• Anonym (Vill försök­a)
    Sat 15 Jan 2022 09:55
    5780 visningar
    27 svar
    27
    5780

    Är det dumt att försöka mer?

    Under julen berättade min man som jag varit tillsammans med i 19 år att han nog vill skiljas. Jag blev ledsen och chockad eftersom han aldrig antytt något åt det hållet.

    Jag vet att vår relation varit upp och ner och ner under åren. Ibland har jag själv sagt att jag funderat på om vi ska separera men då har han alltid sagt att han tycker vi ska fortsätta för barnens skull och att vi inte har det så dåligt.

    Vi är väldigt olika. Har olika personligheter och intressen. Under våra år tillsammans har vi fått två barn som idag är 10 och 6 år som vi båda älskar mycket.

    Jag är en person som har mycket känslor. Kan bli arg, ledsen men också väldigt glad när jag är det. Jag har märkt att mitt humör ofta svänger mer mellan ägglossning och mens och enligt 1177 kriterierna prickar jag in på PMSD. Har också en del psykologiska besvär med ångest som jag haft under hela livet.

    Under åren har jag känt att inte fått så mycket stöd av min man i vardagen med barnen. Men det är dock inte som att han aldrig är med barnen. Han hämtar och lämnar dem ofta på dagarna eftersom han har bilen och gör också utflykter till badhus och lekland. Men han är ofta uppe sent och ligger sen och sover till 9-11 på dagarna. Dagtid hamnar han ofta på toaletten i timmar där han surfar och jag får fixa mycket praktiskt med barn, tvätt, matlagning mm. Ibland har det känts som att jag har tre barn. Det är inte heller ovanligt att han lägger sig dagtid.

    När jag pratat med honom om det blir han ofta passiv. Ibland säger han att han ska tänka på det men sen märks ofta inte någon förändring. När han känner sig sjuk är han ofta borta hela dagar. Men om jag är sjuk brukar jag inte få vila.

    Jag har ibland blivit arg och skrikit när jag inte nåt fram. Ibland har jag sagt dumma saker som idiot, dum i huvudet, ful, lat, äcklig men väldigt sällan på senare år. Skriker gör jag dock fortfarande ibland. Ibland har jag sagt att jag inte orkar mer och att jag vill göra slut. Han har inte visat att han direkt brytt sig om vad jag sagt och det är nog därför jag fortsatt. Jag vill bara nå fram och få till en förändring. Vill inte vara elak även om det kan framstå som det. Har också pratat om familjerådgivningen men min man har sagt att han tror att vi kan lösa det själva.

    Min man är väldigt praktiskt och kan ibland säga saker som sårar mig t.ex. när jag är ledsen över min pappa som är allvarligt cancersjuk och får höra att det inte hjälper att gråta.

    Blir också ibland ledsen och arg när han tycker att det är kul att nypas eller sticka in fingrarna i sidorna på mig när jag inte är beredd trots att jag sagt att jag inte tycker det är kul utan upplever det obehagligt. Ibland skjuter han nerfskott på mig fast jag inte vill. Han brukar då säga att jag inte har någon humor.

    En annan sak som varit jobbig är att han tjatat mycket om sex. Både genom ord och att han tar på mina privata delar fast jag sagt att jag inte vill. Blir då ibland desperat när han inte lyssnar och tar tag i hans händer eller knuffar undan honom. Jag vill kanske ha sex ca en gång i veckan eftersom jag är trött och han vill kanske ha det flera gånger i veckan ibland flera gånger om dagen.

    Barnen har hört att jag blivit irriterad ibland genom åren (men inte när jag sagt något dumt) men inte ofta. Vi bråkar mest när de är ute eller sover. Om de hört att jag varit arg har jag försökt förklara och också visa att vi blivit sams igen.

    När min man sa att han ville skiljas kände jag att jag inte ville det. Jag vill försöka fixa vår relation. Jag tror att jag kan hitta bättre sätt att visa min frustration (när jag nu förstått att jag sårat honom) och att jag kan vilja ha mer sex om det inte är kravfyllt. Skulle också vilja ha mer intimitet när det inte är krav på sex. Vi har nu bestämt oss för att ta hjälp av familjerådgivningen.

    Min man är mer tveksam. Han har träffat en ny på nätet men har nu gått med på att pausa och försöka satsa på oss. Om vi inte kan få till en bättre relation får vi separera men vill verkligen ge det ett allvarligt försök. Vill inte göra något som är dåligt för barnen.

    Har ni några råd att ge?

  • Svar på tråden Är det dumt att försöka mer?
  • Sat 15 Jan 2022 10:13
    #1

    Se till nu att ta tag i äktenskapet för att ni VILL det och för att ni är verkligen på alla sätt är beredd på att jobba på det som ett enat team. Och inte ta familjerådgivning som en desperat åtgärd som ursäkt för att inte ta tag i en skilsmässa. Förstår ni skillnaden?

