När livet inte blev som tänkt

Hur har det gått? Hoppas att allt har gått bra med bebisen och att sambon antingen har skärpt till sig eller att du har någon annan som kan hjälpa dig. Kram

Han har "förklarat sig" med att han mår dåligt och har extremt dålig självkänsla och dåligt självförtroende. 
Men det har inte hänt så mycket mer än så. Väntar fortfarande på bebisen. 

bra att han ändå fått syn på att det är inom honom själv som dessa känslor bor och inte något som han kan anklaga dig eller bebisen för att ha skapat. Graviditeten har bara gjort att detta har kommit upp till ytan mer än förut. Ett råd är att kolla upp med BVC om det finns föräldrautbildningar genom dem eller kommunen eller pappagrupp eller liknande som han kan gå för att känna sig säkrare i allt nytt som kommer med att vara förälder. Lycka till med allt 

Hur går det? 

Det går skit.

Vårt barn är nu några veckor gammal och har såklart kolik. Han tål inte barnskrik och jag får ta precis allt. Han säger att han inte älskar barnet och insåg försent att han inte ville ha barn (när jag inte kunde göra abort längre alltså). Det lutar väl mot separation... Jag som trodde jag hade mannen i mitt liv och var så glad över hus och barn med honom. Han vill annat i livet :(

Han låter som ett riktigt as. Var glad att du blir av med honom, du och bebis kommer ha det bättre själva!

Tycker också att du kan tala om för er umgängeskrets och gemensamma vänner hur han betett sig. De kan gott få veta vilken liten idiot han är.

Har du någon som kan hjälpa och stötta dig? Har ni någon som kan be mannen att skärpa sig? Tänker att det nog är bra om ni är ifrån varandra ett tag. Men ta inga stora livsbeslut när hormoner sprutar men en paus och andningshål från honom vore nog bra. Sätt dig själv och din älskade son o första rummet.

Exakt vad jag tänkte låg bakom det ynkliga beteendet. Be honom söka samtalsstöd medan tid finns, börja med vårdcentralen, de kan fixa bra hjälp utan kostnad. Det kan bli bra, han verkar ju ha insikten trots allt. Bara han vill så kan han ta tag i detta , men det gör man inte på egen hand.

TS ska inte ge någon mer chans till den mannen! Hon ska lämna, helst igår!!!

OT OT OT Men får tankar och jag minns gången när jag personligen hörde ngn säga med en suck att.....-"Ja livet blir ju inte alltid som man tänkt sig"! Då sades det av en arbetskamrat som fått bröstcancer. En ung mamma med två små barn. Hon fick återfall i sjukdomen rätt snart och dog! Minns än när jag fick höra det och det är 30 år sedan.

Jo. Det finns grader i Helvetet, och TS ska få ett BARN - inte en dödlig sjukdom. Även om hon och sonen blir ensamma, så har de varandra. Och hon kommer aldrig att bli riktigt ensam mer, för hon kommer hela sitt liv ut att ha en son. Med detta sagt, så förstår jag att det känns kymigt just nu, OM det blir så att den där kärnfamilj-i-hus-drömmen spricker. Så är det ju. Men andra har överlevt det och blivit lyckliga igen!

Men vi får väl hoppas att mannen bara har fått kalla fötter... Det är inte så ovanligt att män får det i den situationen. Eller gravida kvinnor, för den delen. Det är en stor omställning.

Kan ju uppdatera med att detta är som att vara ensamstående. Har dessutom fått magsjuka och feber+ sömnbrist på det men han vägrar komma hem och hjälpa till. Om inte jag kollapsar snart är det helt otroligt.