

    Stanna och acceptera att min man aldrig skulle stå upp för mig..

    Gå och försöka starta ett nytt liv...

    Han vet hur jag känner, men kan inte säga något, eller steppa upp och förstå allvaret..

    Nånstans mitt i allt detta börjar jag ju fundera om han ens vill leva med mig.. Hade han viljat de borde han väl "vakna" och börja agera?


    Är ledsen men det låter som att han har gjort sitt val. Att ställa sin familj högre än dig... vill leva med dig men han kommer nog inte förstå riktigt helt förrens du lämnar han. Han hoppas kanske att du ska leva med han och acceptera det där. Men du borde inte behöva leva så
  • Thu 30 Dec 2021 22:38
    #15

    Ni kan berätta för dem att de inte är välkomna på övernattningsbesök eller besök om de inte kan respektera och behandla alla väl innan ni väljer att separera.

    Begränsad kontakt kan göra att man står ut den där ena dagen per år som man väl ses.

    Familj kan vara extremt svårt och fungerar inte de relationerna så är det ett stort problem.

    Hoppas det löser sig!

  • Fri 31 Dec 2021 06:39
    #16
    AMCG skrev 2021-12-30 22:38:56 följande:

    Ni kan berätta för dem att de inte är välkomna på övernattningsbesök eller besök om de inte kan respektera och behandla alla väl innan ni väljer att separera.

    Begränsad kontakt kan göra att man står ut den där ena dagen per år som man väl ses.

    Familj kan vara extremt svårt och fungerar inte de relationerna så är det ett stort problem.

    Hoppas det löser sig!


    Jag vill ju nånstans att allt ska kunna vara bra, även med hans familj.. Hade min man sagt ifrån så hade vi ju inte stått här.. tänker att då hade hans familj kanske förstått och inte betett sig så här..

    Nu är ju jag svarta fåret deluxe och allt skylls på mig..

    Och hade det bara vara en dag, eller nån timme hade jag kunnat stått ut, men varje gång vi ses, blir det så intensivt då vi bor långt bort..

    Och det spelar ingen roll att vi bor långt bort, för när systern får för sig att spy ur sig, så gör hon de.. via telefon eller messenger..
Svar på tråden Hjälp...skiljas eller inte..