  • Sat 15 Jan 2022 11:09
    #2
    Fjäril kär skrev 2022-01-15 10:13:00 följande:
    Se till nu att ta tag i äktenskapet för att ni VILL det och för att ni är verkligen på alla sätt är beredd på att jobba på det som ett enat team. Och inte ta familjerådgivning som en desperat åtgärd som ursäkt för att inte ta tag i en skilsmässa. Förstår ni skillnaden?
    Kloka ord. Ni har mycket att jobba med och jag tror inte att oddsen för att lyckas är jättebra. Och det handlar mer om att acceptera varandras olikheter än att förändra dem. Men att försöka är inte fel.
  • Anonym (Vill försök­a) Trådstartaren
    Sat 15 Jan 2022 11:17
    #3
    +1

    Tack för era svar. Förstår skillnaden. Man ska ju inte försöka hålla ihop för att det är den lätta utvägen utan vi behöver verkligen vara beredda på att försöka jobba båda två tillsammans. Och jag tror att vi båda har insett att vi har saker att jobba med båda två. Och som ni säger vissa saker får man acceptera. Under dessa tre veckor har vi dock pratat mycket mer än på länge så jag är iaf lite hoppfull. Men vi får ta det en dag i taget.

  • Anonym (Vägra­n)
    Sat 15 Jan 2022 11:21
    #4

    Vi är i ett liknande läge Men sambon vägrar samtal med mig Eller familjerådgivnig

  • Anonym (Kvinn­a 39)
    Sat 15 Jan 2022 11:25
    #5

    Min starkaste råd till dig är att acceptera hans vilja. Du kan inte tvinga eller övertala honom till att stanna mot hans vilja, det måste komma inifrån honom själv. Ju mer du kämpar och spjärnar emot desto starkare kan han dra sig undan. Låt honom vara. Vill han vara med dig kommer han tillbaka. Dessutom måste jag säga att det här antagligen är det bästa som kan hända dig för han är verkligen ingen bra partner. Ta chansen att bli lycklig istället!

  • Anonym (Förne­kelse)
    Sat 15 Jan 2022 11:38
    #6
    +1

    Det låter helt hemskt hur ni lever och vad av det är det du vill ha kvar? Vi hade det inte bra men aldrig att en kvädesord yttrades mellan oss.

    Han tog steget och jag ville inte men man kan ju inte vägra. Jag levde i förnekelse som du gör nu. Det tog 2 år och 8 månader exakt när jag äntligen förstod att jag blev befriad, inte dumpad. Idag är jag tacksam för att han avslutade vårt äktenskap. För honom gick det tillslut käpprätt åt helvete. Jag har det bra. Singel men det är ok. 4 vuxna barn.

  • Anonym (Julia­)
    Sat 15 Jan 2022 11:57
    #7
    +1

    Ja separera. Du kommer må så mycket bättre. Och se till att få behandling mot din PMDS.

  • Sat 15 Jan 2022 12:15
    #8

    Det svåraste ni har att jobba med är ju allt ni redan raserat genom bråk, tjafs och hårda ord. Ni har brustit i tillit och respekt så till den grad att han faktiskt träffat någon annan. Då har det gått jävligt långt. Och det kan vara svårt och i princip omöjligt att komma förbi och reparera.

  • Anonym (Vill försök­a) Trådstartaren
    Sat 15 Jan 2022 12:17
    #9

    Tack för era råd. Upplever inte att jag förnekar problemen. Jag vet att han inte är perfekt men det är inte heller jag. Och att fortsätta som vi gjort är inte bra men jag hoppas och tror att familjerådgivningen kan få oss på rätt spår. Vi har redan varit där på ett besök och vi fick båda bra tips om hur vi kan jobba vidare. Personen vi träffade trodde att vi har goda möjligheter att lösa våra problem men att det kommer krävas jobb. Kommer självklart inte tvinga honom att fortsätta men jag vill att han ska ge det en chans. Vill han ändå inte så har vi iaf försökt.

  • Anonym (Förne­kelse)
    Sat 15 Jan 2022 12:24
    #10
    Anonym (Vill försöka) skrev 2022-01-15 12:17:31 följande:

    Tack för era råd. Upplever inte att jag förnekar problemen. Jag vet att han inte är perfekt men det är inte heller jag. Och att fortsätta som vi gjort är inte bra men jag hoppas och tror att familjerådgivningen kan få oss på rätt spår. Vi har redan varit där på ett besök och vi fick båda bra tips om hur vi kan jobba vidare. Personen vi träffade trodde att vi har goda möjligheter att lösa våra problem men att det kommer krävas jobb. Kommer självklart inte tvinga honom att fortsätta men jag vill att han ska ge det en chans. Vill han ändå inte så har vi iaf försökt.


    Klart att de säger så....
Svar på tråden Är det dumt att försöka mer?